Bridger Bowl – berget där skidåkarna bestämmer

I takt med att multistora liftbolag kräver större avkastning höjs priserna för skidåkarna. Skidåkningen blir än mer exkluderande och snart bara för de välbeställda. Vi besökte en skidort som inte vill delta i detta utsug, i Trump-kapitalistiska USA. Följ med till Bridger Bowl i delstaten Montana. 

Det blå ljuset blinkar epileptiskt i den kalla natten, samtidigt som dragkedjan dras upp extra långt på dunjackan. En snöflinga smälts när den träffar ögonfransen och bildar en droppe som porlar sig ner. Längs vägen mullrar stora pick-uper förbi på det som senare förgrenar sig i ett exakt rutnät. Neonskyltarna lyser välkomnande ovanför våra huvuden längs den huvudgata, där folket tagit skydd i restaurangernas värme.

Ett blinkande blåljus i USA för genast tankarna fördomsfullt till någons undergång. En skjutning, hustrumisshandel, gängkrig eller droguppgörelse. Men nu vet jag via det blåa ljuset att tiden är kommen, nu är det äntligen dags. Ljuset sitter uppe på staden Bozemans högsta byggnad, Historic Baxter Hotel. Ljuset signalerar att det 3 mil längre bort har kommit snö uppe i skidorten Bridger Bowl.

Fenomenet med lampan markerar den speciella relationen staden Bozeman har till Bridger Bowl och dess skidåkning. I National Geographic Traveler utnämndes 2012 Bozeman som en av de 25 bästa skidstäderna i världen. Även respekterande tidningen Powder har på facebook röstat fram Bozeman som USA:s främsta skidstad. Trots att Bozeman ligger på Montanas platta prärie, så är dess identitet tydlig. Förutom skidorten Bridger Bowl har staden också nära till skidorten Big Sky och några timmar söder ut ligger den för Freerideläsaren mer kända orten Jackson Hole.

”Ett blinkande blåljus i USA för genast tankarna fördomsfullt till någons undergång. En skjutning, hustrumisshandel, gängkrig eller droguppgörelse.”

Vi har tagit oss till den södra bowlen i Bridger Bowls skidsystem. Där här vi lämnat bakom oss åk med de roliga namnen som Last Chance, Devils Dive, Easy Money, Powder Hog och Crazy Woman. Bergets skidåkning är formad som ett V, där pisterna slingrar sig ner mot liftcentrets dalstation. Fördelen med detta är att systemet inte känns lika utspritt och att känslan blir mer intim, när man träffar återkommande själsfränder i början och slutet av dagen. Ovanför våra huvud går en bergskam näst intill linjärt över hela skidområdet. Detta område kallas för The Ridge av lokalborna. I vindskydd av denna går liftarna inte ända upp på den tidvis blåsiga bergskammen.

Vi hoppar av sittliften och riktar våra skidor mot nästa lift, Schlasman´s. Snön knarrar torr och kall under skidorna och pjäxorna spelar ljuva toner när dessa knäpps. Terrängen är lekfull med glesa träd och utspridda klippformationer när vi surfar ner. Den kalla snön ligger som ett moln bakom oss. Det var denna snö vi korsade Atlanten för, Cold Smoke. Så kallas nämligen Bridger Bowls snö. Beskrivningen är mer än passande.

”Den kalla snön ligger som ett moln bakom oss. Det var denna snö vi korsade Atlanten för – Cold Smoke.”

Det är Cold Smoke-snö som vi vill ha mer av, både i mängd o fallhöjd. Det är därför vi tagit oss till Schlasman´s, ett offpist område som saknar preparerade pister. För att få tillträde till denna Cold Smoke-himmel krävs att vid portarna ha en påslagen transciever, om så sker serveras en stolslift med kommentaren:
– Have a nice ride!, från en införstådd pistör.

Offpistterrängen saknar markeringar men vid avstigningen av Schlasman`s nås rekommendationerna via en träskylt med orden ”Use your brain don´t die out of bound” Det är här de flesta av de lokala friåkarna samlas. Förutom att liften förhoppningsvis ger 500 fallhöjdsmeter ospårat så tar den dig till den högsta punkten i Bridger Bowl, 2 652 meter över havet. Härifrån nås bergskammen The Ridge lättast och lockar med Mundy´s Bowl eller Slushman´s Ravine beroende på vilket vädersträck som väljs på The Ridge.

