Sanne Mona – Tog köksvägen till Engelberg

Att herrens vägar äro outgrundliga bevisas titt som tätt. Sanne Monas väg till att bli friåkare är en krokig historia. Freeride träffade tjejen med jämtländska rötter i hennes nya och nuvarande hem, Engelberg.

Att berätta en historia är svårt. Att berätta en historia som berör är än svårare. Sanne Monas historia berör mig så pass att jag bitvis ryser till inombords.
Det hon berättar i sak skiljer sig inte så mycket från vad andra skidåkare kan tänkas berätta men sättet som orden hon uttalar staplas på varandra och den adderade dimension av hennes raka, ärliga och nakna sätt att uttrycka sig på får berättelsen att sticka ut.

Vi träffas hos hennes arbetsgivare i Engelberg, ett av de mer namnkunniga hotellen som drivs av svenskar på orten. I deras à la carte-resturang slår vi oss ned med varsin kaffe. Golvet utgörs av en oregelbunden och svartvit mosaik där accentfärgen är ljusblå med ett uns av turkos i sin nyans. De metallstolar som står utställda vid de träfärgade borden har plockat upp den exakta nyansen av golvets blåa färg. Det känns genomtänkt, men ändå frisläppt och kreativt.

Att be Sanne berätta om sitt liv i en miljö som påminner om en fransk bistro var med facit i hand rätt. Denna tjej som har sitt ursprung i området kring Åre lämnade för en stund sitt skidåkande åren runt 2010 och gjorde istället karriär inom restaurangnäringen. Via ett jobb som restaurangchef i Stockholm hamnade hon småningom i Engelberg, där livet på berget fick henne att vilja stanna kvar nedanför Titlis skugga.

Sanne tävlar sedan 2016 på FWQ, men karriären på snö inleddes som brädåkare.
– Mellan sex och tio körde jag snowboard. Vi bodde precis under liften i Duved på vintrarna hos mamma. Man åkte snowboard eller hängde med hästen. Sen när jag var lite äldre, runt tio så hade mamma en sambo som var skidåkare to the bone. Det var han som lärde mig att åka skidor. Han var med och startade upp någon av de första skatebutikerna i Stockholm och jobbade på SOS [klädmärket, red.anm]. Han var på SOS back in the days när det var coolt. Han var sjukt duktig på skidor, han och hans son. De fick in mig på alpint två säsonger när jag var tio-elva år gammal. Jag körde helt okej, men tyckte inte att det var jättekul. Jag tyckte att det var ganska ansträngde. Mina föräldrar är båda egenföretagare så de kunde inte alltid följa med på tävlingarna. Alla andra hade föräldrar som fixade allt åt dem. Sen så var det tråkig stämning, klubbkompisarna blev ledsna när de kom tvåa, då tröttnade jag.

Den alpina karriären byttes mot en inom puckelpist och Sanne blev en del av puckelpistklubben i Åre:
– Vi var ett riktigt bra tjejgäng som körde alla träningar och svenska cupen tillsammans. Vi körde puckel, bara öste och hade sjukt kul. Jag kan inte minnas att det var någon som blev ledsen för att de inte vann. I puckel var det inte lika pressat som inom det alpina, satte man inte sin 360 så var det lugnt. Jag körde svenska cupen när jag var mellan 12-15 år gammal och tog något guld i parallellpuckel. Sen var det dags att välja linje till gymnasiet. Då stod det mellan puckel i Järpen eller internat i Lundsberg. Jag kom in på båda. Då sa mamma att går du en sportlinje kommer du alltid ha lätt att få jobb för att du blir duktig på att sätta upp egna mål, går du Lundsberg blir du en töntsnobb. Då valde jag puckel, ingen vill ju bli en töntsnobb.

