Uppför och nerför med Jon Larsson

Jon Larsson är denna vinter hetare än någonsin. Utmärkelsen ”Årets pudersekvens” i Powder Video Awards är ett tecken på formkurvan. Herr Larsson är mest känd för att vara en daredevil och många anser honom vara galen. Freeride nöjde sig inte med en intervju, utan följde med ut på berget i St Anton för att kolla av vardagen bakom alla klippdroppen, straightlines och sköna svängar från Jon.

Jon och jag sitter nere i lobbyn på hotellet i St Anton och stämningsfull musik ljuder tyst ute i baren. Jon berättar om ett roadgap-drop som vi var och rekade tidigare på dagen tillsammans med Henrik Windstedt, Sebastian Garhammer och fotografen Mattias Fredriksson.
– Jag har spanat in det ända sedan första gången jag var här. Krångligt inrun, en svår landning kombinerat med halvtaskigt väder och dålig snö gör det oerhört svårt, berättar Jon.
Jon såg roadgap-dropet som hyffsat svårt men i mina ögon var det snarare omöjligt. Enligt mig var droppet ett smalt inrun endast bestående av sten, en saftig luftfärd på hela 12 meter. Lägg sedan till en brant, spårad landning, tät dimma och skitsnö och vips så har vi skapat ett, enligt Jon Larsson, åkbart dropp.

Just snön och vädret är ett hett samtalsämne och det blir påtagligt när man ser snöfattiga sluttningar som annars brukar lysa upp dalen med sin vita nyans.
– Detta väder är hopplöst, suckar Jon och tittar uppgivet ut genom fönstret. Utanför faller tunga snöflingor till marken och termometern visar på två plusgrader. Snön är i skidögon sett dålig vilket gör Jons jobb svårare. När skidåkning kommer på tal märker man att Jon pratar om något som han verkligen älskar, vilket också syns i hans sekvenser i skidfilmerna.
– Skidåkning är ett yrke och ett förbannat roligt sådant. Det har dock sina baksidor som en del inte verkar tro. En del folk tror att man lever ett flott liv och snön mer eller mindre förföljer en men det är så långt från sanningen man kan komma. Under nästan hela vintern bor man i sin resväska och är knappt hemma något alls. Vad gäller snön så är det ofta man sitter inne i dagar, ibland veckor, för att överhuvudtaget kunna göra något vettigt på berget, förklarar Jon.

På väg uppför med diverse kraftuttryck som följeslagare. Foto: Ola Melin

Go snö, fin himmel och en jämtlänning. Foto: Ola Melin

Jon Larsson började karriären som alpin åkare men hittade även snabbt in bland pucklarna. Den breda grunden är en av anledningarna till det säkra agerandet under hans spektakulära färder. Han erkänner att han inte är särkskilt gymnastiskt av sig men kompletterar det med bra fysik och en mental styrka. Han föredrar snabba linjer före tekniska och hellre en stor klippa än flera små. Att Jon gillar fart är ingen nyhet i sig. Är han aldrig rädd?
– Nej, jag är inte rädd, svarar Jon med ett kaxigt leende som snabbt leder till ett skratt. Det fungerar inte att åka omkring och vara rädd. Jag hyser en enorm respekt men det är inte rädsla. Man är så fokuserad och inställd på just det man ska göra så man har liksom inte tid att vara rädd. Bestämmer jag mig för en sak så gör jag det. Att utveckla sin åkning handlar om att tänja gränser, slår Jon fast.

Jon Larsson är i St Anton med Peak Performance i samband med deras katalogfotografering.
– Katalogfotning är både riktigt roligt men ibland också så jäkla tråkigt. Låt säga att det har snöat under natten och man är oerhört peppad att dra upp på berget. Helt plötsligt ska man ta porträttbilder nere i dalen. Samtidigt förstår man hur oerhört viktiga de här jobben är för ens sponsorer och även för en själv.
På plats förutom åkare och fotografer finns även sminköser, stylister, sömmerska, filmteam och designers. Även en frisör finns med som Jon besökte häromdagen. Det ska tilläggas att frisören, Nunzio, även har anlitats av filmstjärnan Kirsten Dunst (Spider man, Marie Antoinette mm).
– Visst är det sjukt! Här sitter man nere i St Anton och får en ny frisyr av en frisör som är på tok för duktig för mig och min kalufs, skrattar Jon.
– Men det är så det är här nere under katalogfotograferingen. I ena hörnan står vi skidåkare som bor i våra resväskor och i allmänhet är väldigt avslappnade. I andra hörnan har vi fotomodeller från Frankrike som är vana vid en helt annan värld. Det är den sköna blandningen som gör det kul. Man träffar folk som man aldrig skulle träffat annars.

