Japanspecial 2: Niseko (del 2)

Den japanska resan går vidare i Nisekos backar och backcountry, fortsätter ner till galna Tokyo och avslutas på en liten bar som serverar shots med orm i.

Efter några dagars intensivt hetsande i den underbara snön som bara fortsatt falla bestämmer vi oss för att slita oss från vårt favoritställe, skogen utanför Hanozono, för att utforska resten av Nisekosystemet.

Ganska vältajmat tittar solen fram denna dag, man ska veta att det inte är varje dag man ser solen i Niseko! Skidorten består av fyra områden Hanozono, Grand Hirafu, Higashiayama och Annupuru, alla smidigt sammanlänkade av gemensamma toppliftar vilket gör att du aldrig behöver lägga onödig pudertid på transporter!

När vi kommer en bit ner i området Higashiayama möts vi av en intressant syn. Det enda som finns vid dalstationen är en jättelik betongbyggnad som mest ser ut som något hämtat ur Star Trek. Prince Hotel är namnet på denna osannolika skapelse. Vi spatserar en sväng i den enorma lobbyn och spanar lite på den fikande japanska överklassen. Efter Higashiayama kommer området Annupuru där vi blivit tipsade om att köra när det är mycket folk i det övriga systemet. När man kliver av sista liften traverserar man skidåkarens höger ut i en enorm bowl. För att komma hit passerar vi under ett rep vilket man tydligen inte ska göra om man vill hålla sig väl men pistörerna.

Jag blir lite ivrig, åker under repet och fortsätter direkt ner i bowlen. Lagom lutning och 20 centimeter perfekt puder, bowlen är enorm och utsikten helt fantastisk. Kommer dock inte så långt innan Stefan röst hörs i radion: ”Fan också, jag tror han stack efter dig. Kör på hela vägen så ses vi vid liften”. Bränner ner hela vägen ner i tron att man hade klarat sig, men icke. När vi anländer till toppen igen står ett helt gäng pistörer och väntar. Budskapet är tydligt: ”Never duck ropes!” Klarar precis liftkortet efter en del ursäkter och språkförbistring.

Vi fortsätter med att plöja åk som Strawberry fields och Banana, skogsåk av hög rang. I Blueberry fields öppnar sig skogen lite, men ersätts av en mängd översnöade stenar och stubbar att leka studsboll på. Efter ett tag hittar vi ett åk vi fått tips om, Waterfall. Efter första stolen i Hanozono traverserade man längs en rygg och kan välja precis var man vill droppa in på en brant sluttning som är helt skyddad från vind, vilket resulterar i helt perfekt snö.

Alla har väl halkat runt i Gustavsbacken en svinkall kväll i början av december efter säsongens första skiddag bara för att ”det är så kul att stå på lagg igen”! Vi tog det här med kvällsåkning till en helt ny nivå. Det är nämligen så att i princip hela skidområdet är upplyst av enorma strålkastare och liftarna håller öppet till nio varje kväll.

Enligt tips från rutinerade Nisekobesökare ska man börja på favoritbaren ”Apres bar” och inta en del av den lokala brygden så att man blir lite ”mjuk” i kroppen. Vi tar självklart seden dit vi har kommit.

Efter detta spänner vi på oss varsin lånad monoski, tar med oss ägaren till baren och ger oss ut. Det kändes helt rätt just då. In i liften, upp till toppen, ut i mörkret.

Detta slutar naturligtvis med ett gäng präktiga krascher varav en med ett vridet knä som resultat, kanske inte världens bästa ide med facit i hand, konstaterar Stefan. Vi avslutar kvällen med att besöka ett av byns sushiställen. Vi alla är sushiätare på hemmaplan men ser precis lika förskräckta ut när vi får in vår beställning. Kalla fiskögon stirrar stint på oss. Denna skapelse var bara en av fler underliga saker på tallriken, det ena mer oätligt än det andra. Vi garvar oss igenom middagen och känner de arga blickarna svida i nacken när vi lämnar stället.

Mmmm…fiskögon ÄR gott!

Hank kockar på sin restaurang.

Utöver detta missöde är matupplevelsen kanonbra. Vi betar av allt från sukiaki till mexikanskt. Ett besök på Hanks är ett måste. Här kan du mycket väl hamna bredvid Hank själv, en liten Yoda-liknande farbror som grillar mystiska saker över sin öppna eld och gärna är med på bild. Han har lite svårt med engelskan men berättar gärna en fiskehistoria på en obegriplig blandning av språk. Allt detta sker i något som liknar en liten timrad jaktstuga och självklart jobbar hela familjen Hank där! Varför inte ta en öl efter maten på Fattys, en bar som består av två stora lastbilar parkerade bredvid varandra.

Dagen efter bestämmer vi oss för att följa upp ett tips om att besöka Goshiki onsen, en het källa, som ska ligga på baksidan av berget. Vi ger oss av utan att riktigt veta var vi hamnar. Från toppen glider vi längs en rygg som flankeras av åket Back Bowl, ett långt åk på baksidan av berget där man slutade i botten av området Annupuru. Sikten är ganska dålig men vid slutet av ryggen klarnade det och man skymtar några hus i botten av dalen. Åket visar sig vara riktigt bra med början i en bred ravin och slutar med cruising mellan glesa björkar tills man med en duns landar på parkeringen utanför ett av de största husen, ”här måste det vara” enas vi om. Vi möts av en herre i en receptionsliknande historia som inte fattar ett ord av det vi försöker säga. Till slut, efter mycket teckenspråk, lyckas vi förmedla att vi vill bada. Vi får i oss lite nudelsoppa och tillbringar eftermiddagen i en utomhusonsen med utsikt över bergen och en kall Ashai i näven, mycket trevligt!