Turbulensen i Järpen

Att börja gymnasiet och ta klivet upp till de övre juniorklasserna innebar en omställning för Sanne. I kombination med allt det där andra jobbiga som du behöver ta dig igenom i de övre tonåren var åren på puckellinjen i Järpen en turbulent tid:
– Vi tre som kom in trodde vi var bäst men på Järpen insåg vi att folk var svinduktiga. Så vi fick det lite tufft. Jag försökte vara cool och skaffa kille, sådana där saker som man börjar tänka på när man är 16. Jag gjorde en lite konstig grej andra året och fuckade upp det ganska rejält. Jag var 17 och gillade att vara ute på krogen på helgerna. Tränade lite sämre och körde hellre i parken än att stå i puckeln. Min dåvarande kille var otrogen och jag drog ut ännu mer på krogen och trodde att jag var häftig. Det var världens värsta år, ingenting fungerade och jag var aldrig riktigt glad. Hade inga problem med skolan, tyvärr. Ofta om det gick dåligt i skolan kunde de stänga av en, men det gick inte med mig för jag har alltid haft lätt för skolan. Ingen klämde riktigt till mig så att säga.

Den tunga tiden andra året blev som en vändpunkt för Sanne.
– Tvåan var ett helt bortkastay år för mig. Men i trean tränade jag ordentligt på sommaren och körde på med puckeln, var fortfarande ute på krogen, men inte på samma sätt. Nu köpte jag ofta en öl som jag hällde ur och fyllde flaskan med vatten istället, ingen märkte något ändå. Sen kom fyran och då hade jag ett helt annat fokus och tränade på bra på sommaren och hösten. Hade bra försäsongsresultat. Sen kom sommaren efter fyran och då behövde man komma in i Europacup-teamet på försäsongen. Tränade som fan på vattenhoppet och loggade mest timmar av alla tjejer. Coacherna på skidgymnasiet var nöjda med mina resultat. Men jag kom inte med. Antagligen för jag hade fuckat up det tidigare och ingen trodde att jag ville satsa, förståeligt såhär i efterhand. Då var jag mest arg och bitter. Istället tog de med en tjej som hade sämre resultat. Efter det sa jag fuck it och började plugga på universitetet. Det var min back-up plan. Skidåkningen var liksom död.

Tiden efter Järpen

Hur skulle du beskriva ditt förhållande till skidåkandet åren efter tiden i Järpen?
– Då tyckte jag att jag var sämst, kunde inte åka skidor. Första året cruiseade jag lite. Åkte förbi puckelpisten, gjorde en trea och åkte därifrån. Det var kul att prata med coacherna från skolan för de var bra. Men jag hade inget självförtroende så då sket jag i skidåkningen och satsade på resturang istället, insåg att jag var duktig på det och som 21-åring blev jag restaurangchef på en av Stockholms stora krogar. Mina föräldrar har haft restaurangverksamhet så det var det jag kunde och var duktig på.

Via restaurangjobbet i Stockholm hamnade Sanne sedan i Engelberg och jobbade ett tag som restaurangchef på Ski Lodge Engelberg. I Engelberg upptäckte hon också friåkningne och blev fast.
– Tänkte att jag skulle åka lite lugnt på berget, bara jobba och tjäna pengar och sedan åka tillbaka till Sverige. Sen var det liksom för kul att åka skidor. Här i Engelberg var det prestationslöst, jag kunde åka utan press vilket hängt med mig sen gymnasiet. Jag hade aldrig åkt puder innan jag kom hit och tyckte det var skitsvårt men det var skönt att vara en nobody. Jag gillar att vara en underdog, men det har nog med min prestationsångest att göra, berättar Sanne och skrattar lätt när hon är färdig med meningen.

Nytändningen

Kontakten med amerikanska skidtillverkaen DPS skis gav Sanne nytt självförtroende. Att någon utomstående trodde på henne, tyckte hon kunde ta sig ner för berget och ville associera sig med henne var stort berättar hon.
– Jag fick kontakt med DPS genom en god vän och de ville ge mig skidor. Det blev som en nytändning. Det var stort att få support från någon som är helt oberoende. Då var de inte mina vänner så de behövde inte säga att jag var duktig på att åka skidor för att vara snälla. De tjänar inte på att säga till någon som inte kan åka skidor att de kan åka. Så för mig var det en jättestor grej att bli ambassadör för dem. Utan den supporten hade det nog aldrig blivit något.

