Topptur i norska Førde – som får mer snö än Niseko i Japan
Vi har besökt norska Førde för att gå på topptur – ett område som otroligt nog har större årsnederbörd än Niseko i Japan!
Jag vaknar när bussen kränger till i rondellen i Sogndal och börjar klättringen uppför, norrut mot Stryn. I snöyran i mörkret utanför bussfönstret fladdrar skylten som pekar upp mot liftsystemet i Hodlekve förbi, innan bussen fräser förbi den berömda skogen på Svarteholten och vidare nedanför topptursklassiker som Togga och Frudalshesten. Vi fortsätter ner mot fjorden vid Fjærland, genom tunneln under glaciären Jostedalsbreen och vidare mot vårt mål – den lilla norska kommunen Jølster.
Området ligger mittemellan havet och några av Skandinaviens högsta toppar. Det skapar optimala förhållanden för stora snömängder och när västvindarna från Atlanten levererar lågtryck enligt löpandebandprincipen snöar det mer i Jølster än i den japanska puderkändisen Niseko.
Vi har valt området för de stora snömängderna och möjligheterna till toppturer, men också för att testa att bestämma sent när vi ska åka. Tanken är att ligga hemma på soffan i Sverige och invänta en prognos som lovar puder. Vi ska helt enkelt åka dit där det snöar mycket, när det snöar mycket.
I gryningen kliver jag, fotografen Fredrik Schenholm och Malin Hansén av nattbussen från Oslo i den lilla byn Vassenden. Som frilansande äventyrsfotograf respektive Volvo-ingenjör med för många timmar komp att plocka ut kan även de dra på toppturshelg med kort varsel.
Vassenden ligger vackert mellan sjön Jølstravatnet och höga toppar. De turistvänliga vyerna trimmas av en å som forsar rakt genom det lilla samhället. Här finns allt vi behöver för en skidhelg: berg, en rejäl stuga, en liten liftanläggning, matbutik och vid en stor snödriva står vår hyrbil redan parkerad.
En timme senare svänger vi in på vändplanen nedanför Olahansfjellet, som är den lokala topptursklassikern. Så klassisk att locals vårdar den ömt genom att röja sly i björkskogen på bergets östsida. Och så lokal att vår bil är den enda på parkeringen denna morgon, trots att det är ett par minusgrader och snön vräker ner. Den lilla grusplanen är även utgångspunkt för turer upp mot glaciären Grovabreen, där du kan få ett fint nordöstvänt åk med 1400 meter fallhöjd ner mot Jølstravatnet. Men glaciäråk matchar dålig med dagens täta snöfall och friska västvind, så vi pekar skidspetsarna mot den skyddande skogen på Olahansfjellet.
16 timmar efter att vi klev på bussen på Göteborgs Centralstation kliver vi upp på Olahansfjellets topp. En koll på kartan berättar att utsikten ner mot Jølstravatnet och österut, bort mot Jostedalsbreen, ska vara fin. Men dagens snöfall gör att vi bara kan ana sjön som en mörk skugga genom molnen. Var glaciären slutar och himlen börjar är svårt att avgöra när mark och himmel har samma vita färg.
Det krävs GPS för att vi ska hitta tillbaka ner till skogen, men väl inne bland träden är det lätt att orientera. I stora svängar forsar vi ner mot dalen och leker bland björkar som står lika glest som portarna i en storslalombana. De enda spår vi ser är våra egna. Det är lokalproducerad skogsåkning när den är som bäst.
Tanken att åka till snön när den faller istället för att sitta och invänta den på plats föddes när jag och Fredrik började jämföra nederbördsstatistik över olika bergsområden i världen. Vi hade båda förstått att vi nu för tiden hade för få skiddagar per säsong för att resonera som de bummare vi inte längre var. Chansen att få bra snö var för liten om vi bara drog till en skidort och väntade på att det skulle börja snöa. Våra jämförelser visade att chansen till ett dump på en standardskidort i Alperna var liten om du bara var på plats en eller ett par veckor. Och alldeles för liten om du är skidfotograf som Fredrik, eller puderromantiker som jag.
Det är tre bergsområden med skidåkning i världen som sticker ut när det gäller stora nederbördsmängder: kustregionerna i Kanada och nordvästra USA, västra Japan och de delar av Norge som ligger väster om den skandinaviska bergskedjan. Mest nederbörd i Norge faller i ett stråk som går i nord-sydlig riktning i den mellersta delen av landet, ett tiotal mil öster om kusten. Här ligger välkända puderorter som Myrkdalen, Røldal, Sogndal och mitt i detta stråk ligger Jølster. Här är årsnederbörden runt 2300 millimeter. Motsvarande siffra för den japanska skidorten Niseko ligger på 1400 millimeter.
”Mitt i detta stråk ligger Jølster. Här är årsnederbörden runt 2300 millimeter. Motsvarande siffra för den japanska skidorten Niseko ligger på 1400 millimeter.”
När jag och Fredrik insåg att vi kunde göra en skapligt klimatsmart helgresa till ett av världens snörikaste områden – när vi visste att det skulle snöa – var som att vara sex år och få nyckeln till en godisbutik.
På morgonen dag två följer vi vägen längs forsen en bit ner mot Førde, innan vi viker sydost på väg 13 och korsar passet vid Rørvik Fjellstove. Vi har nu fått förstärkning av Marta Lidström, som med en pinfärsk geologexamen fortfarande har en fot i student- och säsongarlivet. Så även hon kan dra med kort varsel.
