Skiers Cup ur Sverres synvinkel
Sverre Liliequist är en av hjärnorna bakom storabergs-lagtävlingen Skiers Cup som kördes för fjärde året förra veckan. Här är hans egna tankar om tävlingsveckan i Zermatt.
Jag måste börja med att gratulera Team Americas till vinsten, och att de får ta med sig Skiers Cup-bucklan tillbaka över Atlanten. Även om man aldrig vill förlora var nivån på både tävlingsandan och kamratandan bland åkarna fantastisk, och att vi alla har utmanat våra gränser och tekniska förmågor har definitivt varit ett plåster på såren för förlusten.
I slutändan var det dock nödvändigt att ställa in big mountain-dagen, som skulle ägt rum torsdagen den nionde, eftersom snöförhållandena ändrades och det var för många okända faktorer för att lagen skulle kunna tävla säkert. Vi i Team Europe var verkligen taggade på att ta segern i big mountain eftersom vi låg under med 9-7 från den första tävlingsdagen. Men eftersom vi visste att alla skulle köra på gränsen av sin förmåga för att vinna tävlingen var det ett klokt beslut av lagkaptenerna att ställa in big mountain-tävlingen och sätta åkarnas säkerhet i första rummet.
Det är alltid en besvikelse att inte kunna genomföra en tävling. Beslutet togs i sista minuten, efter en blandad rapport om snöläget från föråkaren som testade facet. Trots detta, och som ett tecken på vad Skiers Cup betyder, ville alla åkare ändå köra facet utom tävlan, för åskådarna som samlats för att se några av skidåkningens största namn mötas.
Vad som blev en ”big mountain expression session” var såklart mycket mer avslappnat än en tävling, men jag var nöjd med min linje – en teknisk inledning följt av ett dubbeldropp och en avslutande frontflip i botten. Inte minst för att jag hade ramlat på ett par linjer tidigare under veckan och jag verkligen ville landa rent den här gången. I en av svängarna på mitten av facet tappade jag dock linjen på grund av en sten som var gömd under snön, vilket bara underströk att det var rätt beslut att inte köra tävlingen.
De andra åkarna körde en mängd olika linjer och hopp men min favorit var den stora, komplicerade och exponerade linjen som Seth Morrison och Sage Cattabriga-Alosa valde. Det var helt klart en linje som skulle kunna sluta illa om du gjorde ett misstag, och det gav åskådarna en bra bild av den åktekniska förmågan och kunskaperna om berg som de tävlande i Skiers Cup har.
När jag reflekterade över tävlingen under prisceremonin blev jag påmind om det fina med att vara en del av ett så bra event som Skiers Cup, och att det inte bara är på grund av startfältet – fullt av vänner och skidåkare i världsklass. Båda lagkaptenerna, huvudguiden och oräkneliga andra tillbringade timtal i helikoptrar för att försöka hitta ett bra tävlingsface med säkra förhållanden, samtidigt som organisatörerna fick allting att flyta på utan krångel. Så många personer har ansträngt sig för att få allting att funka bra för alla inblandade – skidåkare, åskådare, media och så vidare. I slutänden får bergen alltid sista ordet, men det är ändå inspirerande hur alla anstränger sig !
En sak som är säker är att när det nu står 2-2 i segrar mellan Europa och Americas kommer nästa års tävling bli episk. Jag ser redan framemot det!
