Bergen livsavgörande för Stéphanie Churlet

Växer man upp i Les Arcs har man två alternativ: viga sitt liv åt bergen eller göra revolt och flytta ut på slätten. Fransyskan Stéphanie gick upp på berget och blev fast.

– Här tror jag vi kan åka, hör jag på kraftig fransk accent.
Vi har tappat orienteringen i den konvexa miljön, med en blandning av träd och stup, där rätt linjeval är ett måste för att inte hamna i någon återvändsgata. Skidåkningen i Bridger Bowl, i amerikanska Montana där vi befinner oss, är ofta begränsad av förbud och regler. Kontrasterna är stora i synen på skidåkning jämfört med den franska ledsagarens hemland. Där har man en betydligt friare syn på åkarens förmåga att hantera faror och använda sitt eget förnuft. Därför är orden från fransyskan Stéphanie Churlet förlösande i detta förbudsland. En accent och mentalitet många är svaga för.

Hon är svensktalande nu, efter några år i Sverige och jobb på Haglöfs. Tyvärr var Stéphanies första kontakt med den svenska skidåkningen inte en positiv upplevelse. Den då fransktalande Stéphanie var uppe i Narvik och åkte skidor. Vid samma tidpunkt var det dags för det årliga NM i Riksgränsen. Efter lite övertalning bestämde hon sig för att ställa upp, i för henne denna okända tävling, med inställningen att det skulle vara ett festligt arrangemang att prova på. Det hon istället mötte var vassa armbågar och en märklig attityd hos några av de övriga kvinnliga deltagarna. Något som även andra kvinnliga åkare fått uppleva.

Trots allt är det inte Nobelpriset som ska delas ut och inget som kommer att påverka mänskligheten. Ironin blir ännu större när Stéphanie har franska landslagsmeriter och tidigare var gift med en störtloppskanon från samma alpina landslag. För i den alpina cirkusen säger elaka tungor, men med viss sanningshalt, att friåkare är misslyckande alpinåkare. Trots Stéphanies begränsade erfarenheter för denna tävlingsform så slutade äventyret i Riksgränsen med en fjärdeplats.

Livet i bergen och skidåkningen var förutbestämt för Stephanie. Med en uppväxt i Les Arcs och med en pappa som bergsguide fanns det inga alternativ. Framgångarna i pisten tog henne till franska landslaget. Många timmars nötande blev det på de franska glaciärerna. Så en viss lättnad infann sig när käppåkandet lades på hyllan. Istället blev det studier i marknadsföring på universiteten i Annecy och Chambéry.

Men bergen försvann aldrig ur Stephanies horisont. Efter utbildningen var hon tillbaka i skidbranschen, men nu med en kommersiell uppgift. Hon hann bland annat jobba med Salomon, Fritschi, Komperdell, Ski trab, Pieps och svenska Extrem innan livet tog en ny vändning. Ödet, eller kärleken om man så vill, gjorde att hon hoppade upp på sin motorcykel med tandborsten i bakfickan och flyttade till Sverige. En ny tävling tog fart. Från att ha haft allt, inkluderat de bästa bergen i världen, till ingenting.

Livet i bergen kan vara hårt och kargt, trots det behåller hon sin kvinnlighet. Med favoritfärgen rosa glider hon ner längs berget med ett leende, för att utbrista ssåååå coooooolt, med en sådan överraskning att man kan tro att det är första gången hon åker skidor. Men när man har haft Chamonix som hemort vet man att uppskatta livet, för mörkret kan finnas nära. Stéphanie har som många andra bergsbor förlorat sin bästa vän uppe på berget. Själv är hennes kropp en mosaik av skidskador. Brutet lårben, hjärnskakning, trasigt korsband, axeloperation, fotledsfraktur och en ansiktsskada som tog 13 år för tandläkaren att bygga upp.

Det är i bergen Stéphanie trivs bäst, här får hon en blandning av lugn och frihet. Den franska filosofin att förhålla sig till berget märks väl på Stéphanie. Det handlar inte om prestationer utan om att hitta en känsla. Trots det har Stéphanie gjort en rad prestationer i bergen, bland annat framgångar i alpint, pallplats i Derby de la Meije och extremåket Marinelli.

Trots de nämnda framgångarna är det ett annat pris som väcker störst beundran. Utmärkelsen Médaille pour actes de courage et de dévouement, ett pris för mod och civilkurage. Stéphanie räddade en liten pojke till livet när denne hade ådragit sig svåra skärskador. När räddningspersonalen stod handfallen körde hon pojken i ilfart till närmsta sjukhus. Utmärkelsen manifesterar Stéphanies handlingskraft och medmänsklighet. Åka skidor kan vilken skitstövel som helst, men när det krävs mer då behövs det sådana som Stéphanie Churlet.

Text: Petter Berggren
Foto: Petter Berggren