Whiteout i Vallée Blanche

Franska Chamonix är världens mest underskattade skidort – och samtidigt den mest överskattade. Freeride åkte inte dit för att reda ut paradoxen. Vi träffade Tobias Granath och körde världens längsta liftburna offpiståk.

Öga för offpist, till vänster ses botten av Mer de Glace.
Öga för offpist, till vänster ses botten av Mer de Glace.

– Whiteout. Man ser ju inte någonting, typiskt, säger Tobias Granath.
Whiteout beskriver den här morgonens väder perfekt: kass sikt, inga kontraster, ett lätt snöfall och en molntäckt himmel. Hela Aiguille du Midi ligger insvept i en tjock, vit slöja. En värdelös väderlek för offpiståkning. Den sista branta biten med kabinliften känns det som om vi hänger helt fritt i luften, mitt i ett vitt ingenting. En lätt duns mot bergstationen bryter illusionen. Fransoser med Dynafit-bindningar och klätterselar runt midjan kliver kvickt och vant ur kabinen. Ett gäng alpina bergsklättrare med stora dunjackor och lika stora ryggsäckar följer efter.
– Häng på nu, uppmanar Tobias Granath

Vi lunkar efter vår svenskfödde ledsagare och jag har ingen aning om hur fotografen känner, själv är jag spänd till bristningsgränsen. En isande vind drar genom den grottliknande gången. Jag vet vad som komma skall – har läst om det, har hört om det, har velat pröva det, har velat undvika det, men kanske mest av allt – bara få det gjort.

Vallée Blanche, perfekt som ett rekognosceringsåk enligt Tobias Granath.
Vallée Blanche, perfekt som ett rekognosceringsåk enligt Tobias Granath.

Kamvandringen uppe vid Aiguille du Midi är ett måste för alla offpistsugna locals och skibums som varje vinter vill komma åt Chamonix råaste offpist. För veckoturister är kammen ett måste för att nå det klassiska drygt 20 kilometer långa glaciäråket Vallée Blanche. När kabinliften Téléphérique de l’Aiguille du Midi byggdes 1955 gick den till historien som världens högsta och den lift som bjöd resenärerna på störst höjdskillnad. I dag ger den fortfarande störst fallhöjd. På tjugo minuter har Téléphérique de l’Aiguille du Midi lyft oss drygt 2 800 fallhöjdsmeter, från Chamonix på 1 035 meter över havet till toppen av Aiguille du Midi på 3 842 meter dito. Det innebär att ett långt offpiståk väntar – världens längsta liftburna – förutsatt att vi lyckas ta oss över helveteskammen.

Chamonix, mysig stad omgiven av fantastiska berg.
Chamonix, mysig stad omgiven av fantastiska berg.

– Täck igen alla öppningar ni har, dra huvor över hjälmarna och ner med gogglarna. Vinden kommer att dra lite i er ute på kammen.
Tobias Granath instruerar oss på sin lugna, släpiga stockholmska. Han mäter ut rätt replängd och säkrar fotografen först, därefter mig och sist sig själv. På fötterna har han stegjärn. Vid millennieskiftet för nio år sedan kom han för första gången till Chamonix. För en professionell hockeyspelare och Chamonix-bo som Tobias, är kamvandringen på Aiguille du Midi vardag. Knappast för oss. Vore det inte för hans gedigna erfarenhet och kunskap om de elaka, spetsiga franska alptopparna i Mont-Blanc-massivet skulle jag vända på pjäxklacken och ta kabinen ner igen. Han rycker en sista gång i våra selar för att kontrollera att vi verkligen sitter fast.
– Då är det dags, kom igen nu grabbar!

Fotografen går först ut mot den exponerade kammen, som för tillfället är snäll, enligt Tobias. Fotografen går så metodiskt han förmår, skidorna sitter hårt fastspända på ryggsäcken och hans högerhand krampar i ett järngrepp kring det uppspända repet, som löper i lårhöjd längs hela kammen. Jag går i mitten, Tobias går sist som vårt trygga ankare. Vinden tjuter och sikten begränsas till ett tiotal meter. På vänster sida störtar bergskammen 2 800 meter rakt ner mot Chamonix, till höger lurar en minst lika svindlande brant. Fem vindpinade, stapplande och adrenalinstinna minuter senare står vi på fast mark. Kammen ligger bakom oss och genom den vita dimman syns Aiguille du Midis karaktäristiska nållikande torn.

