Ante Olofsson om nya projektet While We Can

Andreas ”Ante” Olofsson har de senaste åren jobbat hårt för att skapa sitt hittills största projekt, While We Can, en film där tankarna bakom sporten har lika stor fokus som själva utförandet. Hör Andreas berätta om projektet och hans tankar om skidfilm.

Ante innan premiären av While We Can i Säfsen
Foto: Simon Hastegård

Hur kommer det sig att du snöade in på att filma extremsport?
Jag fick rätt tidigt ett stort intresse för extremsport överlag, det spelade ingen roll om det var snowboard, skidor, skate eller bmx. Eftersom det var innan ”internet-tiden” så spelade jag in varje X Games och all extremsport som gick på TV överhuvudtaget på VHS-band, så att jag kunde titta på det om och om igen.

Vi var ett gäng kompisar som alltid var ute och åkte, om än i vår egna lilla bubbla, då vi bodde på en liten ort. Vi hade inte direkt koll på hur bra folk var på andra ställen i Sverige men för vår del spelade det mindre roll.
 Jag fick även tidigt ett intresse för foto och fick en vanlig point-and-shoot kamera i present av mina föräldrar och eftersom det inte gick att ta oändligt mycket bilder skulle jag tro att det mesta av månadspengen gick till att köpa filmrullar och framkalla dem varje månad.

På den tiden var det inte så många som hade råd med en videokamera men ett fåtal gånger var det någon i gänget som lånade med sig familjens kamera och man filmade lite allt möjligt som man vid dagens slut tittade igenom genom att koppla in kameran i TV’n. Något mer gjordes inte med materialet.

Andreas ”Ante” Olofsson
Foto: Simon Hastegård


Något år senare började vi umgås med några äldre åkare varav en hade filmintresse och en egen kamera. Jag lånade den då och då för att hjälpa till med filmningen. Därifrån gick allt rätt fort, jag blev så inne i själva filmningen och vad jag ville göra med det att jag åkte allt mindre själv. Jag upptäckte att det gick att skapa en känsla i bilderna med hjälp av ljud och musik, något som inte hade varit möjligt genom fotona jag tog.

När jag insåg att jag hade en talang för film och inte skulle bli den bästa åkaren själv tog jag steget att prioritera i stort sett all tid på filmningen för att utvecklas mer inom det. Jag valde dock att inte studera inom det, då jag tyckte att det viktigaste inom film inte var något som någon annan kunde lära en.

Trots att du har hållit på med film väldigt länge så har de flesta inte sett så mycket från dig förutom några edits och bidrag från JOSS. Vad beror detta på?

Jag kände under lång tid inte något större behov av att visa mina saker för den stora massan, utan istället inrikta mig på dem som verkligen ville se det. Lite som svårfunnen underground/indie-musik. Det känns mycket mer speciellt för den som finner det och uppskattar det om det är någorlunda okänt. Men även att jag inte velat släppa grejer som jag själv inte känt varit så pass bra som jag visste att jag kunde göra, så att folk skulle förknippa mig med dessa saker som jag själv inte varit nöjd med. 



Då jag själv inte bodde i en skidort innehöll de edits jag släppte i början bara det material jag lyckades samla på mig under vintrarna och enskilda resor. Eftersom jag redan då var väldigt kräsen med vad jag släppte, både vad gällde min egna filmning och nivån på åkningen den reflekterade, fick jag inte ihop tillräckligt mycket bra för att sätta ihop till längre filmer. Jag tog kontakt med de åkare som i mina ögon passade in i det jag ville göra och blev bra vän med många som sedan lyckats följa sin dröm fullt ut och blivit bland de bästa i världen, vilket jag är minst lika glad som dem själva över och verkligen unnat dem. Jag jobbar helst med åkning som motsvarar vad jag själv tycker borde prioriteras och som jag själv blir inspirerad av. Mycket stil betonat.



