Sushi och sluff i Nozawa!

I japanska Nozawa är snön lätt och kommer allt som oftast i ordentliga dump. Freerides medarbetare Mattias Unander bestämde sig för att undersöka saken närmare. Hai Nozawa!

 

Jag hade varit föräldraledig i några månader och hade mitt fokus mer på blöjor och fingerfärger än skidåkning, när telefonen ringde. Det var Linus från SkiLogik. 

-Tjena farsan, ska du med till Nozawa Onsen och plåta lite?
-Nozawa vadsadu?
-Nozawa Onsen. Onsen som i het källa. En liten Japansk puderhåla!
-Aha. Puder sa du? Nä, eller… kanske mormor kan passa barnen…

Med ett och annat lyft ögonbryn och diverse genomgångar av flygsäkerhetsrekommendationer så kom allt bagage inklusive ABS-ryggan med till Narita. Inte alla säkerhetskontrollanter uppskattar en liten sprängmedelsladdning vid sin kontroll, oavsett vilka papper man har med. Bytet i Helsingfors gick ganska smidigt och efter tretton timmar kunde vi skymta Mt Fuji på avstånd och gick äntligen in för landning på Tokyo-Narita. Skidorna dök faktiskt upp de också, vilket var lyckosamt eftersom hyrskidor med telisbindning och 143 milimeters-midja inte växer på träd, oavsett världsdel. Nu borde det vara ett enkelt jobb att samla gänget, greppa en sushi och hoppa på första bästa superdupersnabbtåg mot pudret.

Fail…

”Och sen kollade de mitt pass för nionde gången och frågade vad jag hade i mössan”. Robert är äntligen hittad.
Foto: Niclas MagnussonFotografen Niclas Magnusson hade redan landat och förväxlingsrisken var minimal när han dök upp. Med truckerkeps, en kameraryggsäck lika stor som hela mitt bagage och en jibbtröja ned till knäna såg han ut att hålla ”Japan-size” men när vi kom närmre insåg jag att han var normalstor, att karln måste ha en sagolik förmåga att få med jättekollin som handbagage och att min egen klädsmak (samma storlek som kroppen) säkert är lite Hedenhös ur vissas perspektiv. Frans visste vi ingenting om men Pontus listade raskt ut att en blond europé med skidbagage och vilsen uppsyn antagligen hörde till oss.

Återstår så att hitta Robert. Oklart vilken terminal och vilket plan han skulle dyka upp på. Hans telefon var uppenbarligen död och de desperata Facebookmeddelanden som han sände ut lite då och då gav inte heller mycket ledtrådar eftersom han inte berättade var han stod och redan hade hunnit lämna internetstationen när vi hittade den. Till sist hittade vi en trött och irriterad men lättad Robert, i färd med att bli utfrågad av polisen för nionde gången. Att stå still med ett missilformat bagage anses uppenbarligen mycket suspekt på japanska flygplatser…

Skidåkarnas intressen verkar inte ha vägts in när man konstruerade de japanska snabbtågen, shinkansen. Den svenska klanen tvingades ockupera korridoren med sin skrymmande packning.

En brokig skara gaijins (utlänningar) hittade slutligen rätt shinkansen (snabbtåg) på stationen i Tokyo. Här går tågen i tid, så det var bara att baxa ombord vårt bagage, hitta en sittplats och försöka lösa det faktum att ett tåg som är kapabelt till 300 kilometer i timmen inte har ett vettigt bagageutrymme. Hatthyllan var ju inte att tänka på så vi förvandlade korridor och änden av kupén till ett stort plockepinn av skidfodral, till medpassagerarnas säkerligen stora men väl dolda glädje.

På sekunden enligt tidtabellen rullade tåget ut från stationen och Tokyos skyskrapor och glasfasader byttes snabbt mot förorter med lägre bebyggelse, så småningom risfält, skogar och slutligen de snötäckta berg vi längtade efter att få se. Om shinkansen var flådig och snabb så var lokaltåget till Nozawa mer – hmm – retrocharmigt. Inredningen i chockbeige målad plåt och 50-talsgalon kontrasterade fint vår färgglada Goretex. Medpassagerarna var en blandning av enkelt klädda arbetare, skrynkliga pensionärer och superstylade tonårstjejer som undantagslöst hade ett mobilgosedjur hängande ur fickan, oftast dubbelt så stort som telefonen.

