Nendaz – Grannen i dalen bredvid

När det handlar om skidåkning i de sydvästra delarna av Schweiz fokuserar de flesta nordbor på Verbier. Freeride-redaktionen begav sig till grannen i dalen bredvid och hittade Nendaz.

Foto: Ola Melin

Med vetskapen att varje tryck på snoozeknappen skulle leda till en missad akt i morgonskådespelet utanför lägenheten, var jag snabb upp när klockan ringde för ett par minuter sedan. Nu sitter jag i understället på vår balkong med morgonkaffet i handen. Jag sitter på första parkett med utsikt mot dalen och ser hur dimman med långsam aktivitet arbetar sig fram över landskapet.

För 24 timmar sedan vaknade upp i ett regnigt Stockholm. Efter en tidig morgonflight, där majoriteten av mina medresenärer utstrålade utlandskontor, årgångsvin och affärsmöten, stod jag på Geneves flygplats med en tågbiljett i handen.

Det har sagts förr och det tåls att säga igen; möjligheterna från Geneve är oändliga. Oavsett om du väljer hyrbil, köpa en bussbiljett eller att hoppa på tåget har du högintressanta skidorter i alla riktningar.

Foto: Ola Melin

I mitt och mina kollegors, Johan och Martin, fall är det tåg som gäller och vi rullar österut längst med Genèvesjöns strand, förbi Lausanne, vidare söderut till Montreux innan vi tvärt viker av österut vid Martigny. När tåget rullar in på perrongen i Sion, huvudstaden i området Valais, går vi av tåget och hoppar på bussen upp mot Nendaz, som är vårt slutgiltiga mål. Den korta bussturen tar oss från dalen upp till vårt mål på 1 400 meters höjd där stora vinodlingar och små samhällen, som man kört igenom innan man egentligen förstått att man kört in i dem, svischar förbi utanför bussfönstret.

Nendaz tillhör Les 4 Vallées (De Fyra Dalarna, reds anm) och tillsammans med Verbier, Veysonnaz och Thyon erbjuder man 412 kilometer preparerad pist. Nendaz är i jämförelse med Verbier lite billigare att leva i, där du får både mat och boende till en billigare peng. Genom områdets stora liftkort får du tillgång till åkningen Verbier vilket gör att du kan spara en del slantar genom att bo i Nendaz men åka i hela systemet, Verbier inräknat. Lillebror- och storebrorsliknelsen ligger nära till hands men folk i byn är trötta på den sömniga jämförelsen.

Nendaz är en typisk schweizisk mindre alpby med cirka 6 000 invånare. Under vinterhalvåret erbjuder byn 20 000 turistbäddar, något som kan jämföras med Verbiers 30 000. Rondellen vid caféet, turistbyrån och nattklubben Le Lapin Vert (Den Gröna Kaninen, reds anm) hälsar oss välkomna när vi rullar in i byn.

I Nendaz finns det kort och gott finns det två vägar att hålla reda på. Route Des Ecluses, med riktning mot majoriteten av byns butiker och restauranger, och Route de a Télécabine, som slingrar sig från rondellen upp mot kabinbanan.

Tracouet

Kabinbanan tar dig direkt upp till toppen Tracouet på 2 200 meters höjd och oavsett om du väljer det lilla eller stora liftkortet detta så är början på ett gigantiskt sammanhängande skidområde. Det är just på toppen av Tracouet vi tar våra inledande steg i utforskande av skidområdet. När vi kliver av kabinen hälsar toppen Dent De Nendaz, (Nendaz tand, reds anm) oss välkomna till systemet.

Åken på Dent De Nendaz nordsida (som vetter mot kabinbanan) är relativt lättåtkomliga och alla ryggdunkstörstande skidåkare, som vill showa framför ögonen på övriga i systemet, hittar snabbt sina favoritlinjer här. Går man igång på något mer exponerad åkning så finns baksidan av berget, ner mot Siviez, till förfogande för att dämpa sina lustar.