Dagen efter är vi ute på berget tillsammans. Jon står och tittar nedför en brant. Längre ner i dalen står Sebastian Garhammer med en radio och förklarar hur nedfärden ser ut. Självklart har Jon redan rekat linjen nerifrån men nu när han står på toppen så kan allt se annorlunda ut. ”Basti” förklarar var snön ser tunn ut, vilken sida om klipporna som Jon ska välja och pekar ut andra hinder som syns nerifrån. Även filmaren Fred Arne, som låg bakom Jons bidrag i Vast Awards förra året, deltar i planeringen av hur linjen ska se ut för att få en så bra sekvens som möjligt.
– Kör om tio, meddelar Jon över radion.
Tio sekunder senare viftar Jon med stavarna så att filmaren vet när han ska börja filma. Strax där efter kastar han sig utför branten. Ett par svängar inleder nedfärden innan en klippa blir åkets första hinder. Uppskattningsvis runt åtta meter i luften innan skidorna återigen rör den hårda snön. Landar backseat för att sedan få en sjujäkla acceleration till nästa klippa som är större än den första. Tveksamt om Jon räknade med farten till den andra klippan då han fullkomligt skjuts ut från berget. Han ger sedan uttrycket ”att höfta en landning” ett signum då skuldrorna tillsammans med rygg och nacke ligger raklång i den hårda snön. Han lyckas parera landningen och är nu efter sammanlagt femton sekunders jobb nere på planmark. När vi senare kommer fram till Jon behöver vi inte ens fråga.
– Nej, jag räknade inte med den farten. Såg ni landningen? Jag trodde där skulle vara mjukt men det vart betong. Faaan, min nacke.

Kommunikationen mellan filmare och åkare är A och O. Några meter fel och klippet kanske inte går att använda. Termer som ”skiers left” och ”skiers right låter nästan som ett eko när man hör Jons samtal med filmare och fotograf över radion.
– Det gäller att vara samspelta så att man vet var man har varandra. Friåkning är en individuell sport men under fotning och filmning blir det en lagsport och alla måste samarbeta, förklarar Jon. Det är inte alltid man är överens och är det något jag tycker är fel så bangar jag inte att ta en diskussion. Jag tar för mig.
Han pausar, tänker till och ler:
– Ibland kanske lite väl mycket.

Vi är återigen uppe på berget och Jon har fått dille på en fin linje där både snön och ljuset är till belåtenhet.
– Det är lättare att åka ner än att gå upp, säger Jon och skrattar när han går förbi mig på väg upp till toppen en tredje gång.
Trots 100 höjdmeters hike framför sig är jämtlänningen på strålande humör och nästintill rusar upp till toppen för att få ett åk. Allt filmas av Fred Arne som befinner sig längre bort för att få ett fint klipp med solen i bakgrunden. Solen går nu på övertid för att få vi ska få bra ljus där vi åker och nog gör den sitt jobb alltid. Tre fina linjer signerat Jon Larsson blir det innan det är dags att avsluta dagens arbete. Jon åker före ner till hotellet och när vi senare möts upp berättar han om den långa transportsträckan mot hotellet som på många ställen består av sten och grus:
– Du vet det där stället där en massa grus hade gått igenom snön och täckte typ hela vägen, det stod en gubbe i vägen där snön väl täckte och jag hade en jäkla fart uppe. Hann ju inte stanna så fick luta mig bakåt och bränna rakt över. Sedan när jag kommer ner ser jag skidbussen. Så jag kör järnet för att hinna med bussen. Satsar verkligen allt. Du tror inte att bussen kör precis innan jag kommer fram? Det är ju så typiskt.

Senare på kvällen då Jon och jag har slagit oss ner i lobbyn kommer Peak-åkaren Stina Jakobsson och gör oss sällskap. Vi kommer in på Jons hike tidigare på dagen och jag berättar hur oförståeligt glad Jon verkade när han hikade branten. Men på den punkten vill Stina putta in annan fakta.
– Så här är det, varje gång man går bakom Jon när man hikar så hör man hela tiden. ”Ah, jävla skit” ”Jävla skitsnö” och så vidare, förklarar Stina och tittar på Jon som grimaserar tillbaka.

Efter en vecka med Jon Larsson i St Anton förstår man att livet för en skidåkare går både uppförs och nedförs. Jon föredrar nedförs. För uppåt är bara jävla skit.

Bildspecial: En dag med Jon Larsson på berget

Text: Ola Melin