84-åringen Asta som fortfarande dansar sig fram på skidor

Lite ont i knäna och stela höfter är inget som hindrar 84-åriga Asta ifrån att följa med familjen på skidsemester till Trysil. Vi bokade in en dag med skidprofilen där vi fick uppleva skidglädje och entusiasm som vi sent skulle glömma. Möt Asta Johansson.

Fotografen Max Hahne och jag hade precis kommit tillbaka efter några veckor på Bali. Jullovet närmade sig med stormsteg och vi hördes av  angående skidåkning över julen. Max berättade då för mig att hans familj precis bokat in en vecka i Trysil:
– Vi ska dit hela familjen och min farmor ska med, berättade Max.
Jag frågade direkt av ren nyfikenhet:
– Vad gör en farmor en hel vecka uppe i Trysil? Löser korsord och lagar middag till hungriga och trötta skidåkare?
Det visar sig att Max 84-åriga farmor inte är som de flesta äldre. Asta är nämligen med i backen varje dag. Hon svischar ner för Trysilfjällets fina pister utan några som helst problem.

Några dagar senare ser jag ett filmklipp på Facebook. En follow-cam på Asta och hon åker banne mig bättre än min mamma (förlåt mamma du är också duktig). Redan då bestämde jag mig att den här storyn vill jag inte gå miste om. Nu ett år senare blev det verklighet.

Asta är en minst sagt hurtig pensionär. Hon åker inte enbart skidor, nej nej. En vanlig vecka i Astas liv är proppad med händelser. På agendan står vattengympa, dans, PRO-möten, träffar med vänner och mycket därtill. Asta bor i Ödeshög, ett litet samhälle i Östergötland med drygt 5000 invånare. För att ta sig till skidåkningen behöver man åka en bit, men det har aldrig hindrat Asta.

”Vidare berättar hon anekdoter om svindlande upplevelser uppe på toppen av Aiguille du midi i Chamonix på 70-talet.”

Farmor Asta berättar om sitt liv som skidåkare lite kort för oss. Asta föddes i Vadstena 1934. Skidbackar på Östgötaslätten var en bristvara men däremot fanns en liten kulle. På denna gräskulle nära hennes barndomshem invigde Asta sina första skidor. Vidare berättar hon anekdoter om svindlande upplevelser uppe på toppen av Aiguille du midi i Chamonix på 70-talet. Hon berättar om goa åk i 30 cm nyfallen snö i St. Anton och de alla skidsemestrarna uppe i de svenska fjällen. Skidåkning har varit en del av Astas liv länge och det är tack vare hennes skidintresse som tre generationer åker skidor tillsammans i Trysil.

Vi träffar Asta för en fika innan vi ska ger oss ut i backarna. Max slår sig ned bredvid farmor Asta och hon drar genast igång och berättar om hennes morgon: “Jag tittade på Åsa-Nisse i morse. Jag vet inte varför. Den var ju dålig redan när den kom” Asta fortsätter: “I filmen så sjunger en kvinna, Mona tror jag hon hette: ”gå och lägg dig Åke tråk””. Det fick mig att minnas en gång när vi var nere i St. Anton. Vi träffade en kille som hette Åke och honom kom vi att kalla just Åke Tråk. Åke var lång och ranglig och åkte skidor så här” Asta viftar på händerna och vickar på huvudet för att efterlikna Åke Tråk.

En liten sagostund och en kaffe senare lämnar vi värmestugan och beger oss ut i kylan. Asta har lite ont i ett knä sen dagen innan, så vi beslutar att ta några lugna åk på fjällets nedre delar. Väl ute i backarna riggar vi diverse kameror för att sedan låta Asta svischa förbi framför linsen i en hiskelig fart. Efter första åket står jag med Asta nere i liftkön. Asta är knappt andfådd men däremot full av energi efter adrenalinpåslaget som framkallats av farten och vetskapen om fotografens närvaro. Vi tittar uppåt och ser hur Max och hans pappa har stannat. Vi ser att far och son tar av sig sina skidor och gör ett snabbt skidbyte. “Nu ska de byta skidor igen”, säger Asta och skakar leendes på huvudet. “Pojkar och deras prylar”, fortsätter Asta innan vi sätter oss i sittliften.

“Lustigt va, när man kör samma backe många gånger så känner man sig hemma efter ett tag.”

Kommande åk taggar Asta till ytterligare och åker bara snabbare och snabbare. Jag åker efter Asta medan Max och Anton väntar längre ner med varsin kamera i högsta hugg. Plötsligt stannar Asta. Hon vänder sig om och säger på sin breda östgötska: “Lustigt va, när man kör samma backe många gånger så känner man sig hemma efter ett tag.” Sedan vänder hon sig återigen ner i fallinjen, stakar iväg nedför och ställer in siktet på kameramännen 100 meter nedanför.

Skratten och berättelserna är många och kanske mest spännande är färderna upp i liften då Asta delar med sig av diverse historier från hennes liv som skidåkerska. En av de sista frågorna jag ställer Asta är om hon någonsin kommer tröttna på skidåkningen och sluta följa med familjen till fjällen. “Det är nog ingen risk, har man en skidtokig familj så hakar man på”, säger Asta och tittar på sin son, sittandes intill sin son. Därefter ler hon stort. Det är en fin stund i liften som jag får vara med och dela med familjen.

Det är något med den där glädjen. Glädjen som uppstår en dag som denna. En dag på berget, i goda vänners lag med ett par skidor under fötterna. Jag tänker ofta att skidglädjen endast uppstår när man pushar gränserna, droppar den där lite för höga klippan eller kör det där drömåket i djup, nyfallen snö. Men den här dagen med Asta påminner mig om att skidglädje är att finna så mycket närmre än så. Bara att vara ett härligt gäng, oavsett nivå, kön eller ålder och spendera en dag på berget med skidor under fötterna. Det är sann skidglädje det.

Till sist, vill Max och jag tacka Asta för detta. Tack för inspirationen och förhoppningsvis sprider vi skidglädje på samma sätt som du när vi är 84 år gamla.

Text: Olle Stenbäck
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.