Vi spanar ut över bergstopparna, som likt kanterna på en gigantisk kittel, omsluter oss. Samtalet leder in på det oundvikliga, det är vår sista dag i detta förlovade puderland. Tåren i ögonvrån motas dock snabbt bort med hjälp av planering av de resterande dagarna vi ska tillbringa i Tokyo.

Klockan sex följande morgon hämtar Lachland upp oss för avfärd mot Sapporo. Under gårdagkvällens avskedsöl lyckades vi nämligen övertyga honom att skjutsa oss hela vägen i utbyte mot en Norrönatröja. Bra deal! Efter ett par timmars bilfärd börjar den numera rutinmässiga förhandlingen om övervikten. Vi har som vanligt alldeles för mycket prylar, men efter mycket diskussion genomsyrad av språkförbistring och en hel del ”tyst nu och se dum ut” lyckas vi slippa betala.

Hotellet var redan bokat i Tokyo så nu återstår bara att släpa alla prylar på diverse tåg och bussar, man åker tydligen inte taxi i Tokyo då detta transportmedel inte funkar om man inte vet vart man ska. Gatorna i staden har nämligen inga namn… Vi befarar det värsta men blir överraskade över hur lätt det är att förflytta sig med hjälp av tunnelbana och tåg, man tror lätt att detta kan bli ett problem i en stad men ca 30 miljoner invånare, till synes ingen som helst stadsplanering och till detta med en i princip helt icke-engelsktalande befolkning. Trots att människorna inte förstår ett ljud av vad jag säger och tittar mycket förvånat på oss när vi pekar på vår karta, tvekar de inte att hjälpa en. Problemet är, som vi snabbt märkte, att de ofta inte verkar hitta själva och en japan tappar aldrig ansiktet, vilket medför att de kan stirra och mumla över ens karta tills man drar den ur händerna på dem, bugar och tackar så mycket för absolut ingenting!

Med alla prylar lämnade på hotellet ger vi oss ut på vår första ”night in Tokyo”. Eftersom vi bor i Akihabara, elektronikdistriktet, kastar vi oss direkt in i detta mecka för elprylar. Gata upp och gata ner med butiker, försäljare på trottoaren och enorma varuhus fyllda med allt man kan tänka sig, ett drömställe för alla prylälskare och vem är inte det! Är man rookies som vi blir man dock lätt kallsvettig efter ett par timmar i detta inferno av neonskyltar, skrikande försäljare och framför allt sjukt mycket människor. Det kryllar av folk överallt!

Nästa stop blir Shinjuku, ett distrikt vi har fått tips om att besöka. Här blandas de större gatorna fulla med affärer med sjukt smala gränder fyllda med små barer och restauranger där det tillagas dom konstigaste anrättningarna man skådat. Detta ska vara the place om man vill göra en kväll på stan på äkta japanska. Tyvärr är vi västerlänningar tydligen inte välkomna på många av de små hak som ser mest intressanta ut. Personalen på ställena ser nästan skrämda ut när dom uppmanande pekar på dörren, det är väl inte allt för ofta tre färgglatt klädda filurer från fel sida av klotet klev innanför deras tröskel! Till slut hamnar vi på ett kanonställe, rockbaren Mother.

Stället är stort som en skokartong och inrett enligt konstens alla regler med döskallar och hela paketet. Killen bakom baren bär leopardmönstrad cowboyhatt och tajt skinnjacka, serverar Jack Daniels och spelar all grym musik man kan tänka sig. Perfekt tänkte vi och parkerar i baren.

När klockan ringer fem morgonen efter var man inte människa. Snabb vakna-dusch och iväg till tunnelbanan för ett besök på ett måste i Tokyo, fiskmarknaden. Vi är på plats vid sextiden, det var i senaste laget, då börjar själva marknaden att ta form. Förberedelserna för marknaden är nog bland det galnaste man kan bevittna, nattens fångst fraktas in till marknadplatsen och förbereds för försäljning.

Det är folk och fisk i alla färger och former överallt och allt sker i ett tempo som en normalt funtad människa har stora problem att hänga med i. Efter ett par ordentliga duschar fiskrens samt ett gäng näradöden upplevelser, när man var på tok för nära att hamna under någon av de till synes obegränsade antalet moppar lastade med fisk som åker överallt, äter vi en välförtjänt frukost. Resten av dagen ägnar vi åt att hardcore-turista oss vidare genom denna oändliga stad. Vi besöker ett tempel, går vilse i en park och köper gräddcrepes i en rosa minivan som mest ser ut som en skottkärra med ratt! Framför allt tittar vi på folk. Mycket folk får en helt annan innebörd efter besöket i Tokyo… japaner, japaner, japaner!

Kvällen spenderar vi i Shibya, enligt utsago det trendigaste stället i stan. Här ligger Shibya-crossing, världens mest folkfyllda korsning. Var trettionde sekund blir det rödljus på samtliga vägar in i korsningen och ett folkhav utan dess like väller in från alla håll, på ett par sekunder ser det ut som myrornas krig. Två miljoner människor sägs passera här dagligen. Efter ett besök i varuhuset Shibya-109, där alla de hetaste tonårstjejerna shoppar, hamnar vi på en liten bar som rymmer max fem personer. Vi blir kompis med killen bakom baren som snart halar fram en flaska som förutom någon läskig spritsort innehöll en ännu läskigare orm ihopringlad. Klart vi ska ha en!

Fullsatt bar!

Skål ta mig fan!

Detta får sätta punkt för vår besök i Tokyo, ett perfekt slut på en fantastisk resa. Det var den första till Japan, men det lär inte bli den sista! Och ja, vi hamnade på karaokefest till slut. Men det är en helt annan historia…

Text: Nils Englund, Foto: Stefan Brodén