Under intervjun lyckas Sanne med den annorlunda konsten att kombinera en kaxig och uppkäftig rakhet med den mjukaste av ödmjukhet. Att tävla för att bli bäst är en självklarhet likt att solen går upp i öster. Men något storhetsvansinne finns inte. Likt många andra passionerade skidåkare är det hård disciplin och stor arbetsmoral sommartid som lägger den ekonomiska grunden för vinterns skidåkande.

Suget efter att tävla och utmana sig själv tog överhanden 2016 och Sanne klev in på kvaltouren till Freeride Wolrd Tour via en två-stjärnig tävling i Verbier.
– Det gav mig ett nytt fokus i livet. Låter skittöntigt, men jag tror att jag behöver tävla. Jag behöver inte tävla i mitt privatliv men någonstans måste jag bekräfta mig själv, det blev helt naturligt att göra det i något som jag tycker är kul. Sen var det bara köra, anmäla till så mycket som möjligt och samla så mycket poäng som möjligt. 

Kvinnlig skidåkare i en tid av förändring

Min nyfikenhet på hur det är att vara en kvinnlig skidåkare i en tid när jämställdhetsdebatten kanske är mer aktuell än någonsin sätter in och jag frågar hur Sanne ser på frågan.
– Svårt att säga. Tycker det händer jättemycket. Känner att jag kommit in i branschen när både märken, tidningar osv. inte nöjer sig med bara en tjej. Tidigare nöjde sig märkena med bara en tjej i sitt team, nu finns det plats för fler och alla vill ha fler tjejer i sitt team. Sen är det tufft som tjej att komma in på världstouren. Killarna har betydligt fler platser. Jag tor inte det främjar sporten. Det jag tycker är pinsamt är att de inte tar in några kvinnor på wildcards. Det finns ju hur många duktiga åkare som helst där ute! Samt att vi också köper skidor, pjäxor osv plus att vi är 51% av befolkningen. Vi är egentligen majoritet men vi får någon minoritetsposition i antal kvinnor som kör på touren tex. Sen vet jag från skidgymnasiet att det är sjukt stort skillnad mellan manliga och kvinnliga atleter. Men med lite mer support och lite mer push så vågar lite fler tjejer ta mer plats. Men jag tycker det går åt rätt håll. Jag tycker det har blivit väldigt stor skillnad bara på de tre åren jag åkt.

Sanne lyfter sedan fram två positiva exempel på hur kvinnliga skidåkare lyfts fram och ges stöttning även om hon anser att utvecklingen delvis stagnerat inom skidfilmsindustrin.
– Där var Free Radicals före sin tid med Jana Lindqvist, Janette Hargin, Christine Hargin och Marja Persson som shreddade. Idag kanske det är en eller två som får plats. De får inte lika mycket pengar och inte lika mycket exponering. Vilket är konstigt om man vill sälja prylar. Jag tror på koncept som Inspire Us, Systrar i Bergen,  Shades of Winter m.m och andra kvinnliga initiativ där tjejer får pusha varandra och bli bättre från sin egna nivå men jag tror också det ska vara blandat. Jag åker mycket med killar och blir på så sätt bättre för varje dag, man måste bara släppa bromsen och inte skämmas så mycket. Nu för tiden kan jag till och med åka under liften ibland, krascha på en sten och inte tänka att jag måste bränna mina skidkläder.

Så plötsligt slår klockan öppningstid för restaurangen och vi får hastigt runda av intervjun. Datorn viks ihop och jag går ut på gatan utanför. Med den målmedvetenhet Sanne besitter och med den bakomliggande smartnessen jag anat de senaste dagarna på berget från hennes sida lämnar jag Lodgen med en nyfikenhet på hur långt detta kan bära henne i framtiden.

Kort om Sanne Mona

  • Född: 1990.
  • Uppvuxen: Duved & Huså.
  • Gör: Friåkare och social media manager på Skilodge Engelberg.
  • Säsonger FWQ: 2016, 2017 & 2018.
  • Bästa resultat FWQ:  2 FWQ French Freeride Qualifiers Les Arcs 4* 2017, 2 FWQ Open Faces Obergurgl-Hochgurgl 4* 2017 & 1 FWQ Verbier Freeride Week 2* 2016 #2
  • Instagram: @sannemona
Text: Axel Adolfsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. Jonsbert
    1
    Jonsbert | 2018-03-19 18:55          

    Skål!