Deeptalk: Reine Barkered

Hade det inte varit för Ingemar Stenmark hade Sverige förmodligen aldrig fått se den ödmjuke killen från Jämtland kliva högst upp på pallen vid världens mest prestigefyllda friåkningstävling i Verbier i våras. Möt Reine Barkered – en värlsmästare som låter åkningen tala.

En glad, utmattad och lycklig världsmästare
Foto: Freeride World Tour / D.Daher

Reine Barkered växte upp i Duved, några mil från den betydligt mer kända storebrorsan Åre. Om Åre är den flashiga huvudstaden i fjällen kan Duved snarare beskrivas som en förort. Det är en by där familjerna bott länge, invånarna talar jämtska och män pratar definitivt inte om känslor.

I mitten av 1900-talet slog sig Leopold Nilsson ned i Duved. Här köpte han sig ett trähus och anlade det som idag är Pålles Stugby. Tillsammans med sin fru Gertrud fick Leopold tre barn, varav Martin tog över huset och stugbyn. Med sin fru Agneta fick han fyra barn, tre pojkar och en flicka, där de tre bröderna alla skulle tävla för Duveds IF. Jimmy, Andreas och Reine gick i varandras fotspår och försökte uppfylla pappas största dröm – att bli den nya Stenmark.

Nu var inte familjen Barkered den enda familjen i Sverige under den tiden som önskade sig en alpin dominant i släkten. Klubbarna hade fler medlemmar än någonsin tidigare och de flestas klubbars ekonomi var god. De kunde stötta sina åkare och föräldrar med bensinpengar, boende under tävlingar och hjälp med vallning.

Reine Barkered
Foto: Mattias Fredriksson

Som yngsta brodern, fick du ärva mycket utrustning av dina bröder?
Jo, så var det. Man fick ärva grejer från brorsorna. Vi hade inte det jättebra ekonomiskt och man höll till godo med det man kunde få. Å andra sidan så visste jag inte att jag hade gamla grejer, det hände ju inte så mycket på tekniksidan utan det var mest grafiken som ändrades från år till år. Det var först när man kom upp i fjortonårsåldern som prylhetsen började ta fart på allvar bland mina vänner. Jag visste på något sätt att det inte var lönt att tjata men far ställde upp med allt han kunde och när tillfälle gavs så blev det ny utrustning.

I Duved låg också Langs Racing, en välsorterad skidbutik som drevs av Roine Lang. Han har också hjälpt mig och många andra under karriärens första år. Där fick man teståka allt man skulle köpa för att se om det passade. Pjäxor, skidor – rubbet. Även om jag inte förstod det då så är jag väldigt tacksam i efterhand av hur alla ställde upp på mig.

Med tanke på hur många som åkte skidor så måste ni åkare haft bra stöd från omgivningen när du var ung?
Jag vet inte hur det är idag men jag är tacksam över den hjälp vi fick av klubben. Alpin skidåkning är en dyr sport och jag tvivlar på att vi hade kunnat fortsätta på det sättet vi gjorde om det inte hade varit för stöttningen av klubben och de aktiva i föreningen. Sen så hade man ju kommunkortet vilket gjorde att det fungerade enkelt och smidigt när man hade liftkort till alla backar i kommunen.

Var du en framgångsrik alpinåkare?
Jag tävlade i kommuncupen och då åkte man runt i Åre kommun till de olika backarna. Jag minns att vi åkte i Åre, Kall, Bydalen, Duved och Trillevallen. Jag hade några år då det gick väldigt bra. Vi var unga och tränade inte direkt någonting utan tävlade mest. På den tiden åkte jag mest på talang och det räckte tills de övriga började att träna. En säsong hade jag en andraplats under en tävling som sämsta placering men den tävlingen åkte jag med ena armen i en mitella.

Efter det så började det bli mer organiserat. Vi åkte på tävlingar norrut till Boden och söder mot Dalarna. Träningen blev mer uppstyrd och det förväntades att man skulle lägga manken till. Det gick bra i några år men det var i takt med detta som det började gå sämre. Jag tror min sista framgång på alpinsidan var när jag var ungefär tretton år och jag tog hem en vinst i distriktsmästerskapet i Hammarstrand i slalom. Då spöade jag min ärkerival Anders – stort!

Foto: Christoph Margot / FWT

Foto: Dom Daher / FWT

Varför tror du att din motivation sjönk när det blev mer organiserat?
Jag vet inte vad som kom först; nedgång i motivation eller sämre prestation på tävlingar som i sin tur sänkte motivationen? Det jag kommer ihåg är att det var samma sak hela tiden. Upp och ned i liften, nöta käppar, allt som tränarna inte godkänt var ju verboten (förbjudet, reds anm) Man fick inte åka ut och leka någonstans.

Jag kommer ihåg hur Henke (Windstedt, reds anm) hoppade på en kulle innan han åkte fram till tränarna. Han fick en massa skit för det. Där någonstans dog min skidglädje. Spiken i kistan var en FIS-tävling, min första och sista. Jag kom på typ 30:e plats och kände att jag kommit ännu sämre om inte så många åkt ur framför mig. Då fick det vara nog. Det var inte kul längre.

