Deeptalk med Ingemar Backman

Ingemar Backman skrev in sig i historieböckerna med en sanslös backside air för sjutton år sedan och är fortfarande en stor profil i snowboardsverige. Nu har han suttit ner med Adam Klingeteg för ett snack om stil, val i livet och hans syn på snowboardscenen nu och då.


Vi har genom historien fått uppleva många starka, ärofyllda och uppseendeväckande människor. De har utmärkt sig ifrån mängden med något utöver det vanliga, något banbrytande. Detta kan ha varit ett föremål, en händelse, eller kanske till och med ett uttalande.

”This is one small step for a man, one giant leap for mankind”.

E=mc2, ett fallande äpple, you name it! Listan kan göras lång. Detta är människor som har gjort ett starkt intryck på mänskligheten i allmänhet.
Om vi vänder oss mot vår värld av extremsport, så finns det även där ett gäng utmärkande händelser. Men en av dessa är lite större och mer omtalad än de andra. En backside air, som var så långt före sin tid att folk inte kunde finna ord för den.

Året var 1996. Under det årligen återkommande ”King Of The Hill” uppe i Riksgränsen kommer en blott 20-årig man studsande nerför det knöggliga inrunet. Han hade redan tidigare utmärkt sig med ett ösigt åkande, som publiken häpnades över. Men vad som skedde efter detta knöggel till inrun var inte något som bara publiken häpnades över, utan hela världen. Att han helt och hållet bröt barriären för vad som tidigare hade gjorts och varit möjligt var början till den nya era som nu tog sin början. Och i spetsen av förändringen fanns en redan då, levande legend. Ingemar Backman.



Du har haft en otroligt framgångsrik karriär med mycket nytänk och utvecklande utav snowboard. Men just backside airen i Gränsen är något som sticker ut lite extra. Farandes ner i inrunet, hade du någon tanke på hur stort du faktiskt skulle gå?

– Jag tog så mycket fart jag kunde och försökte flyga så högt som möjligt. Det var på den tiden då man fortfarande inte mätte hur höga hoppen var. Man bara hoppade.

Vad ledde det här sedan till, för din del som åkare? Blev det den verkliga ”breaket” i karriären?
– Som åkare ändrades ingenting egentligen. Jag hade redan innan vunnit flera stora internationella tävlingar och haft några bra videoparts. Jag blev proffs 2-3 år innan hoppet och jag bara fortsatte att resa runt och åka snowboard som vanligt efter. Jag hade varit med om att starta två nya märken som jag åkte för innan jag kom till Gränsen, Atlantis och Foursquare. Jag tror dock att mitt hopp hjälpte dessa märken ganska mycket i början.

Kastar oss lite fort ifrån dåtid till nutid. Du apterar ju bevisligen dig väldigt bra till nya intressen och sysslor, allt ifrån poker till frisbeegolf. Vad är det nu som gäller om dagarna för dig?
– Jag spelar ganska mycket frisbeegolf i Göteborg där jag bor. Vi startade nyligen en egen klubb som heter Slottskogens Discgolf club.

Du är ju även väldigt involverad i Allian Snowboards, något som mer eller mindre alla brädåkare åkte runt på under just Black Bear Open. Vad är det för märke och vad styr du med där?
– Allian är ett bra märke som jag, Greger och Mike startade 1999. Jag och Greger startade samma år WE (heter numera WeSC) som blev stort ganska snabbt varpå Greger lämnade Allian och ägnade all tid åt WeSC.
Nu är det jag och Mike som styr Allian. Huvudkontoret är i Japan där Mike bor och vi tillverkar brädorna på en fabrik i Österrike. Egentligen så är det Mike som gör det mesta från sitt kontor i Japan. Men jag har bland annat en bräda som jag designar varje år.