Chamonix består av flera system, Le Tour är ett av de mindre men väl värt ett besök.
Chamonix består av flera system, Le Tour är ett av de mindre men väl värt ett besök.

Vi pustar ut under några minuter. Jag dricker några klunkar ur min ljusblå Evian-flaska. Planen är att köra en variant av Vallée Blanche. Tobias kallar åket Gros Rognon och vi kommer snart att förstå varför. Det är inga horder som tagit sig upp denna morgon; högtrycksdagar med knallblå himmel ser det annorlunda ut, berättar Tobias. Då vallas turisterna ner längs Vallée Blanche av sina franska bergsguider. Hektiska dagar är det bäst att boka sin plats i kabinliften på nätet kvällen innan.

Tobias Granath, fler feta offpiståk än du och fler större nyckelknippa är din skolvaktmästare.
Tobias Granath, fler feta offpiståk än du och fler större nyckelknippa är din skolvaktmästare.
Foto: Johan Svärd

Från punkten där vi befinner oss finns flera olika vägar att ta sig ner. Vädret tillåter dock inte alltför stora utsvävningar. Vi följer kabinliftens sträckning mot Helbronner tills vi kommer runt en gigantisk klippa.
– Gros Rognon , kommenterar Tobias och pekar med staven mot den stora bruna klippan.
Jag noterar att en av Tobias framtänder är utslagen. Hockeyfight?
– Nej, faktiskt inte. Jag råkade komma i vägen för pucken när en back skulle rensa ut den ur försvarszon.
Sedan faller Tobias av höger rakt ner i fallinjen och åker en mjuk, fin brant med ett blått glaciärfält på högersida. Vi tar rygg på honom och försöker hänga med i hans följsamma, mellanstora svängar.

Snön är kall och bra, men det har inte snöat ordentligt sedan strax före jul. December månad var helt magisk, berättade Tobias på väg upp i liften. Men ett par dagar in på det nya året är det inget puder att tala om på berget. Fönvindar, som med jämna mellanrum letar sig in i Chamonix-dalen, har gjort att en del av snön smält bort. Och dagens lätta snöfall gör varken till eller från för den totala snömängden. Jag vågar knappt säga det, men i ärlighetens namn har jag åkt bättre offpist i orter som Åre, Trysil och Sälen. Fast det är något visst med åket som Tobias Granath tar oss med på. Man känner sig som en liten skit, inser hur stora bergen är och hur farlig den högalpina terrängen är. Naturupplevelsen är närmast religiös – en skidåkare som inte har sett området kring Aiguille du Midi har förmodligen en av sina största skönhetsupplevelser kvar på skidor.

Les Grands Montets – världens bästa skidåkarberg?
Les Grands Montets – världens bästa skidåkarberg?

Efter en dryg halvtimmes åkning kommer vi ner till en enorm, flack yta. Ett hav av is sträcker sig så långt ögat kan nå. Adrenalinet från den inledande kamvandringen har lagt sig. Landskapets storslagna, karga prakt fyller mig med en känsla av obetydlighet, jag känner mig lugn och ödmjuk när jag betraktar omgivningarna. Det är Mer de Glace, ”ishavet”, och Tobias pekar ut några klassiska Chamonix-åk.
– Där är Couloir des Poubelles, ”sopnedkastet”, som startar vid toppen av Bochard-gondolen i Les Grands Montets, där är Pas de Chèvre, ”getstigen”, som nås från toppen av Les Grands Montets eller Couloir des Poubelles. Det vimlar av bra åk här, konstaterar Tobias.
Han förklarar att Vallée Blanche ofta fungerar som ett rekognosceringsåk, eftersom han får en bra uppfattning om hur snöläget är och vilka åk som är möjliga – respektive inte möjliga – att genomföra.

Till och med de franska fåglarna respekterar Chamonix elaka bergstoppar.
Till och med de franska fåglarna respekterar Chamonix elaka bergstoppar.

Vad har Chamonix i övrigt att bjuda skidåkare?
– Det finns så mycket, en veckoturist hinner inte med ens en bråkdel av allt som går att göra i de här bergen.