Sedan några år tillbaka har planen varit att genomföra det här filmprojektet, men inför varje vinter har jag skjutit upp det då jag inte känt att jag haft möjlighet att kunna göra det så bra som jag velat. Jag har då stått där och inte riktigt haft något projekt att filma till, men fortfarande velat filma då det är det bästa jag vet. Då och då har jag fått ihop saker som jag själv känt varit så pass bra att jag ändå borde visa dem, det är vid dessa tillfällen senare edits såsom ”I Feel Ghood” och liknande uppstått.


I Feel Ghood (103 000 visningar på Vimeo):

Vad tänker du själv på mest som filmare?


Jag lägger nog mest vikt på musiken och atmosfären i det jag gör. Jag har ofta väldigt klart för mig vilken känsla jag vill uppnå med vissa shots och tar mig tid att matcha det till rätt musik. Jag gillar även det simpla rent konstnärligt. Bra kompositioner är det viktigaste oavsett om det är filmat från heli, dolly eller stativ. Jag gillar verkligen inte att folk tror att deras shots automatiskt blir snyggare bara för att de har ställt kameran på en dolly som de skjuter statiskt i sidled. Folk tänker alldeles för mycket på upplösning och att ha de värsta kamerorna. För mig har det aldrig handlat om det utan mer vad man gör rent bildmässigt. 



 

Vad har du för syn på dagens skidfilmer?


Förr i tiden var det mer fokuserat på filmer. När det gällde edits var det lätt att skilja ut det som verkligen var bra och hitta något man tyckte om. Folk lade mer fokus på att genomföra enskilda projekt och det var på många sätt mer prestige i att samla på sig det bästa man kunde under en hel vinter och sätta ihop det på det bästa sättet man kunde.

Numera verkar det vara viktigare för folk att bara synas än att fokusera på vad de egentligen visar. Bara för att man har lagt ner jobbet på att filma betyder det inte att man måste visa det om man själv inte tycker att det är något speciellt. På den tiden filmade man förvisso lite mindre, men man filmade till ett speciellt projekt och det blev automatiskt så att man sorterade ut det bästa man hade och det som inte var bra nog stannade kvar på ens hårddisk.



Nu känner folk tydligen ett behov av att också visa alla de där klippen som förr stannade kvar på ens hårddisk och glömdes bort för att de helt enkelt inte var bra nog eller inte var något utöver det vanliga. Det släpps i princip en edit för varje dag folk åker, där de tar med ALLA trick de landade, och sedan kommer en extra edit med de shots som trots detta inte kom med.

Ante filmar Simon Ericson i Stockholm.
Foto: Simon Hastegård

Vad tror du det beror på?
Det har nog att göra med att det är så otroligt många fler som håller på och de som släpper mycket får mer publicitet. 

Internet hjälpte mycket i början men nu förstör det även mycket. Jag kollade själv väldigt mycket på edits förr men numera är jag så mätt på att det mesta är samma sak och
 det svämmar över med sådant som inte är bra överhuvudtaget. Du måste se 50 dåliga edits för att finna något något du gillar. Det är inte bara filmare det gäller, utan det gäller även för åkare – att inte tjata ut sig själva.

Förr var det speciellt när man fick se material på sin favoritåkare oavsett vad han gjorde, för att det inte kom ut så mycket med honom. Det blev något väldigt speciellt över det. Nu känner många åkare ett behov av att släppa en edit så fort de lärt sig ett nytt trick, och samma där; det verkar vara viktigare att synas än vad man visar. Om de har ett väldigt personligt trick som de är någorlunda ensamma om att göra, som de gör helt perfekt i sin videopart så känns det inte längre lika speciellt för tittaren då han vid den tiden redan sett exakt samma trick med från tio andra tillfällen i edits.



Nu låter det som att jag har en väldigt strikt syn på det hela vilket absolut inte stämmer. Jag om någon tycker verkligen att man inte ska ta det för seriöst och se till att bara ha skoj. Hitta på egna knasiga saker oavsett om det är ett svårt trick eller inte, men samtidigt tycker jag att man ska ta sig tid att fundera över hur man själv vill åka och utföra trick på sitt egna sätt.
 Jag har länge varit förundrad hur opersonlig och okreativt det mesta blivit, känns som det under en lång tid bara varit fokuserat på att samla på sig de ”bästa” tricken vilket i de flestas åsikt handlar om en rotation/volt mer än tidigare säsong på ett aningen större hopp än under förra säsongen, som sedan filmas i aningen långsammare slow-motion än förra säsongen.

