Utahspecial: Alta Old School

Freerides Utahspecial fortsätter med Alta som är en av de snösäkraste skidorterna i USA. Räkna med 12 meter snö, minst. Här är känslan av amerikansk skidtradition och konservatism stark. Följ med till skidåkarberget som har bannlyst brädåkare.

Altas topp Devil`s Castle till vänster, mitt i bild syns Snowbird topparna American Twin Peaks och längst till höger Hidden Peak, som är bergststationen för Snowbirds kabinbana.
Altas topp Devil`s Castle till vänster, mitt i bild syns Snowbird topparna American Twin Peaks och längst till höger Hidden Peak, som är bergststationen för Snowbirds kabinbana.

Lukten inne på Goldminer’s Daughter knockar vem som helst. Hårt friterade pommes, ostgratinerade burriots och pizzabitar. För näsan är den tunga doften av kaloririk mat motbjudande, men magen kurrar lite extra efter en hel dags skidåkning i Altas lössnö. Det råder en avslappnad stämning på after skin här i anrika Alta. Det är lagom långt från svenska coverbandstillställningar med Rydell & Quick eller österrikiska pjäxdanser. Lokalen är inredd med svartvita fotografier på väggarna, de föreställer gamla amerikanska skidpinonjärer från mitten av 1900-talet. Sorlet från alla samtal överröstar det mesta av den Neil Young-liknande rockmusiken som strömmar ur högtalarna.

Bakom vårt bord hör jag en mallig amerikan skryta om dagens bravader. Det låter som om han åkt en femtio grader brant spine i Alaska, när han i själva verket tragglat sig ner för Upper Sleepy Hollow, som är en av alla opistade Doubble Diamonds inne i Altas system. Hans polare nickar förstående och fyller i på lämpliga platser i historien med ”Ah shit” och ”Oh man”. Sedan märker han att jag tjuvlyssnar och höjer leende glaset mot mig.
– Cheers dude, säger han och undrar var jag kommer ifrån.
– Sweden, mumlar jag, pressar fram ett leende och skålar tillbaka samtidigt som jag skäms lite. För att undkomma situationen går jag bort mot en folksamling som samlats i hörnet av lokalen.

Erik Studer känner på ett av smådropsen under Devil`s Castle i Alta.
Erik Studer känner på ett av smådropsen under Devil`s Castle i Alta.

De är högljudda. Någon pekar genom fönstret mot andra sidan vägen. Min blick sugs dit. En ensam skidåkare står vid en avsats. Under honom tio meter klippvägg. Snön yr och blåsten sliter i hans jacka så att den fladdrar.
– What the fuck!, skriker den förut så skrävlande amerikanen, som också blivit nyfiken och ställt sig jämte mig. Med darr på rösten fortsätter han:
– He’s going for it!

Salt Lake City; trist stad men nära Wasatchbergen
Morgonen startar knappast lika högljutt. Vi kör, som vanligt, tidigt från Salt Lake City i vår vita Sabre-hyrbil. Salt Lake City är ingen en världsmetropol av New Yorks eller San Fransiscos kaliber. Det är en ganska oattraktiv utkavlad samling vägar, hus, snabbmatskedjor, enorma bilhandlare, State Liqour-stores och mängder av mormonkyrkor. Stadskärnan är hemvist för ett par hundratusen människor; hela dalgången rymmer tio gånger så många. Alla brister till trots – skidorterna i Wasatchbergen ligger väldigt nära Salt Lake City. Därför tar det oss bara en knapp timme upp till Alta från staden.

”Alta is for skiers” – brädkulturen frodas knappast i konservativa Alta.
”Alta is for skiers” – brädkulturen frodas knappast i konservativa Alta.

Väl framme i Alta lyckas vi ta en av de första liftarna uppför berget. Det snöar lätt. Den här morgonen siktar vi in oss på Supreme-området som ligger till vänster om den mäktiga klippan Devil’s Castle. Precis som resten av liftarna i Alta är sittliften Supreme av modell äldre. Stolarnas fart varken ökar eller minskar vid på- och avstigning. Påstigningen är därför en ren knäkapning och därefter transporteras man i ultrarapid uppför berget (tänk tusenmetersliften i Åre eller sittliften i Stryn, så förstår du umbärandet).

Brädåkare bannlysta från berget
Alta är ett klassiskt skidområde som har förvaltat sitt arv sedan starten 1938. På den tiden kostade ett dagskort 1,50 dollar, idag är priset 64 dollar (ungefär 500 svenska kronor). Priserna förändras, men inte Altas liftsystem. De slöa och bygellösa liftarna får närmast ses som en del av upplevelsen. En annan erfarenhet som Altas konservatism ger oss är snowboardförbudet. It’s a skier’s mountain, som de själva uttrycker det.

Alta är en av ytterst få nordamerikanska skidorter som benhårt håller fast vid att skidtradition bättre bevaras om den inte mixas med brädkultur. I det modernare grannsystemet Snowbird finns inget snowboardförbud.