Parken i Nendaz
Foto: Johan Åkesson

Från toppen av Tracouet sneddar vi skiers right, förbi parken och ner mot de två liftarna som ska ta oss upp till Plan Du Fou. Efter en huvudvändning uppåt konstaterar vi snabbt att här finns saker att göra. Facet som breder ut sig och består av en blandning av rännor, spines och glesare trädområden.

Uppifrån Plan Du Fou övervakas vi av toppen Mont-Gond, 2 667 meter över havet. Det är just nedför Mont-Gond som Nendaz Freeride, den 4-stjärniga Freeride World Qualifier-tävlingen, avgörs. Tävlingen är ett systerevent till Xtreme Verbier, som körs på omtalade och respektingivande Bec Des Rosses, en liten bit längre bort i systemet.

Lokalbefolkningens intresse för Nendaz Freeride är stort och under vår tid i byn hör vi många som pratar om ”The flyer with the backflip on” som annonserar att årets tävling bara är en vecka bort.

Inför varje upplaga av Nendaz Freeride vaktas facet i ett par veckor så att det är i bästa möjliga skick när det är dags för tävling. Som vakt föreställer jag mig en äldre herre med tvivelaktig tandskötsel, eventuellt en stekig frasse med solbrillor och dragkedjan i halsen lite för långt neddragen vilket blottlägger både behåring och en obligatorisk silverlänk. I stället möts vi av en blond tjej med färgglada solbrillor och skidkläder som vaktar. Om än mer förvånad när jag förstår att hon är från Sverige.
– De flesta accepterar att de inte får åka och de vänder tillbaka. Sen är där några som smiter förbi, berättar Emelie som hamnat som vakt inför Nendaz Freeride eftersom att hon har en kompis som ska köra tävlingen.

Foto: Ola Melin

Vi slår oss ner i snödrivan, dricker en klunk vatten och fyller på depåerna med choklad. Dalen vecklar inbjudande ut sig och åkmässigt känns möjligheterna oändliga. Det kryllar av mindre rännor, ett par större klippor och oavsett din nivå vid sidan av pisten så finns det saker att attackera.

Foto: Ola Melin

De flesta uppenbara åkalternativen från Plan Du Fou mynnar ut nere i dalen, vid liftarna i Siviez. Därifrån kan du sen lätt ta dig vidare bort mot Veysonnaz och Tyons. Följer man dalgången inåt så möts man av Mont Fort majestäsiska topp som breder ut sig 3 300 meter över havet. Möjligheterna från toppen är oändliga och redan från liften får du en bra överblick men bestämmer du dig för att utforska åkningen ytterligare, till exempel på baksidan, så rekommenderas en guide.

Under eftermiddagen granskar vi området nedanför Plan Du Fou, ner mot Siviez, men även baksidan ner mot Prarion. Potentialen är påtaglig och vi betar av små pillows, drop, drivor och några lite mer exponerade områden. Allt är liftburet och vi bockar av åk på åk vilket gör att låren gör sig påminda strax innan liftarnas stängning. Vi gör våra sista fallhöjdsmeter för dagen innan vi hoppar på en skidbuss och beger oss hemåt mot Nendaz.

Foto: Ola Melin

På bussen blir vi tipsade om att hänga med till afterskin på Hotel Edelweiss uteservering. Afterskin är, enligt den högst inofficielle inkastaren, ”parfait” och han följer upp den verbala införsäljningen med den klassiska puss-på-samtliga fingertoppar-med-ett-pussljud.

Vi hoppar av vid kabinbanan i Nendaz för att direkt kryssa ner den korta biten till Edelweiss uteservering. Stämningen är skön och att njuta av en kall öl med eftermiddagssolen i nyllet får avsluta vår första dag med pjäxor på fötterna.

Det finns gott om restauranger i Nendaz. Familjerestaurangen Mont Rouge, La Cabane (som serverar mycket lokalproducera mat) och den något kanske lite enklare Osteria med sin italienska touch är bara tre restauranger som är väl värda ett besök. Missa för allt i världen inte entrecote herens, som är det lokala köttet, och till det någon av de lokala vinerna. Som turist i området vore det också ett tjänstefel att inte prova på osträtten raclette, som ursprungligen kommer från just Valais.