Vi stannar till där vägen når som högst i passet och blickar ut över Haukedalsvatnet. Trots att det är mitt i vintern är sjön isfri, och den smala formen bland branta klippor får den att kännas mer som en fjord än en sjö.
– Jag hörde på lokalradion på vägen hit att snökäppen uppfanns i Jølster. Med tanke på all snö kanske det inte är så konstigt, säger Marta och pekar på en av de röda vägmarkeringarna, som med nöd och näppe sticker upp ur snödrivan utanför bilfönstret. Han som plogade vägen längs Jølstravatnet tröttnade på att bilisterna missade en skarp sväng och fortsatte rakt fram istället. Så han började tillverka käppar som han markerade vägen med, fortsätter hon.
En kvart senare hittar vi ett hål i en snödriva långt in i Haukedalen och lyckas efter några försök att parkera bilen. Dagens mål är att bestiga det 1207 meter höga Nesfjellet. Precis som många andra fjäll i området känns Nesfjellet som gjort för toppturer: en snygg topp, runt 30 grader brant, lättgånget upp till trädgränsen och åk i flera riktningar.
Vi hittar en översnöad skogsväg upp genom en granplantering, som snart lämnar plats för gles björkskog. En timme efter att vi lämnat bilen passerar vi fäboden Nesstølen och krånglar oss sedan över en djup bäckravin innan vi tar sikte mot toppen.
Planen är att bestiga den maränglika toppen via sydöstryggen och sedan hålla söderut tillbaka ner mot dalen. Fördelen med ryggen är att den varit vindutsatt, så det är lättare att spåra. Den stora grytan på fjällets östsida ser magisk ut, men när fotografen vill få bilder med den isfria sjön i bakgrunden är det bara att bita i det sura äpplet och anpassa sig.
– Men det finns ju ingen kontrast, morrar Fredrik en stund senare och fortsätter med en mening som innehåller många ilskna ord och utropstecken.
Vi är på väg ner från Nesfjellet och fotografen bannar det bristfälliga ljus som dagens snöfall fört med sig. Han pekar på kamerans display och en bild där Marta sprutar mycket vit snö mot en vit bakgrund och en vit himmel. Vitt mot vitt blir – vitt. Vi avbryter fotograferingen och tar istället sikte mot Nesstølen, dit vi surfar i sköna lugna svängar.
Väl nere vid fäboden sätter vi än en gång på hudarna, traverserar upp till trädgränsen bakom husen och får på så sätt en mer direkt linje ner mot bilen. Jag vet inte om den lokala röjsågen varit framme även här, men skogen är nästan lika fin som på Olahansfjellet.
Sista dagen är väderprognosen inte längre någon lek. En snöstorm ute på Atlanten har lagt spikrak kurs mot mellersta Norge och beräknas nå land under eftermiddagen. I väderapparna har gulliga symboler för lätt snöfall ersatts av utropstecken och varningstrianglar.
Vid lunch når vi toppen av fjället Gjerlandsheia och tar en snabb fika innan vi smiter ner i lä på bergets östsida. Här har vinden inte kommit åt och vi njuter än en gång snö som är kall, djup och torr. När vi en stund senare packar in i bilen står Fredrik och kollar uppdateringarna i väderapparna.
– Kommer det mer snö? undrar Malin.
– Ja, det börjar snart, svarar Fredrik. Det ska snöa i tre dygn.
Fakta:
Jølster kommun ligger i mellersta Norge, norr om Sogndal men söder om Stryn.
Resa: Som många andra skidområden i Norge kan du resa till Jølster med nattbuss. Vi åkte med busslinjen NX 170 som går Oslo-Førde. Det gör att du inte bara reser klimatsmart, du blir även effektiv genom att sova när du reser. Vi hyrde bil via Bilhuset Førde. Med bil tar det 6-7 timmar från Oslo till Jølster.
Bo: På sommaren är Jølster ett populärt resmål, men på vintern råder lugnet. Det gör att det finns ett bra utbud på både boende och hyrbil som du kan boka med kort varsel. Vi bodde på Jølstraholmen Camping i Vassenden och där finns fräscha stugor med alla finesser du behöver. Då har du även nära till toppturer, den lokala skidbacken Jølster Skisenter och butik.
Toppturer: Det finns stor variation på toppturer i området. Tidigt på säsongen, när dagarna är korta och snön ofta kan vara lite lurig, finns det många fina turer med 800-1000 meter fallhöjd och moderat lutning kring Jølstravatnet och i Haukedalen. Här hittar du klassiker som Nesfjellet, Tindefjellet och Olahansfjellet.
Senare på säsongen, med längre dagar och stabilare snö, är det dags att uppsöka några av de mer krävande åken längre österut i Jølster. Där hittar du bastanta turer som Hanekammen, Snønipa och Grovabreen.
Snön: Det snöar inte jämt i Jølster, men ofta. Ungefär 65% av dagarna på ett år har nederbörd och mest nederbörd faller under vintermånaderna.
Vid den officiella väderstationen i Haukedalen brukar man ett normalår få cirka 2250 millimeter nederbörd. Det är mycket om man jämför med Stockholm (510 mm/år) och Göteborg 770 (mm/år). Men strax norr om Jølster ligger glaciären Ålfotsbreen, där man uppmätt 5600 mm/år.
Text: Rickard Andreasson
