Unstad – Don´t Panic

Marcus Rönne tog en trip till våra grannar i väst. Unstad i Lofoten visade sig öppna upp hans ögon.

”Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol ingen någonsin tagit notis om. Kretsande kring denna, på ett avstånd av ungefär 150 miljoner kilometers avstånd, befinner sig en synnerligen obetydlig liten blågrön planet, vilkens ap-baserade livsformer är så osannolikt primitiva att de envisas med att hävda att digitalur skulle vara något att komma med”

Så inleder Douglas Adams sin bok ”Liftarens guide till galaxen”, och fastslog därmed i mitt tycke det ultimata sättet att inleda alla texter som handlar om det som försiggår på vår lilla planet. Boken, eller böckerna, är i sig något av det roligaste man kan få tag på att läsa och har man inte gjort det kan man skatta sig lycklig över att ha något att se fram emot.

”Bergsformationer i vitt och svart störtar rakt ner i vattnet som ligger onaturligt spegelblankt. Skarpa linjer möter mjuk materia, och jag vill bara ha mer”

Bland många andra karaktärer så introduceras vi av Douglas Adams till Slartibartfast – En äldre figur som arbetar som formgivare. Slartibartfast fick en gång ett pris för hans formgivning av fjordarna i Norge när den första versionen av jorden byggdes. När den sedermera förstördes, för att bereda rum åt en intergalaktisk autostrada, blev han således mycket besviken – särskilt över att han inför version två av jorden blev tilldelad att se över formgivningen av Afrika, fast han mycket hellre vill fortsätta med fjordar, och fjordar i Afrika skulle bli så svårt för honom att förklara utan naturliga glaciärrörelser.

Jag har Slartibartfast i åtanke när jag sitter blickar ut över det skandiska skådespel som bara vräker sig fram utanför bilfönstret. Det är fantastiskt. Jag hade också gett Slartibartfast ett pris. Ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig brytt mig så mycket om varken Norge eller fjordar. Ett, lyckligtvis sent tillrättat, misstag skall det visa sig.

Ett samtal, en god vän vid namn Sebastian från de där säsongerna i alperna, en skid-förening från Luleå universitet, två bilar och en överfylld dunk skidhunger. Helt plötsligt var det avtalat. Ett äventyr skulle ske. Efter en kort flygtur upp till Luleå för att möta upp gänget så packade vi bilen baktung och satte av mot grannlandet.

Det finns väldigt få ord som man förklara det landskap som passerar en utanför fönstret väl i Norge. Men det är otroligt mycket av det. Bergsformationer i vitt och svart störtar rakt ner i vattnet som ligger onaturligt spegelblankt. Skarpa linjer möter mjuk materia, och jag vill bara ha mer. Efter 791 mil av visuell bergsporr når vi till slut den plats vi valt att använda som utgångspunkt och bas.

Unstad är bara i sig helt sjukt. En naturlig gryta av berg omger en liten dalgång där några fiskarstugor utgör en liten by. Det är bara det att denna by kanske råkar ha en av världens mest spektakulära havsutsikter. För detta är inte bara ett fiskesamhälle i miniatyr – detta är ett legendariskt surf-spot. Unstad erbjuder på riktigt puderskidåkning på tur om dagen och solnedgångssurf rakt ut i nordatlantens iskalla vatten om kvällen. Det är nästan för mycket för att ta in.

Två olika sidor av Unstad

Dag

Kväll

Lofoten är känt för att vända den arga vädersidan till. Vi hör historier om veckor av horizontella regnfall och hänsynslösa dödsvindar. Men inte denna vecka. Dessa dagar hälsas vi i princip oavbrutet av samarbetsvilja från naturens krafter – För att citera Sebastian angående skidåkning: ”Sol och sikt, jag skiter i resten”.

Jag är något så ovanligt som en fotograf som har valt att färdas på snowboard. Många gånger helt idiotiskt, men vem fan har sagt att saker och ting ska vara lätt. Därför blir dessa norska höjdmeter min första bekantskap att stighuda med hjälp av en splitboard, något som är otroligt roligt och som definitivt kommer att bli en vana. Helt plötsligt blir perspektiven annorlunda, företag som annars tar en timme tar nu en kvart, även fast tekniken inte sätter sig förrän efter ett inte obetydligt antal kickturn-misslyckanden.

Vi vill åka allt. Vi blir nästan ledsna över att vi inte har en månad på oss. Det finns så många alternativ. Vi ser ut genom vindrutan på väg till dagens tur ”Kolla där! Vilket ös!”, ”Fyfan, där vill man ju åka – rätt ner i havet bara!”, ”UJ! Alaska där borta!”. Lofoten är fantastiskt och vi njuter i fulla drag. Lofoten är en bäst. En vild och vacker varelse i sig själv. Att tillåtas ta del av denna skatt är pris nog för att mätta våra hungriga själar. På menyn serveras allt ifrån från pudersnö till vårsolstö. Tusen höjdmeter upp tar 4 timmar. Tusen höjdmeter ner tar 10 minuter.  Mornar blir till nätter och vår resa är till slut över. Det blev till slut den kanske vackraste skidresa jag upplevt – och den lämnar mig bara med smak efter mer. Tack Slartibartfast.

Text: Marcus Rönne
Foto: Marcus Rönne
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.