I sittliften träffar vi Mike Sardoni, som har flyttat från Utah till Kalifornien men som nu är på återbesök över helgen. Mike är en före detta local som har haft säsongskort i Alta och åkt över varje centimeter av berget. Jag frågar honom om snowboardförbudet.
– Well, it’s a bit hard to explain, börjar Mike.
Alta är en äldre skidort med anor, vi vill behålla den stilen förklarar han. Han beskriver hur folk ska kunna komma från Salt Lake City, ta sig uppför den slingrande, stigande vägen genom Little Cottonwood Canyon och köra förbi Snowbird och fortsätta tills vägen tar slut. Där uppe, inklämd mellan de ruvande mäktiga snöklädda tretusenmeterstopparna, ligger Altas lilla by med 409 invånare.
– People should think, säger Mike Sardoni och gör en konstpaus. Sedan tar han till orda igen:
– Wow, this resort has really got some character and style.

Hemmasonen Tanner Hall spanar ut över alla bilar som passerar vid foten av Cottonwood Canyon, Salt Lake City.
Hemmasonen Tanner Hall spanar ut över alla bilar som passerar vid foten av Cottonwood Canyon, Salt Lake City.

Och Alta håller verkligen den gamla stilen. Det är långt ifrån Snowbirds flirt med modern skidfunktionalism med stora matkomplex, kabinbana och effektiva sittliftar. Snowbirds nya superexpress-sittlift Peruvian med tillhörande skidtunnel, där man står på ett rullband och åker genom berget till baksidan och bowlen Mineral Basin, är otänkbar i Alta.

Att hika lönar sig i allmänhet och i Alta i synnerhet.
Att hika lönar sig i allmänhet och i Alta i synnerhet.

På klippspaning med Mike
Snöflingorna i luften slår lätt mot våra kinder. På marken ligger några orörda decimetrar av de drygt tretton meter snö som faller varje år i Alta. Sikten är inte särskilt bra, himlen är grå och molntäckt. Men vem bryr sig om det när det ligger en mjuk, ospårad vit matta över hela berget? Vi spanar efter åkbara linjer i den glesa granskogen under sittliftens sträckning. Att skogen är gles är ingen slump. I slutet av 1800-talet när bland annat den kända Emma mine i Alta var en rik och produktiv silvergruva, användes den omgivande skogens träd till byggnader och som stöttor i de oändliga gruvgångarna. Alta var i stort sett trädlöst på den tiden. På 1930-talet började man plantera nya träd, och än i dag pågår så kallade revegetationsprogram.
– Vi kanske kan hitta något fint hopp från de gulaktiga klipporna som sticker fram ur snötäcket på de brantare partierna?, föreslår någon.
– What about that drop?
Mike Sardoni pekar nedåt mot en gulaktig klippa. Vi spanar genom det vita filtret av fallande snö. Klippan ser ut som ett fyra meter högt varnande finger. ”Får se vem som står efter det droppet”, tänker jag.

Jag låter blicken falla ner mot mina dinglande skidor. Sedan sneglar jag på Mikes skidor. De är bredare än mina, som ändå har en midja strax över 100 millimeter. Dessutom är de av rockermodell. Men, frågar jag Mike, hans skidor är ju knappast Old fashioned, borde inte de också vara förbjudna?
– Eh, it’s not that easy you know, börjar han. Men han avbryts mitt i meningen eftersom liftfärden är över.

Erik Studer bangar inte för lite småhopp i Altas glesa granskog.
Erik Studer bangar inte för lite småhopp i Altas glesa granskog.

Supreme Point ligger drygt 3200 meter över havet. Den höga höjden gör att luftstrupen känns tunn som ett sugrör. Man blir lätt andfådd och lite yr vid ansträngning. Det är fortfarande tidig morgon. Härifrån toppen syns mycket av Altas liftsystem. Det är knappast 115 riktiga nedfarter som reklamkatalogerna lovat, men sju smart dragna liftar som servar drygt sexhundra fallhöjdsmeter räcker långt. Altas terräng är kul och liknar Snowbirds branta karaktär, dock är skogsåkningen bättre i Alta. Vi stryker ett tunt lager nysnö från skidglasögonen och skjuter sedan fart rakt ner mot skogspartiet under liften.

Altas offpist bjuder in alla
Den patrullerade offpisten, så kallad inbounds offpist, är en stor del av skidområdet i Alta. Skidpatrullen ansvarar för att lavinsäkra dessa områden. Att köra i dem är därför enkelt. En medelgod skidåkare klarar sig med dagens puderanpassade skidor alldeles utmärkt. Alta är välkänt för sin fina, bitvis branta terräng, glesa skog och sina stora mängder torr snö. Detta drar till sig många skidåkare. Dagarna efter snöfall kan man därför få köa till de fina åken. Det mesta av Utahpudret är vanligtvis uppåkt vid lunchtid. Men det finns lösningar – tre stycken, till och med. Den första är att åka någon annanstans; Solitude, Brighton, Powder Mountain och alla andra mindre orter kring Salt Lake City får också mycket snö, men har färre skidåkare.