Till slut var vi framme i Nozawa där Linus och hotellföreståndaren mötte upp med en jeep. Färden gick i hisnande fart längs krokiga backar och gränder och snart nog installerade vi oss på Kiriya Ryokan. Ett traditionellt japanskt hotell, där man sover på madrasser på golvet. Efter en snabb middag, uppackning av skidorna och en koll på väderprognosen fördelade vi oss över golvet, svepte in oss i tjocka dunbolster och drömde snart om bottenlöst japanskt puder.

Efter en kolhydratmaxad frukost baserad på rostat vitt bröd med sylt och ett ägg kokt över en gammal hederlig metatablett, plockade vi på oss utrustningen och gick mot backen – japanese style:

• Runda de heta källorna som sveper in kvarteret i en förförisk svavelosande dimma, vidare förbi shintotemplet till den lokala frukthandlaren.
• Köp några välpolerade äpplen, en flaska vatten och lite blandade snacks för en spottstyver av den ständigt leende och nickande handlaren. Kläm ur dig ett ”arigato gozaimasu” för att imponera med din artighet och buga lite du med.
• Tag plats på den självgående trottoaren som tar dig genom en glastunnel, förbi begravningsplatsen och upp till basstationen.

Nozawa från ovan.

Vi klev strax ut i solen på huvudplazan. Sweet! Redan första anblicken ger en uppfattning om ställets potential. Bergskammar reser sig runt dalstationen på alla sidor och branta pister flankeras av naturliga rännor och dalgångar som mynnar strategiskt ovan lunchställen med exotiska namn som Lodge Hahnenkamm, Pension Schnee och Hütte Popeye. Orientaliskt så det förslår!

Äggen rymmer två-tre storväxta européer med feta skidor stickande ut till hälften och tar bekvämt sina resenärer upp till 1400 meters höjd. En sittlift till och man står på toppen av Mt Kenashi, 1650 meter över havet, med en fantastisk utsikt i vackert väder. Och det hade vi verkligen! Kanske lite varmt, men inget att oroas över. Vita träd avtecknade sig skarpt mot en himmel så blå att man skulle kunna ta den för trickfilmad och överallt såg vi gläntor, naturliga små rännor, hopp och traverser som bjöd in till äventyr. Åt ena hållet perfekt preparerade pister och ett litet sanktionerat offpistområde, åt andra hållet dal efter dal av puder och dolda naturupplevelser. Spåren under repen talade sitt tydliga språk… även om man ändrat policy officiellt körs det puder i Nozawa så det står härliga till.

Efter ett uppvärmningsåk letade vi oss runt hörnet och stod snart bland anime-björkar och blickade ut över en orörd bergssida med glesa träd som kastade skuggor över den perfekta snön. Plåt-Niclas ville självklart ta tillfället i akt och gänget stod tålmodigt ut en stund, tills det hela urartade i allmänt myteri. Frans och Robert hade stått ut med sol och regn men väldigt lite snö i Alperna i många veckor och vi andra var bara skidsugna i största allmänhet så efter några pliktskyldiga bilder utbyttes några menande blickar varvid alla drog iväg i ett moln av snö och spridda tjut. Snön var på skuggsidan precis så fluffig som vi hoppats på.

Resten av dagen gick i Livingstones tecken, med utforskande av trakten och försök till att kommunicera med lokalbefolkningen. Robban visade oss att med ett frenetiskt nickande, bugande, glatt leende och ett flertal ”hai!” instuckna på slumpvis valda ställen kan man komma hur långt som helst i konversationen. Diverse nudelbaserade rätter och hamburgertallrikar inköptes till facilt pris vid basstationen, varefter hugade kaffedrickare kunde välja varmt eller kallt kaffe på burk ur en myntautomat (!) jodå… Efter några åk till under eftermiddagen tog vi bekvämt plats på trottoaren mot hotellet och det väntande heta badet.

Nozawa är byggt runt en samling onsen – heta källor – vars temperatur varierar mellan jättevarmt och direkt livsfarligt. Ett litet rör ledde strategiskt in till Kiriya Ryokans badavdelning och 70-gradigt vatten i en diskret stråle höll pooltemperaturen på härliga 42 grader. En fantastisk avslutning på vilken skiddag som helst och inte dumt före frukost heller. Som med det mesta i Japan är onsen-badandet omgärdat av ritualer och regler. Ingen kanonkula i poolen här inte, respektfullt dämpad ljudnivå och noggrann tvagning av hela kroppen innan man kliver i vattnet är vad som gäller. Tack och lov var det okej att ha en kall Kirin poolside. Kanske den bästa afterski jag upplevt. Helt i klass med vattenpipa och äppelte i Iran.

