Vinterns premiärort: Revelstoke

Efter att ha läst om Revelstoke i en svensk skidtidning och studerat lite statistik kunde vi konstatera att en dröm kunde gå i uppfyllelse. Statistiken visade på att Revelstoke brukar få mellan 12-18 meter snö per säsong, 18 METER SNÖ!!!

Anläggningen har en säsong som är cirka fyra månader lång, vilket måste tala för ordentligt med nederbörd. En månad i Revelstoke måste med andra ord bli ett bra val av ort med mycket snö. Om man sedan kombinerar detta med en dags heliskiing, möjligheterna till att tura i Rogers Pass som bara ligger en 50 minuters bilresa bort, kan det inte bli något annat än succé.

Vi anländer till Revelstoke på nyårsafton efter att jag mött upp med de andra tre åkarna i Vancouver och spenderat en natt där. Det skulle egentligen ha varit två nätter för min del, men lite försenade flyg och en natt i Chicago spolierade dessa planer.

Första dagen på berget i Revelstoke spenderades med att undersökande åka runt och utforska områdets möjligheter. De två liftarna som tar en till toppen på det 2 225 meter höga berget är såklart nya och relativt snabba. Det tog dock inte så lång tid innan vi förstod begränsningarna med endast två liftar mitt på berget. Om man var sugen på lite mer orörd offpist så skulle detta antagligen leda till långa turer ifrån toppen samt en lika lång tur i botten för att komma tillbaka till liften.

Efter ett par åk inbounds kunde vi konstatera att det hade varit en hel del folk som åkt i den mest tillgängliga offpisten under Revelstokes premiärvecka. Vi begav oss då ut till det som kallas North Bowl för att se vad terrängen där hade att erbjuda. Området är en del av det patrullerade och säkrade offpistområde som Revelstoke erbjuder. Terrängen är öppen till en början men går sedan ner mot mer skogsbeklädda sluttningar. Efter lite letande kan man hitta korta och knixiga linjer och även en del dropp.

Hela åket är omkring 500 fallhöjdsmeter och slutar i ett skrå. För att komma tillbaka till sittliften The Stoke följer man ett cat-track spår i cirka 10 minuter. Ryggen bortom North Bowl går även den att nå men man bör vara uppmärksam på att inte åka för långt ner i skogen utan tura tillbaka in mot North Bowl i tid. För långt ner innebär otroligt tät skog och en mindre trevlig väg tillbaka. Under Revelstokes första öppningsvecka råkade en grupp ungdomar köra för långt ner i denna skog och fick spendera natten under bar himmel. Deras räddning var tydligen att tjejen hade hårförlängningar vilka tydligen brann hela natten och höll gruppen varm. Sant eller ej, vem vet?

Åt andra hållet, skiers left om toppen av The Stoke, ligger först ett par opreparerade pister och sedan ännu längre bort det så kallade South Bowl. Lutningen här är även den av ganska modest karaktär, relativt kort och består mestadels av utglesad skog. Även detta åk slutar på ett cat-track spår vilket tar en tillbaka till in i Devils club.

Terrängen som ligger längre bort från liftarna än South Bowl nås genom att man skråar en bit ifrån liften och sedan går på hudar bortåt. Längden på turerna varierar. För att nå den nästkommande ryggen, där catski-åkningen börjar, tar det cirka 20 minuter med stighudar. För att nå Montana Bowl tar det omkring 1,5 timmes turande samt en del skråande. För att nå så långt bort som Kokanee Bowl så pratar vi, enligt skidpatrullen, om en riktigt svettig dagstur. Det gav vi oss inte in på.

I dagsläget är Revelstoke en relativt liten anläggning men med stor potential. Det stora pluset är snötillgången. Det snöar mycket här under vintern vilket dessvärre gör att antalet soldagar under vintermånaderna är få. Under vår månad i Revelstoke fick vi endast ett par dagars sol och då även ibland blandat med snöfall. Tyvärr fick vi inte heller någon beryktad ”overnighter” utan bara många mindre snöfall på 10-15 cm.

Det man kan sakna i Revelstoke är tillgången på riktigt branta, alpina och långa åk som finns i alperna och dess fallhöjd kommer inte riktigt till sin rätt. Med tanke på att trädlinjen nästan går hela vägen upp till toppen är den mesta åkningen i skogsbeklädda sluttningar. Eftersom de inte har glesat skogen nedanför cat-track spåren under vare sig North- eller South Bowl kan man inte åka längre ned än så. Detta gör att den annars så imponerande fallhöjden inte går att utnyttja i den lättillgängliga offpisten, än. Vid ett riktigt dump kan man självklart välja vilken som helst av de icke pistade svarta backarna och få ett magiskt långt åk på över 1000 fallhöjdsmeter.