Bridger Bowl är en udda fågel på många sätt. 1954 togs första spadtaget för det som skulle bli Bridger Bowl. Arbetarna utgördes av de hårdaste och mest övertygande skidåkarna i den lokala skidklubben. Med ideellt svett och slit la de grunderna för Bridger Bowls filosofi. Några få år senare, 1959, bestämdes det att skidorten inte skulle vara vinstdrivande. Det skulle istället vara en community, där alla skulle ha råd att åka skidor. De skidåkare som själva hade investerat eget kapital för att få igång skidverksamheten betaldes solidariskt tillbaka. När landet i övrigt utvecklades kapitalistiskt fortsatte Bridger Bowl på gräsrotsnivå som en icke-kommersiell skidort. Detta ansågs som suspekt, var det ett sätt att komma undan skatter eller var de rent av kommunister? Senare släktingar till den tidigare generationen liftarbetare skulle komma att besöka skidorten i tro att de hade aktieandelar i Bridger Bowl. Tomhänta och i skam återvände de för att visat en girighet som deras förfäder inte befläckats med. Ser man till dagens prisutveckling på skidorter är Bridger Bowls filosofi, skidor för alla, långt borta. När skidåkarna har svikit har skidorterna som åtgärd höjt priserna istället.

”När USA i övrigt utvecklades kapitalistiskt fortsatte skidorten Bridger Bowl på gräsrotsnivå som en icke-kommersiell skidort. Detta ansågs som suspekt, var det ett sätt att komma undan skatter eller var de rent av kommunister?”

I Sverige trodde man när liftmomsen föll till 6 procent att liftkortspriserna skulle sjunka, men icke. Istället har liftkortspriserna ökat långt över prisindex år för år. Men det är liknande scenario på andra orter, till exempel måste skidlärarna i franska Les Arcs nu betala minst 230 euro för en parkeringsplats under vintern. Därför är Bridger Bowls filosofi extra skön i dessa tider, en ort som drivs av skidåkare och för skidåkare. För den Montana-bo som vill att Bridger Bowl har kvar sin själ och drivs i rätt riktning, kan för en handfull dollar få ett medlemskap i Bridger Bowl Association och göra sin röst hörd under stämmorna i maj och november.

Men det är inte bara strukturen som icke vinstdrivande företag som gör Bridger Bowl som en kontrast till det amerikanska. Montana är en präriedelstat där Republikanerna är av tradition stora, här röstade man senast fram Donald Trump som president. Konservatismen härskar med bland annat följden, att homosexualitet varit kriminellt bara fram till några år sedan. Känt är också att Republikanerna med FOX News i spetsen hävdat att den mänsklig klimatpåverkan inte existerar. Bridger Bowl motsäger sig detta och tar klimathotet på största allvar. Förutom att aktivt delta i diskussioner och organisationer försöker skidorten dra sitt strå till stacken på lokal nivå. Miljösortering, återvinning, tallrikar i sockerstärkelse, fria bussresor och en bilpool är långt längre än vad svenska skidorter gör. De har till och med haft dagar där man fått billigare liftkort om man åkt 3 stycken eller fler i samma bil eller som man kallar det ”3 on a wheel to get the deal”.

 

Vi börjar göra oss klara igen för skidåkning efter att lunchen spisats. Ingen kulinarisk upplevelse direkt, men inget mot det blaskiga kaffet vi blir serverad i en av backrestaurangerna. Faktiskt är det riktigt vedervärdigt och borde vara en skymf mot vilken seriös barista som helst. Trots en smakupplevelse i moll är vi glada för det som står på agendan. Vi ska ta oss upp på the Ridge och åka ett långt offpiståk på baksidan till en väntande pick-up. Med oss har vi de lokala skidåkarna Stoneman och Kyle. Stoneman är en fullvuxen man som minns dagarna med Doug Coombs som igår och Kyle är en övervintrad hippe som luktar som en hel hockeytrunk. När vi hoppar av sista liften mot The Ridge återstår det en vandring innan vi kommer upp på bergskanten.

”Stoneman är en fullvuxen man som minns dagarna med Doug Coombs som igår och Kyle är en övervintrad hippe som luktar som en hel hockeytrunk.”

Längs den förtrampande leden dyker varnade skyltar upp att vi befinner oss utanför kontrollerat område. Uppe på bergskanten är det extra tydligt varför liftarna inte är dragna ända upp och att svordomarna således varit obefogade under vandringen. Här finns det nämligen barblåsta partier som tagit snön och placerat den på liftsidan av Bridger Bowl. Utsikten förklarar varför. Bergskammen ligger helt blottad för vinden när den passerar och fortsätter till de stora torra prärierna. Ett kontrastrikt landskap där klippiga bergen passerar från söder till norr och där blicken är oändlig mot de stora platta slätterna i öster.

