Colby West om livet bortom skratten
Han är känd som lustigkurren med många olika röster som skämtar med allt och alla och han har ett stående humorinslag i Matchsticks filmer. Han är en man med många talanger men förra säsongen präglades av motgångar, skador och prestationsångest. Hör honom själv berätta om hur livet som professionell skidåkare kan vara då man inte kan prestera så bra som man önskar och tvivlet tränger sig på.
 Foto: spyder.com |
 Foto: Spyder.com |
Colby James West, inför säsongen 2011/2012:
Jag har haft sex säsonger bakom mig som professionell skidåkare, men den kommande vintern kommer att vara annorlunda på många sätt. Jag känner mig en aning rädd men också glad, men definitivt mer självsäker än jag har varit på länge. Mitt fjolår var fullt av frustration, distraktion och ångest för mig. Jag hade skador, dåliga tävlingsresultat och tog på mig allt för mycket arbete.
Jag ska inte ljuga. Det var inte roligt och arbetsbelastningen blev mer än jag mäktade med. Nu antar jag att du undrar hur är livet som professionell skidåkare inte kan vara kul? Låt mig förklara vad jag menar.
Colby James West under sommaren i Hinterux
Foto: Michael Werlberger
Vid början av vintern kände jag mig redo för de stundande tävlingarna. Jag hade fått en plats till Dew Tour i Breckenridge för både pipe och slopestyle, vilket också var min enda riktiga chans att kvala in till X Games och resten av Dew Tour-serien. Under träningen innan kvalet kändes det bättre än förväntat och jag åkte bättre än tidigare under sommaren. Det kändes helt enkelt grymt.
I mitt första tävlingsåk fastnade jag med ena skidan på railen, slog i huvudet och bröt nästan benet på kuppen. Jag blev transporterad till sjukhus och eftersom jag inte kunde dricka vätska utan att hulka från min kraftiga hjärnskakning blev jag inkopplad på dropp. Efter den incidenten var jag tvungen att vila i tre veckor utan att egentligen göra någonting mer än att planera lite roliga filmer jag ville göra röster och sådär.
På något sätt lyckades jag snacka mig in resten av Dew Tour och X Games slopestyle. Naturligtvis var jag väldigt dåligt förbered. Mest på grund av min påtvingade vila och brist på åkning. Detta resulterade i att jag åkte dåligt och inte gick vidare från kvalen. Mitt ben gjorde fortfarande ont, jag hade inte kunnat lära mig några nya trick och samtidigt hade jag ett filmteam som följde mig under tävlingen. Trycket från filmteamet gjorde det omöjligt för mig att fokusera. För att undvika att bli besviken på mitt eget resultat fokuserade jag vara rolig framför kameran och distraherade min känsla av misslyckande.
Colby James West åker på stål på Nya Zeeland
Foto: spyder.com
Vid tidpunkten för den sista Dew Tour stoppet var jag helt uppgiven. Ingenting verkade gå min väg. Jag hade inte ens börjat filma med Matchstick, hade inga resultat från tävlingar och den enda produktiva sak som jag hade gjort var något karaktär och onlinereklam för mina sponsorer. Jag började känna mig stressad för att göra bra ifrån mig på den sista tävlingen i serien.
På väg mot mitt andra kvalåk, visste jag att jag inte hade någon chans att komma till finalen. Jag hade inga trick som kunde mäta sig med de övriga i startfältet. Mitt självförtroende krossades totalt och mitt humör sjönk som en sten. Under åket underroterade jag en dubbel 1260 på sista hoppet och landade på nollen, med sidan av mitt vänstra knä. Jag kände direkt att något var fel och det visade sig senare att det delvis var avslitet.
Det här var min första riktiga skada som jag har råkat ut för vid sidan av hjärnskakningar och stukade fotleder och det hela berodde på mitt trasiga mentala sinnestillstånd.
Jag försökte lägga skadan bakom mig och istället blicka istället framåt mot filmning med MSP, lite skämtsamma voice-overs och roliga filmer till min sajt. Naturligtvis kunde inget arbete distrahera och tygla mitt fruktansvärda mentala tillstånd som var kört i botten. Jag var deprimerad som fan, samtidigt som jag försökte få mitt knä läkt så jag kunde åka igen. Det fokus som jag hade innan vintern var som bortblåst och jag försökte inte ens att anstränga mig för att hålla kvar det.
Jag hade helt gett upp hoppet om att tävla och istället började jag göra ännu fler roliga reklamfilmer och videos. På ett omedvetet plan förnekade jag all den smärta jag kände över känslan av att min vinter var ett stort misslyckande.
Naturligtvis förlorade jag en hel del självförtroende, men i samband med att nyheten om att skidor skulle vara med till OS 2014 jag hittade tillbaka till min envishet som tagit mig dit jag är. Plötsligt ville jag vara en del av allt igen!
Jag återgick direkt till att planera resten av säsongen och lyckades på något sätt få ihop ett roligt segment med Matchstick. En annan ljusglimt kom i ett mail från folket på Telus Festivalen i Whistler. De ville att jag skulle åka slopestyle och big air under World Skiing Invitational. Jag hade plötsligt ett nytt mål med min skidåkning att fokusera på. Säsongen var ännu inte över och den här gången var jag en underdog igen.
Colby James West gör det han gör bäst.
Foto: Michael Werlberger
När jag började sattsa på att bli professionell skidåkare för tio år sedan var oddsen emot mig. På vägen upp mot Whistler kände jag samma känsla igen… känslan av att smyga under radarn
Jag var inte ett hot mot någon och jag ansågs inte vara en utmanare. Jag gillar det faktiskt, insåg jag. Min envishet och inställning att ”jag minsann skulle visa dem”, lyckades jag på något sätt ta mig in i finalen på WSI Big Air, mitt absolut bästa resultat under hela säsongen. Inte direkt fantastiskt, men en bra och välbehövlig boost för mitt sargade ego. Motivationen kom tillbaka som en svallvåg efter det och kämpar på hårt sedan dess. Med hjälp av mitt nyfunna självförtroende vågade jag prova nya trick och odla nya idéer för den kommande säsongen.
Foto: Spyder.com
Så när livet inte blir som man planerat och det roliga uteblir helt – fortsätt kämpa, det blir bättre, jag lovar. Jag är inte ett stort fan av att citera andra människor, men jag snubblade över detta citat från en kille som heter John Wooden, vilket känns ganska passande just nu. ”Om du inte har tid att göra det rätt, när kommer du har tid att göra om det igen?”
Jag har bara en chans att vara professionell skidåkare och kanske bara en möjlighet att komma till OS. Nu är min möjlighet att lyckas, chansen kommer inte komma tillbaka
Vi ses där ute!
/Colby
