Sommar, sol och ” Rennekjøring” vid Trollstigen 

Trollstigen är mer än bara fullastade turistbussar och utländska resenärer med selfiepinnar i högsta hugg. Endast ett stenkast från souvenirbutiken på toppen av Trollstigen ligger Vestre Stigbotthornet och rännan med samma namn. En ränna på 250 meter och 40 graders lutning, med andra ord ett perfekt äventyr en sommardag i juni. 

Det är mitten av juni. Bilen packas till max med allt ifrån klätterutrustning och cyklar till tält och badkläder. Men viktigast av allt, skidor ska med. En långhelg i Norge väntar och med tanke på att skidutrustningen är packad kan man tro att det är någon av de klassiska sommarskidorterna Stryn eller Folgefonna som är resans slutdestination. Men den liftburna skidåkningen får vänta. Denna gång ska benen få jobba och höjdmeter plockas i Åndalsnes, bland toppturare kanske mer känt som Romsdalen.

Det är långt ifrån första gången vi besöker Åndalsnes men bergssidorna som reser sig mot himlen på båda sidorna av vägen är lika häpnadsväckande varje gång. På endast några få kilometer passeras oändligt många åkbara rännor, åtminstone för Kilian Jornet och gänget, något som gör att Mathias Pedersen har svårt att hålla ögonen på vägen. Natten spenderas på en camping nere i dalen och när vi öppnar tältduken nästa morgon ligger dimman så tjock att bergstopparna är ett minne blott.

Trots att både solen och snön lyser med sin frånvaro packar vi ihop tältet och styr bilen mot toppen av Trollstigen där vi bestämt träff med resten av gänget. Den smala vägen slingrar sig upp för bergssidan och för varje serpentinsväng kommer vi närmare och närmare molnen. När vi har kört ungefär halvvägs upp lämnar vi molnen bakom oss och vi omringas av bergstoppar och en klarblå himmel.

Trollstigen

På toppen av Trollstigen är vi långt ifrån ensamma. Parkeringen är full av turistbussar, husbilar, motorcyklar och gamla veteranbilar. Med kameran i högsta hugg letar de sig fram längs den cementerade vägen till utsiktspunkten där hela Trollstigen går att beskåda. Samtidigt tittar de konstigt på oss när vi plockar fram skidorna, sätter på oss pjäxorna och diskuterar om hur mycket, eller snarare lite, kläder man ska ha på sig. 

– Vi kan nog lämna stighudarna, jag tror ändå bara att vi kommer boota upp, säger Tim Ekfeldt. 

”Med överkroppen dränkt i solkräm och skidorna på ryggsäcken tar vi sikte mot den vänstra rännan på Vestre Stigbotthornet”

Med överkroppen dränkt i solkräm och skidorna på ryggsäcken tar vi sikte mot den vänstra rännan på Vestre Stigbotthornet, 1583 m ö. h. En och annan turist duckar undan för att inte få en skida i huvudet och för en stund väcker vi mer intresse än Trollstigen själv. Efter cirka en halvtimmes promenad har vi lämnat folkmassan bakom oss och är framme vid snön där stegjärnen åker på.

En bit upp smalnar snöfältet och vi får trixa oss fram på barmarken. Rasmus Ekman och Tim Ekfeldt dividerar om huruvida det går att droppa över ett parti med stenar och öppet vatten på vägen ner eller inte och kommer fram till ”att det visar sig”. En timme senare är vi framme vid botten av rännan som fortfarande ligger i skugga. Vi konstaterar att snön ser fin ut, hård botten med ett tunt mjukt lager slush på toppen, och i ett jämnt tempo traskar vi upp till toppen av rännan.

Väl uppe på toppen av rännan når vi solen och en förstärkningsjacka över t-shirten är helt överflödig. Rasmus slår sig ner på en sten och byter strumpor, som han alltid gör på toppen, och i dag skulle faktiskt till och med jag kunna tänka mig att lufta fötterna. I bakgrunden breder Trollväggen ut sig och vi är helt ensamma. På andra sidan vägen samlas däremot desto fler toppturssugna skidåkare. Som små myror kan vi se hur ett tiotal, troligen norrmän, gör symmetriska slag uppför det stora öppna snöfältet på Alnestinden, 1665 m ö. h. När solen har letat sig in i slutet av rännan orkar vi inte vänta längre och tar på oss skidorna för att åka ner, men vem ska få äran att åka först?  

– Jag är jäkligt peppad, säger Tim.

Rännan – Vestre Stigbotthornet

När ingen av oss andra tar initiativ blir det till slut Tim, som nästintill hoppar på stället av entusiasm, som får lägga de första svängarna. Snön ser fin ut och halvvägs ner i rännan hörs ett högt glädjetjut. Efter Tim är det min tur, en inte fullt lika erfaren ”rennekjørare” som övriga gänget. Men rännan är så pass bred att hoppsväng inte är att tala om och det enda som påverkar svängradien är de fåtalet stenar som har ramlat ner från bergssidan och gömmer sig i snön. Jag stannar vid Tim och med en helt makalös utsikt över Trollstigen, som turister förmodligen hade kunnat betala tusentals kronor för, ser vi hur Mathias och Rasmus kommer ut ur rännan och bombar på ner för det större öppna fältet. 

– Yes, bra jobbat, säger Mathias när han kommer ner och Tim fyller i: 

– Det där va skitkul ju!

Om det inte vore för att det är mitten av juni skulle det förmodligen vara möjligt att åka hela vägen ner till Trollstigen. Men för oss återstår den lite krångliga delen med bitvis tunt och smalt snötäcke som visar sig vara minst lika rolig som rännan i sig. Stenarna och fältet med öppet vatten som Rasmus och Tim dividerade om på vägen upp visar sig vara ett dubbeldropp som stompas utan problem. Mot slutet bjuds vi på äkta ”party-shred” och när snön tar slut är vi alla fyllda av glädje.

“What are you wearing on your feet?” frågar en engelsktalande man och pekar på våra pjäxor. 

Skidorna åker upp på ryggsäcken och under promenaden ner tillbaka till parkeringen möts vi återigen av frågande blickar. “What are you wearing on your feet?” frågar en engelsktalande man och pekar på våra pjäxor. Väl nere på parkeringen åker skalbyxorna snabbt av och vi kastar oss ner i den klarblåa, men också iskalla, älven samtidigt som någon ropar “oh look, it’s the skiers, now they’re swimming”.