De stora framtidsplanerna som finns för Revelstoke talar dock för att det kan bli ett riktigt bra system. Redan nästa vinter kommer det att finnas en lift på North Bowl’s bortre rygg. Antagligen kommer även mer av skogen att glesas ut över hela området. Revelstokesystemet kommer även att utökas med en lift i South Bowl där även skogen glesas så att åken blir längre. Masterplanen för Revelstoke som visar den tilltänkta anläggningen ser imponerande ut. De kommer dock ha mycket jobb med att glesa ut all skog.

På tur i Roger’s Pass

Eftersom vi inte hade någon bil själva under vår tid i Revelstoke blev det inte lika mycket turande som vi hade tänkt oss. Men vi fick två riktigt bra dagar i Roger’s. Efter att ha hört oss för med folk som kände till området fick vi tips om ”Grizzly’s Shoulder” som är en bra tur att börja med. Turen startar vid informationsstugan och fortsätter sedan in i dalen varefter man viker av höger och börjar ta höjd. Turen tar cirka 2,5 timmar upp och är ungefär 800 fallhöjdsmeter. Väl på toppen kan man välja på ett antal vägar ner, både skiers right och left.

Eftersom hela nationalparken bara är öppen för turare finns det gott om puder och djup sådan. Beroende på hur mycket man vill slita finns det turer för alla nivåer. Eftersom vi gick med trekkers och 110 mm skida under foten nöjde vi oss med den ovan nämnda, relativt enkla, turen vilken riktiga svettremmar skulle kalla uppvärmningstur.

Innan man beger sig ut i parken ska man besöka informationscentret uppe i passet. Där kan man försäkra sig om att den planerade turen inte går in i något avstängt området, få ett tillstånd att tura i området samt informera sig om lavinrisken och vädret.

Heliskiing och faceshots

Lättare att komma ur sängen klockan 06.00 har det aldrig varit. När klockan ringde på morgonen den 11 januari fanns inte ord som: ”snooza”, ”vilodag” eller ”det är kass på berget idag” i tankarna. Vi skulle åka heliskiing för första gången i våra liv.

Erik ställde upp och skjutsade oss (Simon, Erika och Christian) till Selkirk Tangiers kontor en bit utanför Revelstoke. Väl där var det bara att skriva på pappret om att vi inte kunde stämma dem om helikoptern ramlade ner. När det var avklarat mötte vi upp med vår guide Pierre, övade med trancievers tillsammans med gruppen och sedan var det dags för dagens första lyft.

Hukandes, för att inte bli sönderpiskad av snömolnet kring helikoptern, hoppade vi ombord med klart toppad puls. Det smattrade och skakade en del i helikoptern och några sekunder senare var vi i luften. Nervositeten släppte och spanandet efter var vi skulle bli avsläppta började.

När vi stod på första toppen med grejorna påknäppta var det klart svårt att hålla fokus på vad guiden sa. – “Låt mig nu åka!”. När väl guiden började åka så var det bara att teama upp med Christian och sedan ta rygg på guiden för att få de första linjerna ner.

Nere efter första åket kunde man utläsa av gruppens leende att alla tyckt det varit riktigt bra. Personligen har jag bara åkt så pass djup puder vid ett fåtal tillfälle i mitt liv. ”Faceshot” var en självklarhet, problemet var nästan att få upp farten på grund av all snö. De andra fyra åken var av samma karaktär, lagom glest mellan träden, hyfsad lutning och galet mycket snö.

Eftersom det hade snöat en hel del de gånga dagarna åkte vi lite flackare åk för att minimera risken för sluff och laviner. Självklart hade det varit kul att åka lite brantare saker men mängden puder gjorde upplevelsen fullständig ändå.

Efter åkningen var det buffé på hotellet där Selkirk hade sitt kontor. Ett par öl senare och lite snaskande på chicken-wings, ost, bröd och annat gött så enades vi om att det helt klart var en av de bättre skidupplevelserna i våra liv. Ungefär samtidigt föddes drömmen om att chartra en helikopter med bara polare i gruppen och själva välja åk. Nästa gång, nästa gång..

Dagen efter var vi tillbaka i systemet med svinkalla sittliftar och slitiga hikes. Åkningen kändes inte lika glamorös längre men gårdagen hade verkligen gett en ny motivation till skidåkningen.

Text: Simon Nilsson