Största backflipen någonsin i Östra ravinen?

32-åringe puckelfantomen Per Spett tyckte att det var för läskigt att bara hoppa Högsta i Östra ravin, Åre. Han gjorde en enorm bakåtvolt istället. För tredje gången gillt.

Hej Per Spett, hur är läget?
– Det är bra!

Hur har din säsong varit?
– Jag har de två senaste vintrarna inte satsat och kört puckel, mer än att jag har varit med på SM. Jag kommer att fortsätta köra SM för att det är kul och för att hålla mig i form. Tidigare år har jag bara arbetat i gruvan i Kiruna på sommar och kanske någon vecka på hösten, de senaste två åren har jag kört gruvjobb en månad på vintern också. Jag pendlar mellan Åre och Kiruna, min flickvän och jag har lägenhet här i Åre så det blir givetvis mycket skidåkning och även längdåkning.

 Är det något kvar av skidsäsongen för dig?
– Ja, absolut! Jag har ett par veckors skidåkning kvar här i Åre och sedan blir det en månad i Riksgränsen. Jag är peppad på Åre Ski finals som går nästa helg där jag har ett lag tillsammans med Jesper Björnlund och Andreas Kantermo, båda också puckelåkare. Det är kul att köra alla discipliner som ingår – sprint på längd, skicross, puckel och parallellslalom. Det var sjukt kul och gick bra förra året, så vi kör igen.

Hur bra är du på längd då?
– Ganska vass faktiskt! Men förra året gick det åt skogen. Jag blev bland annat blockerad av en som hade kraschat och jag fick putta upp och bort den personen, sedan var jag väldigt trött och lyckades själv krascha… inte bra. Jag var på riktigt väldigt besviken efteråt, men i år blir det ett bättre längdrace.  

Kör du NM när du är i Riksgränsen?
– Njae. Det är många som tjatar på mig. Men jag gillar inte riktigt att tävla i den typen av åkning, även om jag älskar att friåka för skoj skull. Något kul kan man väl göra utan att tävla i det? 

Per Spett vet hur en bakåtvolt ska skickas. Foto: Alexander Rydén
zoom

Om vi går till Östra ravin i Åre och den stora bakåtvolten som du skickade iväg: Hur var känslan? 
– Vad ska man säga. Hmmm…. man söker adrenalinet på den typen av grejer. När man åker tillsammans med så duktiga åkare, Henrik Windstedt mfl, och det är soligt, bra snö i landningarna och allt går fint – ja, då lyfts nivån för vad som är möjligt. Det sjuka var att jag varken hade friåkt så mycket den dagen eller säsongen, jag var verkligen i längdform som jag säger i klippet. Hade mer längd än utför i benen dittills på säsongen. På själva dagen hade jag jagat på förmiddagen, försökte hinna ikapp gänget efter  lunch. Missade dem på toppen och i Solravinen, sedan kom jag ikapp nere vid Mårtens brant och vi åkte den vidare ned mot Östra ravinen. 

Du har hoppat Högsta tidigare?
– Ja, det var våren 2013 tror jag, kan ha varit året efter. Då hade jag tillsammans med Julia och Evelina Nilsson en magisk dag. Sol, bra snö, helt ospårat. Vi gick upp från Hummeln till Östra ravin och körde. Då körde jag backflipen utför Högsta för första gången. Sedan upprepade jag den senare samma säsong. Jag hade tänkt köra där flera år tidigare, men då första gången jag gjorde det var det bara meningen eftersom alla förutsättningar var rätt. 

Och nu tredje gången gillt!
– Ja, och de tidigare har också suttit fint. Man står där upp och är nervös och skraj, men jag visste att jag hade det. Jag är inte en sådan skidåkare som gör liknande saker på chans – jag vill ha bra mycket större sannolikhet för att sätta än än att krascha, annars kör jag inte. 

Per Spett tänker inte på hur ont en krasch … Foto: Alexander Rydén
zoom

Hur ont hade det gjort att inte ställa den?
– Det vill man helst inte fundera på för mycket, då hade man inte gjort det. Men hade man inte ställt den hade man nog landat hyfsat okej med en hård, hård smäll i snö men i vart fall inga klippor eller liknande. 

 

Är det möjligt att volta även från Högsta-högsta i Östra ravin?
– Nja, det är inte lika bra där. Det blir ännu längre och högre, samtidigt är det lite plattare landning. Det är väldigt svårt att ställa en bakåtvolt därifrån. Det behövs mycket mer fart och det blir ännu mer påverkan från vind som kan ta skidorna. En detalj när man hoppar så stort och faller så långt är att det blir ett vindsug underifrån och det gör att man måste fortsätta driva på skidorna i slutet av volten när man är på väg ur den för att inte landa på magen. Jag gör väl det på instinkt från alla puckel- och vattenhopp genom åren.

Och den svår frågan: Hur högt och långt var det?
– Ingen som helst aning, men det var jävligt högt i alla fall! 

Text: Anders Wingqvist