Andermatt/Gemstock

En föhnvind uppstår när en luftmassa pressas över en bergskedja. Luften trycks upp på bergens vindsida och kyls av och gör att fukten i luften kondenseras och blir regn eller snö. När luften sedan strömmar ner på läsidan av bergen är den torr, och dessutom varm eftersom energi frigjorts vid kondensationen. Resultatet blir kraftiga, torra vindar som får snön att smälta. Inte det man drömmer om på nätterna precis.

Eftersom föhnvinden har förvandlat puderhålan Engelberg till ett stenhårt, renblåst helvete beslutar snowboardåkaren Daniel Furberg och jag oss för att en tur till Andermatt kan vara en bra idé. Trots att det bara är 21 kilometer fågelvägen mellan Andermatt och Engelberg har vi fått höra att det där finns bra snö.

Andermatt ligger precis vid St Gottardpasset och byn är både en järnvägsknut och en militärbas, men framför allt en ganska seriös skidort. Här finns tre olika liftsystem, det soliga Gütsch, det ofta folktomma Winterhorn och slutligen Gemstock. Det sistnämnda är i särklass störst och det är för att utforska Gemstock som vi tillsammans med Riksgränsengrabbarna Per Jonsson, Wille Lindberg, Ebbe Jakobsson och Christian Björk tar kabinbanan upp.

Ebbe hoppar så långsamt att han ser ut att stå still.
Ebbe hoppar så långsamt att han ser ut att stå still.

Per, Wille och Ebbe, som har valt att hänga i Andermatt i väntan på att solen ska gå upp hemma i Kiruna, har för tillfället fått sällskap av regerande svenska mästaren i extremåkning Christian. Grabbarnas närvaro har inte passerat obemärkt i den lilla byn. Sidor som annars knappt körs på hela vintern har i år blivit nästan sönderkörda på några få dagar och under många klippor syns spår efter grabbarnas framfart.

Gemstocksystemet består av ett enda berg – Gemstock – vars topp nås med hjälp av två kabinbanor via mellanstationen Gurschen. Från toppen går det att köra åt alla riktningar, men det är bara på bergets nordsida man kommer direkt tillbaka till liftarna. Här finns ett antal vägar ner och med Wille i täten drar vi iväg för att utforska dem närmare.

Willes droppskola, i 13 enkla steg.
Willes droppskola, i 13 enkla steg.

Det blir snabbt spännande. De här killarnas begreppsskala visar sig snabbt vara en smula förskjuten och ”lite rolig åkning” skulle nog de flesta beteckna som galen eller rent av livsfarlig.

Efter att ha tagit en genväg mellan svängarna i pisten över St Anna-glaciären ned genom en smal, smal ränna ut på ett fint snöfält drar vi bort till Lutersee. Där finns en T-krok som leder upp till en halvtråkig pist, men framför allt till en formidabel lekstuga för skidåkare med smak för klipphopp. På två branta sidor som ligger efter varandra ner mot Gurschen finns klippor för alla smaker, från småsten till stup. Här går det att leka länge efter att det snöat, om man bara har lite tur med vädret.

Gränsengrabbarna tröttnar dock snart på klipporna vid Lutersee, nu är det dags för större utmaningar. Lite längre upp på Gemstock finns en tokbrant sida som inte skulle göra bort sig i Alaska och som dessutom slutar i en tio meter hög klippa. Genom att hålla höger från toppliften ner över Gurschenglaciären kan man lätt nå toppen av sidan utan att behöva gå en meter. Det är sen svårigheterna börjar. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte vara rädd för lite luft om man ska åka ner här. Rädsla för luft verkar inte vara något de lär ut i grundskolan i Kiruna och efter ett par varv på sidan finns det inte

Per blir utspolad över en klippa, lite vardagsedge är väl aldrig fel?
Per blir utspolad över en klippa, lite vardagsedge är väl aldrig fel?

mycket snö kvar. Första varvet passar Per dessutom på att spolas med sluff ovanifrån, ut för en klippa. Att han genast måste upp och prova igen säger en del om inställningen i det här gänget.

Men åkningen på Gemstock handlar inte bara om lättillgängliga klippor nära liftarna på nordsidan, berget har fler sidor och är man inte rädd för att staka lite finns närmast oändliga möjligheter. Genom att följa pisten de första svängarna och sedan skråa åt skidåkarens höger kan bergets ostsida nås. Standardvarianten som kallas Giraffen är under bra förhållanden riktigt fin. Åket slutar i den långsträckta Unteralpdalen och det är bara att följa dalen tillbaka till Andermatt.

Daniel vann klunsningen mot fotografen och fick åka först, damn it!
Daniel vann klunsningen mot fotografen och fick åka först, damn it!

Om man väljer att köra ner på sydsidan av berget lämnar man pisten direkt vid liften och håller svagt vänster ned för berget. Även detta åk slutar i Unteralp med stakning, mycket stakning. För snowboardåkare kan ett par stavar rekommenderas, såvida man inte åker med snälla skidåkare som kan tänka sig att staka en timme med en stav.

På väg från Unteralp, med solen i ögonen.
På väg från Unteralp, med solen i ögonen.

Slutligen kan man åka åt väster. Även då får man lämna pisten direkt vid liften och åka ned på bergets baksida, men istället för att åka åt vänster kör man höger bort mot en kam som måste passeras. För att komma över kammen kan ett par stighudar vara bra, även om det funkar att gå i pjäxorna om snön är lite hårdare. Efter kammen är det bara att följa sluttningen lite svagt åt höger för att slutligen komma ned till grannbyn Hospental. Därifrån kan man antigen åka buss eller staka tillbaka till Andermatt och liften upp. Det är en bit, så bussen är nog att rekommendera.

Brant och exponerat i Andermatt? Christian verkar hålla med.
Brant och exponerat i Andermatt? Christian verkar hålla med.

Åkningen på Gemstock överlag är av det seriösare slaget. Berget är ofta brant, många åk kräver att man skråar och går på exponerade kammar och laviner är alltid ett hot. Samtidigt finns i det närmaste oändliga möjligheter till fin åkning om man bara är försiktig och visar berget respekt.

Hur som helst är vi inte så sugna på att staka i flera kilometer och dessutom börjar klockan bli mycket. Därför tar vi Lutherseeliften igen, hoppar av halvvägs och skråar runt hörnet under en klippa, åt vänster sett från liften. Där öppnar sig ett fält som med bra lutning leder ner i snårskogen. Klarar man bara att forcera buskarna och träden slutar åket i en transportsträcka som leder tillbaka till liften, eller om man vill direkt till Hotel Posts soliga terrass. Vi väljer Hotel Post och tar en öl innan vi går vidare till Andermatts afterskihak nummer ett, Spycher. Det är inte utan lite vemod jag och Daniel någon timme senare sätter oss i bilen och kör tillbaka till Engelberg och vår väntan på snö.

Hotel Post, där självaste Göthe har varit på afterski.
Hotel Post, där självaste Göthe har varit på afterski.
Text: och bild: Johan Hellman, www.johanhellman.com
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.