Barkereds stabila vinter
Att åka skidor bra, både på berget och på pappret är få förunnat. Reine Barkered har verkligen lyckats med det i vinter med stor åkning och en andraplats på FWT:s ranking.
Reine Barkered summerade säsongen uppe i Riksgränsen under NM.
Foto: Dan-Marcus Pethrus
Det har hänt något med Reine. Det finns ett lugn över honom, ett sådant där lugn som man får när man under vintern har bevisat att man är världens andre bäste friåkare. Då spelar det ingen roll att man skrotade i kvalet på NM dagen innan. Man är lugn ändå. Inför vintern gjorde Freeride en ”Se upp för-artikel” om Reine Barkered. Då var det klart att han hade kvalat in till Freeride World Tour. När vi ses i samband med NM i Riksgränsen i mitten av maj vet hela skidåkarvärlden att ytterligare en jämte och (i dessa sammanhang) en rookie, har tvålat till resten av touren. Efter en halvbra uppvärmning i den första deltävlingen i Sochi (20:e plats), en vacker seger i Squaw Valley och en sjätteplats i Tignes hörde Reine till de toppåkare som kunde vinna årets tour. En andraplats i avslutande Xtreme Verbier skrev in Barkered i historieböckerna.
Stort flyg i Squaw Valley.
Foto: D. Daher/FWT
Trodde du på en så framskjuten placering i början av vintern?
Nej, inte direkt. Jag kom ihåg att Wille (red anm Lindberg) och jag diskuterade om man skulle ge järnet eller spela smart och hålla sig inom topp åtta för att få köra nästa år igen. Men det blev som vanligt, jag kom dit och körde för fullt.
Men i första världstourstarten i Ryssland gick det så där?
Jag misslyckades katastrofalt. Kanske var det för att jag var lite för lugn och loj. Jag fokuserade bara på ett dropp i åket men föll tidigt och kom näst sist, strax före Kaj som trillade lite mer och kom sist.
Var det en annan nervositet att köra internationella tävlingar jämfört med att tävla här hemma?
Jag var ju en saftig underdog. Det fanns lite likheter med när man körde NM första gången. Då var man rädd både för att slå sig och för att göra bort sig. Det var nog mer det senare nu.
Hur togs du emot som den gröngöling du var?
Det är ett mycket trevligt gäng på touren. Alla tycker om att åka skidor. En amerikan sa en sak som jag tycker förklarar sammanhållningen bra: ”jag kan gå i god för alla som kör här”. Det blir lite som en familj. Sedan kan väl fransmännen vara bra på att mörka den skandinaviska dominansen lite. De vill gärna berätta högt om när det går bra för dem själva.
Det blev ju succé under det andra stoppet i Squaw Valley, berätta lite om åket.
Det var ett skönt åk som var lite enklare och inte så tekniskt utmanande. När det inte finns några större konsekvenser om man kraschar laddar folk på mer. Jag hittade min linje som hade ett exponerat dropp där jag var tvungen att väja för en klippvägg direkt efter landningen. Ingen annan tog det och det räckte ända hem för mig.
Rekning av linje i Tignes.
Foto: D. Carlier/FWT
Så kom du med lite mer självförtroende till Tignes och skulle bevisa att segern i USA inte var en tillfällighet?
Ja, och så gick det sämst. Jag gillade inte berget alls. Det face som var A-alternativet för tävlingen hade för lite snö så vi började reka på B-alternativet. Men så öppnade de A i sista minuten ändå. Jag hann reka en bra linje men den stängdes efter att en åkare hade kraschat där. Man var i och för sig inte så sugen på att köra den ändå när man såg honom åka sjuktransport därifrån, så jag fick att ta fram ett nytt linjeval snabbt. Ett ganska enkelt åk där jag satsade på att åka fort, men det gav bara en sjätteplats. Det skulle visa sig avgörande. Hade jag slutat trea hade jag delat förstaplatsen i totalrankingen med Aurelien Ducroz. När jag såg filmen från tävlingen efteråt så kände jag att jag hade satt min ursprungliga linje, men så är det.