Stoneman har redan tagit på sig skidorna och visar genom handlingen att han inte är intresserad av att turistskåda landskapet. Öppna ytor blandat med perfekt gles skog avlöser varandra. De logistiska problemen att genomföra detta åk gör att vi kan lägga egna spår i Cold Smoke-snön.

Men om spår skulle finnas är detta inte ett långvarigt problem enligt Stoneman:
– Vi får 9 meter snö per år, 9 meter Cold Smoke, ler Stoneman.
Trots att snön är löjligt lättåkt, måste jag stanna upp i min pudertrötthet. När blicken riktas upp ser jag längre bort ett stort fält med nedbrunnen skog. Domedagskänslan är påtaglig. Förkolnande träd står mot det gråa molntaket som lägger sig som en tung filt. Förvisso ser skidåkningen ut att vara intressant, skogsåkning utan irriterande grenar, men fältet är för avlägset bort. Istället tas några stavtag och skidorna får fart när sluttningarna möts till ett gemensamt slut.

Sista delen av åket kan beskrivas som ett Super-Mario spel eller en downhill-led på cykel. En snabb ormig snöstig där man inte vet vad nästa hinder är. Med tvära kast och hopp över vattendrag ligger vi och tävlar innan vi ramlar ut på den parkerade pick-upen.

I amerikansk skidåkarstil slänger vi upp skidorna på flaket och Stoneman plockar fram en kylväska med öl och frågar samtidigt:
– A beer guys?
En spontan afterski är på sin plats efter sådant åk, tänker jag samtidigt som jag svenskt och konflikträdd undrar tyst vem som ska köra.

Efter några kalla maltdrycker fördelats och förtärts under samtal och puderlögner, plockar Stoneman in kylväskan vördnadsfullt och placerar den vid förarplatsen. I Montana är alkohollagarna vid bilkörning frikostiga. En skärpning har skett när man inte får köra bil och dricka öl samtidigt, något som Stoneman skiter högaktningsfult i. På samma sätt som Bridger Bowl inte tänker tjäna pengar på sina skidåkare. Bridger Bowl och dess medlemmar är en lite rödlistad fågel. En fågelart som det skulle behövas fler av idag.

Bridger Bowl, Montana USA

Fallhöjd 823 meter.
Liftar 7 större liftar.
Terräng: Bridger Bowl klassificerar sin åkning som 20 % nybörjare, 30 % medel, 20 % avancerad och 30 % expert.
Liftkort: Liftkort är dyrt i USA. I Bridger Bowl kostar ett dagskort 57 dollar, säsongskort 780 dollar. Men i jämförelse med skidgrannen Big Sky är det hälften så dyrt. Förvisso är Big Sky större, men inte bättre.
Offpist: Finns mycket opistad terräng i Bridger Bowl.
Pist: Pisterna är uppdelade i förmiddagspistning eller eftermiddagspistning, tajma därför eventuella piståk rätt.
Ta sig dit: Flyg till Bozeman, Yellowstone International Airport.
Bo: Bor gör man i Bozeman. Finns billiga motell att välja.
Plugga: För den som vill plugga finns Montana State University i Bozeman. Här har kända skidåkare studerat.
Mat: Backrestaurangerna är ingen höjdare, serverar amerikansk snabbmat.
Övrigt: Nationalparken Yellowstone ligger cirka 90 minuter från Bozeman, kan vara värt ett besök. Där finns varma källor att bada i eller mängder av bison att beskåda.
Kuriosa: Motorcyklisten och showmannen Evel Knievel var bördig från Montana.Evel Knievel var föregångaren till många nuvarande actionstjärnor. Dokumentären ”I am Evel Knievel” rekommenderas där tittaren ta del i hur det går till att skapa ett varumärke, stjärnglans, press, skador och motgångar.

Hemsida: www.bridgerbowl.com
Freerides skidortsdatabas: Bridger Bowl

Text: Petter Berggren
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
  • Gilla8   Kommentera
  • Bra artikel? Mer av detta? Freeride prioriterar innehåll efter vad ni som läsare vill se på sajten. Sprid och dela med dina vänner så ökar chanserna för fler liknande artiklar!
  • KATEGORIER: ,
  • TAGGAR: , , , , ,