Och hur kommer det sig att du landat i just Göteborg? 
– Jag ville flytta från Skellefteå och for därför till Göteborg och hälsade på en kompis en vecka för att känna på stan. Stämningen var bra så jag flyttade dit. Det var i samma veva som jag blev pokerproffs, och att det fanns internationell flygplats och även ett kasino samt pokerklubbar i stan var ett stort plus.
Annars så hade jag förmodligen flyttat till Stockholm. Där hade jag varit många gånger tidigare och har flera bra kompisar, men jag har aldrig riktigt blivit bekväm med all stress och hets som finns där.


I en backside 180 över Spray n’ Play-arenan som byggdes upp under årets Black Bear Open i Björkliden.
Foto: Adam Klingeteg

Innan dagarna i Björkliden så hade mina vägar aldrig tidigare korsats med Ingemar. Men när man genom åren hängt med andra tidiga ikoner som Stefan Karlsson, Jacob Söderqvist, Berra Berggren med flera så har man fått höra ett och annat om denna man. De återberättade historierna har verkligen innehållit allt mellan fågel och fisk, utan att säga för mycket. Detta gjorde givetvis det svårt att riktigt ställa sig till vad det var för människa jag skulle möta.
Efter första handskaket så var denna förvirring som bortblåst. Ingemar är, precis som alla andra tidigare berättat, en otroligt ödmjuk människa med båda fötterna stabilt placerade på jorden och med glimten i ögat. Något som onekligen bara har varit till hans fördel under all tid i branschen.
För att komma långt i dagens snowboard-/skidvärld så krävs det så mycket mer än att bara kunna prestera ute på coursen eller i det orörda pudret. Vem du är som människa och hur du för dig gentemot andra är minst lika mycket värt. Branschen är otroligt tight och alla känner alla. Och det är just därför det är så viktigt att inte bara göra sig ett namn för branschen, utan även inom den.

I ett soligt, och på väg att bli vårslaskigt, Björkliden var det dags för Black Bear Open som är ett årligt återkommande och otroligt stämningsfullt evenemang. Stämningen och polarna är A och O för att verkligen finna mervärdet inom åkningen, oavsett vilket fack av åkning du placerar dig inom.
Det är även något som Ingemar verkligen värdesätter, och det syntes tydligen att den här platsen är omtyckt och har något särskilt över sig. Nästan lite magiskt.


Ingemar Backman.
Foto: Adam Klingeteg

När vi inledde denna intervju så var vi ju båda som sagt på plats i Björkliden. Hur kommer det sig att du var där?
– Jag var sugen att åka upp till Polcirkeln under våren och så när Tysken (Marcus Lemke) frågade om jag kunde vara domare under Black Bear i Björkliden så svarade jag JA!

Har du någon särskild förkärlek till just de här trakterna (Björkliden/Gränsen), i och med allt som hänt här genom tiderna?
– Mycket har hänt för mig i Riksgränsen, jag känner mig lite som hemma där.
Det var där jag träffade och fick åka med Craig Kelly på Kellycampet -92, mitt andra år på brädan.
Jag träffade även Terje där åren efter och fick se på när han slaktade varenda del av hela liftsystemet samt Norgesvängen. Jag har aldrig blivit så imponerad av en snowboardåkare som jag blev av Terje då.
1994 vann jag en Highest Air tävling under 55 DSL tävlingen i halfpipen. Jag flög högre än flera av mina idoler som Terje Haakonsen, Jeff Brushie med flera. 1996 gjorde jag ”backside airen” där. Väldigt många händelser som har gjort mig till den åkare jag är har hänt just i Riksgränsen.

Hur ser det ut på brädfronten för dig idag, blir det någon åkning och vad/vart är det som gäller då?
– Det blir inte mycket brädåkning för mig idag. Jag reser runt lite i världen och är domare och ibland tar jag med mig brädan på resan. Senast var jag uppe i Björkliden och Riksgränsen i 10 dagar och då blev det ganska mycket åkning.