Inför finalen i Verbier så tryckte du in en kvaltävling i programmet också?
Ja, i Nendaz som ligger granne med Verbier. En riktig Rock’n’roll-tävling med fri start på kvalet som gick på en slänt med massa sten och puckel. Men jag tog mig till finalen som gick på ett roligt berg och slutade fyra. Det gav mig en tredjeplats i sammandraget inför Verbier.
Reine lägger första svängen nedför Bec Des Rosses under Xtreme Verbier.
Foto: C. Margot/FWT
Så stod du vid starten ovanför fruktade Bec des Rosses, hur peppad var du att ge dig utför?
Hehe, jag spände om pjäxorna sex gånger innan jag var nöjd. Jag tyckte mig känna att höger pjäxa flexade lite mer. Inget kan lämnas åt slumpen på Bec, särskilt inte när vem som helst i topp sex kan vinna.
Hur är åkningen på berget?
Man kan väl säga så här, i andra fall så rekar man vilka klippor man vill ta. Här rekar man vilka klippor man vill undvika. Det handlar mer om att hitta vägen ner. Det är brant och svårigheten ligger i att du under stora delar av åket kör i ”no fall-zone”, där ett fall leder till tumlande fall utför klippor. Det är mycket hajar och när vi körde var det ofta sockersnö. Man tog inte en sväng utan att man körde sten under skidorna. Dessutom var det mycket sluff som rasade ner framför dig vilket gör att man får svårt att se vad som ligger framför.
Halvägs nedför Bec des Rosses.
Foto: C. Margot/FWT
Det låter som svårast tänkbara förhållanden!
Jo, jag försökte lösa det så enkelt som möjligt och ta mig ur ”no fall-zone” så snabbt det gick för att hitta ett område med ett stort dropp. Innan tävlingen var det många som avrådde mig från mitt linjeval, men när Phil Meier kom och dunkade mig i ryggen och sa att det där sätter du, då bestämde jag mig. Det var bara jag och JT Holmes som tog samma stora dropp, så det kändes skitbra. Sedan la jag in samma dubbeldropp som Kaj körde för två år sedan.
Kan detta vara en av förklaringarna till att svenskar gör så bra ifrån sig på världstouren, att vi är vana vid krävande snöförhållanden här uppe?
Det tror jag absolut. För oss var det som en bra dag på baksidan av Åreskutan medan det var horribelt för sydeuropererna.
Nöjd andraplatstagare i Verbier.
Foto: Helly Hansen
Vad händer med familjekänslan mellan åkarna så där innan en avgörande start?
På Bec är alla ännu mer villiga att dela med sig av sina erfarenheter om olika linjer. Det kände jag av som rookie och det är jag väldigt tacksam för. Alla vet vilka konsekvenser det kan få om något går snett på berget.
Tycker du att man kan se någon skillnad på extremåkning och friåkning under en tävling som den i Verbier?
Ja, det var faktiskt många som pratade om det. Många fransmän satsar ju på de extremaste och farligaste linjerna medan vi nordbor som kanske är formade mer som friåkare går för fart och stora klippor. Det ska bli spännande att se åt vilket håll sporten utvecklas.
Vad skulle du säga är skillnaden i din åkning nu och för ett år sedan?
Inställningen, jag bara ska placera mig bra i varje tävling. I och för sig så trivs jag med att vara underdog, så tyvärr blir det väl lite mer press på mig. Åkmässigt så kompromissar jag aldrig, men tror jämt att jag sätter det jag ger mig ut på.
Jag antar att det blir en tävlingssäsong för dig nästa vinter också?
Ja, det blir definitivt FWT för mig. Min nya sponsor för vintern Helly Hansen är väldigt nöjda och vi har pratat lite om filmning med Field Productions. Men då måste man stå standby en hel vinter och det känns som jag inte kan det just nu. Jag gjorde ju som bekant inte en ”Windstedt” och vann touren redan första året. Jag sparar gärna förstaplatsen till nästa vinter.