Smådrops är grejen; enkelt, ofarligt och lagom kittlande. Erik Studer (bilden) drog tyvärr korsbandet några veckor senare efter ett tiometersdrop. ”Man måste ju prova!”, var hans kommentar.
Smådrops är grejen; enkelt, ofarligt och lagom kittlande. Erik Studer (bilden) drog tyvärr korsbandet några veckor senare efter ett tiometersdrop. ”Man måste ju prova!”, var hans kommentar.

Den andra lösningen för att undvika horderna är att använda apostlahästarna, lägga skidorna på axeln och traska uppför. Ännu hellre dra på stighudar och trekkers eller randonéeprylar. Detta, kombinerat med en lokal guide eller egna snökunskaper och lite lokalkännedom (så stort är inte Alta), öppnar oändliga möjligheter. Det berömda Chads Gap ligger till exempel i Altas backcountry. Platsen är ett stycke skidhistoria; delar av Teddybear Crisis filmades där (och ett alltför kort hopp över Chads Gap kostade hemmasonen Tanner Hall två brutna anklar).

Alternativ tre för den som vill ha sitt Utahpuder för sig själv är helikopterskidåkning eller, för den något mindre bemedlade, catskiing. Området Grizzly Gulch trafikeras flitigt med snövessla från Alta och för 310 dollar får man följa med en hel dag.

Från klippor till knölar
Under Supremeliften går en rygg som vi följer ner genom skogen. Det är området som vi har rekat från liften och även en del av Altas patrullerade offpist – lätt att komma åt och dessutom lavinsäkrat av kunnig personal. Ett högljutt SPLASCH! till vänster om mig får mig att stanna och kolla efter mina medresenärer. En spökvit vän kommer ner och flabbar, han skakar loss det värsta av snön så att hans vita Spöket-Labankostym försvinner.

De klippor vi har rekat från liften visar sig vara två-tre meters stenknölar. De ger ett perfekt kittel i magen. Den nyss fallne vännen är revanschsugen och tar lite extra fart utför en av de gula avsatserna. Han ligger i luften någon sekund och landar lätt i den fluffiga nysnön rakt under sittliftens sträckning.
– Nice dude! ropar en amerikan som skramlar förbi i korgen ovanför. Efter landningen fortsätter vännen rakt ner i fallinjen i svepande svängar med en vit rökplym av snö bakom sig. Snubben från liften har fler saker att delge: ”Oh yeah!”. Vem myntade talesättet ”no friends on powder days”? Hur som helst har uttrycket uppenbarligen ingen relevans här i Alta.

Vi fortsätter hela dagen och låter skidorna skära genom ”the greatest snow on earth”, som delstaten Utah låtit varumärkesskydda sitt vita guld. På eftermiddagen tilltar snöfallet. Liftarna stänger och det är dags att fara ner till Salt Lake City igen. Men en lokal polis har parkerat sin stora pickup med fyrhjulsdrift och snökedjor mitt i vägen.
– The road is closed guys, turn back to Alta, säger han genom sin nervevade bilruta.
Vi parkerar vår bil utanför Goldminer’s Daughter och traskar in på after skin.

The Ski Hunter – ovärderlig för dig som tappar bort skidorna i Utahpudret.
The Ski Hunter – ovärderlig för dig som tappar bort skidorna i Utahpudret.

Den skrytsamme amerikanens vrål ekar i huvudet på mig ”Fuck! He’s going for it!”. Genom glasrutan på andra sidan vägen ser vi hur den ensamma skidåkaren frenetiskt boxar sig själv i huvudet. Därefter dunkar han stavarna i marken och får fart. Lämnar klippan. Faller rakt ner. Ligger som en katt i luften – den första biten.

Sedan sträcker han ut sig, lite för tidigt och landar abrupt med en kaskad av snö runt nedslaget. Inne i värmen på Goldminer’s Daughter håller vi andan, stirrar mot nedslagsplatsen. En rund, djup snökrater nedanför den stora klippan är det enda som är kvar av bragden. Två händer sträcks fram ur snön, sedan kommer en vit varelse fram och ställer sig på benen.
– He’s ok, säger amerikanen jämte mig.
Vi applåderar. Dagens hjälte står i eftermiddagsmörket på andra sidan glaset och borstar bort snön.

Fakta: Alta
Nedfarter: 116
Liftar: 7
Fallhöjd: 615 meter
Vintersäsong: mitten av november – mitten av april
Snöfall: 12,5 meter i snitt per säsong ( över 15 meter 07/08)
Liftkort: $ 64 för ett dagskort, $ 355 för 7 dagar
Ta sig dit: Flyg till Salt Lake City, därifrån 52 km till Alta.
Missa inte: ”The Ski Hunter” om du tappar bort dina skidor i lössnön.
Missa gärna: att spara pengar på att hyra bil utan fyrhjulsdrift, det lönar sig inte. Vi vet, för vi testade.
Mer info: alta.com

Text: Anders Wingqvist, Foto: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.