Källorna för inte bara med sig en pittoresk svaveldoft utan sveper även in Nozawa i ett fuktigt dis om kvällen. De gamla stenlagda gränderna kantas av elektriska ormbon på trästolpar och moderniteter blandas med shintotempel, spritbutiker, skidaffärer, sushirestauranger, souvenirbutiker och traditionella bad. Däremot går det inte att hitta en enda bankomat öppen på kvällstid. Kortautomater gör ett försiktigt intåg i Nozawa, mycket försiktigt. Än så länge gäller alltså principen ”cash is king” eller ”se till att vara på posten före klockan 17.00” eftersom bankomaten låses in bakom glasdörrarna när posten stänger.

Öl, sprit, chips, torkade sojakokta insekter och kulört godis i mystiska former inhandlades resolut och vi la upp planerna för photoshooten nästa dag.

Cowabunga! Frans hittar flytet.

Plusgrader är inte önskedrömmen men med lite nyfallen snö och en nordsida eller två är det synd att klaga. Trots att det gått några dagar sedan det senaste snöfallet hittade vi enorma, orörda ytor och sänkor med vinddrivet, djupt puder. Plåt-Niclas sprang av och an i lårdjupt puder för att hitta den bästa vinkeln medan vi andra skötte den glamorösa delen av plåtningen.

Medan jag och Linus jobbade på där vi var, rekade övriga gänget dalgångarna på andra sidan systemet. Deras lyriska ordalag gjorde att även vi drog oss västerut. Vi traverserade dal efter dal tills spåren tog slut och precis när vi skulle droppa in i en orörd 45-graders ravin dök det upp ett huvud över kanten och betraktade oss nyfiket. Först förstod jag inte vad jag tittade på. Små plirande ögon i ett hårigt ansikte som påminde om en apa, eller kanske en björn!!! Strax klev djuret över kanten och det visade sig tursamt nog inte vara en björn utan en kamoshika som tydligen är något mittemellan get och antilop. Oavsett vilket så var den inte nämnvärt rädd för människor och gav en riktigt fin upplevelse innan vi insåg att ljuset var i avtagande och det var dags att dra sig hemåt.

Solen hade smält ytlagret och när skuggorna blev längre hade en lätt skare lagt sig överst, så vi styrde kosan in bland träden och följde åsen ner mot dammen som skymtade i fjärran. Sväng efter sväng mellan träden i lårdjupt puder och det började bränna i mina otränade, pappalediga lår.

Jag skulle precis stanna och andas lite när jag plötsligt kom för nära kanten till ravinen och plötsligt gick jag rakt igenom kanten och allt blev vitt. Jag hade lovat fru och barn att komma hem i ett stycke så höger hand släppte omedelbart staven och fattade ABS-handtaget på den lånade säcken. Precis när jag skulle dra ballongen insåg jag att det inte alls var en lavin jag hamnat i. Det var en ganska begränsad snömängd som släppt och i takt med att jag gled längre ner i ravinen omvandlades snön till ett stort moln och jag kunde strax borsta av mig, skratta lite nervöst och bli lite hånad av Linus som sett det hela ovanifrån. Från hans perspektiv såg det helt odramatiskt ut. Jaja, bara att bjuda på det. Så avslutade vi dagen med en lång transport förbi dammen ner mot dalen och jag skyller officiellt mina skakande ben på mjölksyra. Efter en lång och spännande dag var det fantastiskt att krypa ner i badet och korka en kirin.

Skogsåkning när den är som allra bäst.

De närmsta dagarna bjöd dessvärre på tilltagande värmebölja. Vi hittade lite kul hopp men solvärmda, tunga landningsplatser gjorde att vi avstod luftburna hjälteinsatser. Ingen ville offra ett korsband, inte ens för kameran. I jakten på bra snö hamnade delar av sällskapet av misstag mitt i den lokala helgedomen. Ajajaj! Det visade sig att shinto-jibbing inte alls är uppskattat i Nozawa. Linus fick praktisera alla de långa, innerliga och japanskt intrikata ursäkter han kunde hitta på för att lappa ihop situationen med lokalbefolkningen. Inte så kul just då men en bra historia så här i efterhand.

Snön blev gradvis tyngre och solskenet förbyttes i dimma och duggregn och till slut var inte ens pisterna bra längre. Varje gång man delade kabin med en japan fick vi höra samma sak. ”You come now? Why? In january better. Much snow in january. And next month. Much snow next month.” Tusan också! Samtidigt fick vi rapport om att det var kallt och snöstorm i Österrike. Jag trodde ett tag att ”Rain Man-Robert” skulle få en hjärnblödning när han ställdes inför detta faktum men prognosen lovade faktiskt snö några dagar senare vilket fick oss att stå ut.