Nästan alla verkar följa en mall och gör saker som de tror att andra tycker är coolt/bra istället för att göra det på ett eget sätt. Det finns så oerhört mycket bra skidåkare nu för tiden som har talangen att göra trick på så otroligt många sätt som inte gjorts ännu, ändå gör de precis som alla andra.



Simon Ericson på besök i Älvdalen
Foto: Simon Hastegård

Hur startade idén bakom ditt eget projekt While We Can?

Det hela började för ett par år sedan. Jag hade under en tid samlat på mig tankar och idéer som jag ville sätta ihop till en fulllängdsfilm, men då det blev så viktigt att få det precis som jag ville och inte slösa bort idéerna på någonting jag inte var helt nöjd med så sköts det upp år efter år då jag kände att det inte gick att genomföra på det sätt jag ville. Sedan kände jag väl tillslut att det blev en nu eller aldrig situation och valde att i alla fall göra ett försök. Själva arbetet med filmen har pågått under det senaste året.


Har du några actionsportfilmer som inspirerat dig när du gjorde filmen?


Inte för detta projekt i sig men när jag var mindre så var det mycket som inspirerade och indirekt påverkade mig som filmare. Då främst från snowboardfilmerna. Robotfood var, och är fortfarande, det bästa som existerat. Det var länge sedan jag tittade på skidfilm med annan tanke än att se vad åkarna gjort för trick. Detta är i huvudsak också enbart vad de flesta skidfilmer verka gå ut på idag kombinerat med en överanvänd glitch/dubstep-låt. Jag antar att det finns en tanke bakom det också men kan i många fall inte riktigt förstå känslan de eftersträvar med musikvalen. Gillade verkligen det Pléhouse gjorde och nuförtiden är Stept Productions de som i min bok gör det bästa vad gäller skidfilm.

Kristoffer ”Piffen” Edwall är en riktigt miljövän. Här återvinner han vitvaror i Säfsen.
Foto: Simon Hastegård


Vilken resa/shoot blev bäst under projektet?
Jag spenderade rätt mycket tid hemma hos Kristoffer Edwall i Säfsen under jobbet med filmen och vi hade en vända när vi lyckades samla på oss mycket bra material och hade riktigt bra stämning över lag. Även om det var under den mest stressiga perioden av säsongen så kändes det som ett avbrott i stressen då vi istället bara tog det lugnt och hängde ut.


Vad vill du visa/få fram med filmen?


Jag vill väl i all enkelhet enbart visa min vision av hur jag velat göra en skidfilm samt lyfta fram vissa aspekter som jag upplevt att många inom skidindustrin har fel tankebanor kring. En film som återspeglar mig som filmskapare, visar min personliga visuella stil och som jag vill att folk skall förknippa mig med. För tillfället är det många som förknippar mig med saker jag gjort som absolut inte representerar min stil och hur jag tänker kring skidfilm.


Stämmer det att du planerar att skänka bort eventuell vinst för projektet?


Filmen kommer släppas via internet så att alla verkligen har möjlighet att se den, men den kommer även släppas på en Limited-Edition DVD, där vinsten av försäljningen kommer skänkas till hjälporganisationer som fokuserar på att hjälpa skid- och snowboardåkare som drabbats av livsförändrande skador och hjälpa dem i deras rehabilitering.

 Detta var en av grundtankarna med projektet från början och jag vill att alla som gillar och stödjer det jag gör skall ha en DVD att spara i bokhyllan för framtiden. Detta är troligtvis också det sista större projektet jag gör på egen hand, vilket gör det speciellt inte bara för min egen del. Samt att pengarna faktiskt går till ett väldigt bra ändamål.



Trailer för While We Can:

Text: Simon Hastegård
Foto: Simon Hastegård