Raclette-kväll
Foto: Ola Melin

Nästa morgon möter vi upp med vår guide. Vi har stora förhoppningar att han ska skratta åt vår hunger efter bra snö, och drömmer om hur han drar handen över en pistkarta och pekar ut ett par säkra kort och typ förbarma sig över oss. I stället suckar han och kliar sig i skägget, samtidigt som han granskar liftkartan.
– Well…. , säger han och pekar på pistkartan.
– Där… där. Och där, fortsätter han och pekar.
– Och bakom där. Och där såklart….. men inte nu. Det är för lite snö.

Vi bestämmer oss för att testa lyckan uppe på Plan Du Fou igen. Kort transportsträcka, innan vi sneddar ut utanför pisten och vips – nya lekfulla linjer. Vi lägger inte på något sätt de första spåren i snön men det är hög trivselfaktor i att leka runt och se sig omkring i terrängen. 700 fallhöjdsmeter senare står vi ensamma vid liften igen. Proceduren upprepar sig gång på gång, med några små avstickare.

Foto: Ola Melin

Eftermiddagen avslutas i Siviez och vi tar den sköngungande tvåmannasittliften. Min liftkamrat blir en tjej i tolvårsåldern med de där urlöjliga låtsasöronen på sin hjälm. Diskret försöker jag snegla mot min liftgranne för att ta en närmare titt på hur öronen egentligen är fästa. Jag låtsas titta ut mot dalen bakom henne, men i själva verket stirrar jag på hennes hjälm.

Plötsligt vänder hos sig om och tittar mig rakt i ögonen. Hennes hjälmöron svajar till, och jag börjar frenetiskt leta efter franska inledningsfraser. Ställd, och något psykad av öronen, är ett klassikt ”Bonjour” det enda jag får fram. Tjejen attackerar mig med en mening och tittar frågande på mig, samtidigt som hon pekar med staven mot toppen.

Jag bränner av ett säkert kort. ”Je parle un peux francais” (jag pratar lite franska, reds anm) men slår mig mentalt i pannan frågandes vad jag håller på med. Anser jag mig verkligen kunna prata lite franska? De få, men onödiga, franska orden som rymms i min parlör är högst ointressanta för samtalet. Däremot fastnade de första raderna på nationalsången. Så jag börjar sjunga och titta på henne med stora ögon med hopp om att hon ska hänga på och hjälpa mig.

Allons enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé !
Contre nous de la tyrannie….

… det står still. Jag kommer inte på fortsättningen. Tjejen tappar intresset och jag förstår henne. Hon vänder sig framåt, rättar till jackan och inväntar avstigningen. Vi kommer fram, hoppar av och när den lilla schweiziska flickan och hennes öron försvinner bakom första krönet inser jag att det jag precis sjöng på var den franska nationalsången.

Foto: Ola Melin

Den obetydliga incidenten med nationalsången glöms snabbt bort när vi står redo på toppen av Plan Du Fou. Igen. Uppspelta över de senaste dagarnas skidåkning, och nöjda med att inte ha stirrat oss blinda på skyltarna mot Verbier, tar vi sikte på botten av åket en sista gång.

Utan att nöta ut, och med risk att reta upp byborna i Nendaz, så ligger storebror-och lillebrorsjämförelsen nära till hands. Däremot skulle jag inte vilja påstå att lillebror har hamnat i skuggan av Verbier utan snarare att de båda i symbios med varandra försöker tillfredställa skidnördars i snudd på omättliga hunger efter bra åkning.

Jag medger att jag på förhand var skeptisk, och i snudd på fann det ironiskt, att åka ”nästan till Verbier”, som en slags på förhand uppenbar snubbla-på-mållinjen-fadäs. Med facit i hand är Nendaz en positiv överraskning. Trots att våra liftkort gett oss tillträde i hela det stora systemet, Verbier inräknat, har vi de senaste dagarna nästan uteslutande åkt i Nendaz och Siviez.

De flesta åker till Verbier och snubblar inom Nendaz. I vårt fall var det tvärt om; vi åkte till Nendaz och svängde inom Verbier.

Text: Ola Melin
Foto: Ola Melin