Vi lämnade tillfälligt Nozawa och tog bussen till Nagano för lite sightseeing och shopping. Arkitekturen i Nagano är en härlig blandning av höga, moderna hus och traditionell byggnation i två plan däremellan. Här och där hittar man ett vackert gammalt shintotempel mitt i stan, granne med karaokebarer och modehus. Det var inte alldeles enkelt att hitta bra affärer i vår smak eftersom det visade sig att man enligt amerikanskt mönster lagt många sport- och elektronikaffärer i köpcentran en bit utanför stadens centrum och dit tog man sig enklast med bil.

En och annan klädaffär lokaliserades dock och vi fick stifta bekanstskap med japanska klädstorlekar. Pontus, som är en reslig man, hittade en snygg skjorta och de fnittriga expediterna som föreföll uppskatta besök av sex välbyggda européer lokaliserade snabbt en XL. En spänd tystnad när Pontus klev ut från provhytten förbyttes strax i gapskratt. Skjortan gick nätt och jämnt att knäppa runt magen, armarna var en decimeter för korta och påminde mest om den där skjortan som Bruce Banner spräcker när han blir grön. Lite underhållande posering för de japanska damerna fick en av expediterna att byta skrattet till ett slags hysteriskt gnäggande vilket övergick i tårar och hyperventilation. Slutligen flydde hon rodnande in bakom disken med handen för munnen i ett försök att kväva sina snyftande hulkanden. Jag funderade en sekund på om jag skulle behöva praktisera hjärt-lungräddning men hon lugnade sig när Pontus försvann in i hytten igen.

Linus, Pontus och Mattias i väntan på ännu en suverän sushi.För att inte riskera ytterligare liv tackade vi för oss och uppsökte närmsta sushi-restaurang, till Niclas förtvivlan. Låt oss bara säga att rå fisk är inte denne mans uppfattning om vad som är mat för en man. Själv klassar jag den lilla lunchrestaurangens sushi som den bästa jag någonsin smakat och som lök på laxen hade restaurangen en helautomatiserad hightech-toalett inklusive varmluftstork. Jag vågade inte trycka på alla knappar, eftersom det inte fanns någonstans att gömma sig om det började spruta vatten, men underhållningsfaktorn var stor och på sant turistmaner dokumenterades toaletten på både bild och video av samtliga resenärer.

Så kom äntligen snöfallet vi väntat på. Dessvärre inte ackompanjerat av så många minusgrader som man kunde önska men det var snö! All frustration var som bortblåst och vi glömde till och med tankarna om att offra Rain Man till gudarna i närmsta onsen. Ut i den japanska aftonen och fånga snöflingor på tungan som små barn. Tänk vad lite snö kan göra med humöret. Bara glada miner och vi unnade oss lite extra god mat den kvällen. Och därtill några rostade syrsor och sojakokta silkesmaskar. De försnämnda var faktiskt ganska okej, men silkesmaskarna krävde en del saké för att slinka ner om man säger så. Mer kul än gott.

Lätt snö, hög fart, feta lagg. Mattias böjer respektfullt knä i Nozawa.

Nozawa efter snöfall är verkligen något alldeles extra. Snön är lätt och kommer ofta i ordentliga dump. Det är generellt glesare mellan träden än i Kanada och det finns gott om små stubbar att hoppa på. Nästan vart man än ställer kosan i liftsystemet finns det små avtag ut i skogen som leder till nya skatter och liftsystemets uppbyggnad gör att om man bara avstår från att åka rakt ut från baksidan är det alltid relativt enkelt att komma tillbaka till en lift. Konkurrensen om pudret är nästintill obefintlig och är man villig att traversera några meter till kan man hitta orörd snö många dagar efter ett snöfall. Dessutom finns det allt från nästan platt terräng till så brant att man måste passa sig för sitt eget ”sluff”. Lysande. Lägg därtill en uppsjö av restauranger med god mat, bra hotell i många prisklasser, ett helt okej utbud av sportutrustning om behovet uppstår och alla underbara heta källor och det blir snart uppenbart att Nozawa Onsen (och även Kiriya Ryokan) vill man tillbaka till. Snart och ofta.

P.S.
Tack Mormor Kerstin!

Text: Mattias Unander
Foto: Niclas Magnusson