Att basta är ju onekligen något som går hand i hand med snowboardåkningen och vintriga aktiviteter. Inga konstigheter med det! Men även där har du utvecklat ”sporten” en del, i och med bastukorv. Vad är detta för fenomen och hur uppkom det?
– Jag kommer inte riktigt ihåg men det är nog nån kompis från Finland som har lärt mig. Korv passar utmärkt som snacks till ölen man dricker när man badar bastu. Bastukorv eller Sauna makkara som det heter på finska, tillagas på aggregatet medans man bastar. Jag brukar lägga korven i aluminiumfolie och hälla både öl och vatten på. Sen serveras den upphackad på en tallrik med en god senap till. 

När du ser tillbaka på din professionella snowboardkarriär, kan du känna att den har gett dig något som person? Utvecklande, värdefulla erfarenheter osv.
– Min snowboardkarriär har gett mig mycket. Jag har rest jorden runt i över 20 år och lärt känna väldigt många olika människor. Jag bodde även i San Diego i tre år och har varit med om att starta flera olika märken. Jag har själv aldrig haft ett vanligt jobb utan hoppade av skolan och blev proffs direkt. De flesta resor jag gör ger mig något som person och med tanke på att jag gjort hundratals resor i min snowboardkarriär så har det gett mig väldigt mycket. En av de längsta resor jag gjort var en sex veckors jorden-runt resa. Gällivare-Las Vegas-Nepal-Tibet-Stockholm. Den fick mig att tänka lite.

Klart förståeligt, resandet sätter ju tydligt sina spår. 
När du åkte som mest och hade din absoluta peak, var det då mest fokus på åkning och ha det roligt eller hur tog sig dagarna?

– Det har alltid varit mest fokus på att ha roligt för mig. Ända sedan jag föddes. Om man aldrig har roligt så får man inget bra liv. 
Även de flesta beslut jag har fattat i min karriär har varit för att jag ska ha roligt och må bra.
Jag valde att åka snowboard istället för att gå i skolan.
När jag blev proffs så valde jag mindre sponsorer som passade mig istället för större som skulle ha betalat mig mycket mer. Jag åkte inte till tävlingar som verkade tråkiga och jag filmade med bolag som jag trivdes med.
Alla trick som jag lärde mig var sådana som jag tyckte var roliga att göra.
Jag fokuserade även på att ha roligt under tävlingar. Det gjorde ont i min själ varje gång jag kände mig tvungen att snurra bara för att komma till final eller för att vinna. I en superfinal i Air n’ Style så gjorde jag en gång en 180 i mitt sista hopp trots att jag visste att jag skulle komma sist, även om jag satte den perfekt. En 720 som jag gjorde i semifinalen skulle räcka till vinst men det struntade jag i. Det är ett beslut som jag aldrig kommer att ångra. Jag möter fortfarande personer idag som minns den där 180:n som jag gjorde. Air n’ Style ändrade till och med domarsystemet efter detta, så att nästa år var alla tvungna att göra ett hopp utan snurr.


Ingemar i sitt esse med en BS Air i Björkliden nu i våras.
Foto: Adam Klingeteg

Och hur kan du tycka att det har förändrat sig till idag. Är det fokus på rätt saker inom snowboardscenen eller är folk helt ute och surfar?
– Jag skulle säga att de nuförtiden är helt ute och cyklar istället för surfar. På min tid var vi helt ute och surfade. Vi var i havet och surfade när vi inte var uppe på berget. Nu är de flesta i gymmet istället och trampar på träningscyklar.
Om man vill vara en av världens bästa åkare idag så har man inget val. Man måste vara seriös och fokusera på att snurra.
Dubbelcork var ganska nytt för några år sedan. Förra året började några åkare göra trippelcork. Nu måste man kunna flera olika trippelcorks för att vara i topp. Snart kommer kvaadrupelcorks. Vars är utvecklingen på väg egentligen?

Och nu har du chansen att säga några väl valda och inspirerande avslutningsord till läsarna. Fritt fram!
– Tävla inte så mycket.
– Försök istället att hitta det som just du tycker är roligt att göra.
– Gör det så ofta som möjligt.
– Den som har mest roligt vinner.

Ingemars visdomsord:
”Dröm inte om framtiden. Dröm om nuet.”

Text: Adam Klingeteg

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.