Var åkte du först när du kom ner till Chamonix?
– På Les Grands Montets lärde jag mig åka offpist, säger Tobias.
Han menar att de riktigt farliga områdena på Les Grands Montets är koncentrerade kring toppen, vid glaciärerna, och att det längre ner på berget går att göra fler misstag utan att konsekvenserna blir lika ödesdigra. Bättre att börja där alltså, och vänta med Aiguille du Midi. Både Flégère och Brévant fungerade som lekplatser för Tobias när han kom ner som skibum till Chamonix i februari 2000. Fyra år senare tävlade han i Riksgränsen på NM.

Kör han tävlingar idag?
– Nej, i stort sätt inte. Jag siktar på att fylla min lista med alla åk och klätterleder som är obligatoriska för att bli antagen till bergsguide-utbildningen här nere i Frankrike. Det kan även bli utbildning i Sverige, men inget är klart ännu. Han har en del kvar att göra, trots att hans hemsida vittnar med både foto- och filmaterial från många riktigt håriga åk.

Ännu en uttryckning på Aiguille du Midi.
Ännu en uttryckning på Aiguille du Midi.

Vi avbryts av ljudet från rotorblad. Ovanför dundrar en röd räddningshelikopter förbi. Några veckor senare, hemma i Sverige får jag via Tobias reda på att det var PGHM, bergsräddningen och att de var på väg upp för att hämta upp en bergsguide som hade trillat ner i en glaciärspricka. Han befann sig med sina klienter på I’Envers du Plan, ytterligare en variant av Vallée Blanche. Han var oskadd. Men just i stunden har vi ingen aning om detta. Helikoptern sprider ett illavarslande ljud mellan bergssidorna som ramar in det stora glaciärfältet. Det verkar finnas oändliga möjligheter att slå ihjäl sig i bergen kring Chamonix.
– Förra året dog ett tiotal människor på den här delen av berget, berättar Tobias.
Laviner, glaciärsprickor, jättelika isblock – så kallade seracer – som lossnar från glaciären och krossar människor, felaktiga rekognosceringar som slutar med alldeles för höga drop, väderomslag och så vidare. Inte konstigt att bergsguiderna i Chamonix åtnjuter gudalik status – i ett kritiskt läge kan guidens val innebära skillnaden mellan liv och död. Men deras kunskap är ingen hundraprocentig garanti för ett säkert åk, några sådana garantier existerar inte.

Obligatorisk baguettelunch på toppen av Brévant, på andra sidan dalen syns Aiguille du Midi och Mont Blanc.
Obligatorisk baguettelunch på toppen av Brévant, på andra sidan dalen syns Aiguille du Midi och Mont Blanc.

Vi klämmer den sista biten av Mer de Glace ganska snabbt. Det är inte mycket till kvalitetsåkning; med tanke på all is hade det förmodligen fungerat bättre med ett par skridskor. Vi korsar järnvägsrälsen och ser det röda Montenvers-tåget tuffa förbi. Är det är fattigt med snö kan man ta tåget sista biten ner till dalen, men vi fortsätter de dryga niohundra fallhöjdsmetrarna på skidor och kommer så småningom ut nere i staden vid Place de la Mer de Glace.
Vädret är bättre nere i dalen, och uppe vid Aiguille du Midi har morgonens tjocka, vita slöja blåst bort. Högst upp syns nålstornet. Egentligen är det smått overkligt att de lyckats bygga en kabinlift som till synes går rakt upp i himlen. Vi tar Tobias i hand och tackar för guidningen.
– Då var världens längsta liftburna offpiståk över, säger fotografen.
För en sekund funderar jag på om det verkligen var så långt och stort. Svaret får jag en liten stund senare när jag gräver i min ryggsäck efter vattenflaskan. Jag finner den jämte den obligatoriska lunchbaguetten och jag fiskar upp en totalt ihoptryckt, ljusblå Evian-flaska. Och klockan är redan långt efter lunch.


Foto: Tobias Granath

Fakta: Aiguille du Midi och Vallée Blanche
Längd: 20 km (enligt Compagnie du Mont Blanc)
Fallhöjd: 2800meter
Skidåkning: realtivt lätt
Passar ej: alltför höjdrädda (om du inte blir buren över toppkammen)
Måste: hyr en bergsguide, kostar ca 70 EURO
Liftkort: kabinliften Aiguille du Midi ingår i ”Mont Blanc Unlimited”-kortet.
Har du ”Le Pass” kostar en enkelbiljett 36 EURO.
Text: Anders Wingqvist, Foto: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.