Stod du inför det obligatoriska valet att gå på skidgymnasium efter högstadiet?
Jag sökte bara till Åre som hade riksintag. Jag visste att jag hade dåliga chanser att komma in och tänkte innan att ”om jag inte kommer in så får det fan vara”. Mycket riktigt kom jag inte in och sökte till Östersund för att slippa gå i Racklövska (gymnasiet i Järpen, reds anm). Istället ville jag göra något helt annorlunda och kände för att träffa nytt folk. Så jag började på yrkesförberedande elprogrammet i Östersund.

Det var ju ett av de där briljanta valen man gjort i livet. Jag ångrar det inte, men det var inte de tre roligaste åren i mitt liv. Jag borde ha gått bygg i stället, det hade jag haft lite nytta av idag. Jag har inte haft någon yrkesmässig nytta av utbildningen men privat så har man ju fixat till en del datorer och kabeldragningar. Jag var inte jätteroad av att komma till en stad men Andreas, min brorsa, bodde i Östersund och jag bodde med honom under veckorna. Sen så drog jag hem till byn på helgen. I och med att jag började på gymnasiet tio mil från Åre tappade jag kontakten med de flesta jag åkt skidor med och började hänga med kanske lite mer tvivelaktiga killar.

Det finns en hierarki i Åre beroende på vilken skola man går på att. Att som Reine välja Östersund och ett yrkesförberedande program ligger inte direkt högt i kurs jämfört med alpint i Järpen. Under tiden i Östersund svalnade intresset för skidåkning och Reine gled längre ifrån de gamla alpina kompisarna och bytte vänskapskrets. Han beskriver denna tid som turbulent och svår. När han var i Östersund saknade han byn och dagarna han var hemma kände han att han var utanför de coola killarna på berget.

Reine rekar linje med vännen Erik Sunnerheim
Foto: K. Blum / FWT

Hur väcktes ditt intresse att åka igen?
Till en början åkte jag mest för att det var det enda jag visste man kunde göra på fritiden. Sen minns jag att jag tog rygg på David Kantermo någon dag på Skutan och han visade att man kan åka utanför pisten. Efter alla år i slalombanan var det där precis vad jag behövde. Efter att jag gick ut gymnasiet ville jag fortsätta åka skidor och tänkte att det kanske skulle vara kul att vara skidlärare, då får man ju åka skidor tänkte jag. Så jag började på skidlärarlinjen hösten efter gymnasiet.

Hur var det att börja om med skidåkningen på det sättet?
Även om det skilde sig en del så var vi var ett gäng som hade jävligt skoj. Jag fick se en helt annan del av skidåkningen som jag inte hade koll på tidigare. Jag minns att jag var förvånad hur låg nivån var i början men samtidigt imponerad av hur fort de lärde sig åka bra.

Efter ett tag såg jag att de hade en stor fördel gentemot mig när de var dags att lära ut till folk. Jag kommer inte ihåg hur läskigt det kan vara att åka nedför en backe, medan de hade det färskt i minnet hur det var. Det var kul att träffa alla på utbildningen som hade en annan relation till skidåkning än jag hade. Jag såg det som min uppgift att representera byn och visade dem runt, jag kände att jag hade ett ansvar att visa dem området.

Detta var samma år som Propaganda (klassisk skidfilm från 2001 med bland andra Jon Olsson, Candide Thovex, C.R. Johnson och J.F. Cusson, reds anm) kom ut och alla i klassen kollade på kassetten tills magnetremsan gick av.

Reine Barkered
Foto: Freeride World Tour / Sverre F. Hjoernevik

I Åre finns det en oskriven lag att man inte arbetar i skidskolan eller går på skidlärarlinjen om man är från Åre. Det är… jag vet inte hur ska jag säga det… inte direkt coolt?
Nej, det var inte kreddigt och det blev jag ju varse om efter ett tag. Det hade jag ju ingen aning om när jag sökte. Jag trodde det var så det gick till; man slutade åka alpint och började i skidskolan. När jag kom in på utbildningen som sextonde reserv insåg jag att det bara var jag och en till som hade rejäl skidbakgrund. De andra var semesteråkare…

Hade du gått den ändå om du visste det?
Ja. Målet har ju aldrig varit att vara kreddig. Det blev bara två säsonger med arbete i skidskolan för min del. Jag blev medlockad att följa med några vänner som skulle till Alperna under några veckor. Trots att jag åkt mycket skidor hade jag aldrig varit där så jag följde med. Varje ställe vi kom till hade det snöat på under natten och eftersom det var min första gång där tänkte jag att ”så här är det alltid här nere”. (Haha) Nu vet jag bättre.

Bra åkare dras till varandra så att de kan peppa varandra vilket skapar en växelverkan mellan de som är bäst att alltid vilja bevisa sin förmåga. Du har åkt med duktiga åkare under din karriär, men också med många som är betydligt sämre än vad du är.
Man åker med de som man gillar att hänga med… sen tycker jag att det är svårmätt vem som är bra? Man kan hämta kunskaper från alla man åker med tror jag. Någon var bra i park, en annan hade bra ladd och den tredje var bara en rolig kille eller tjej. Så man plockar från varje sån kunskap och låter sig inspireras. Hade jag åkt i en grupp där alla var jämlikt svinduktiga så hade det kanske blivit någon negativ konkurrens och jag hade inte tyckt det var lika skoj? Jag vet inte.

För mig är det otroligt viktigt att mina skidkamrater har kul annars har inte jag kul. Min åkning baseras på att det är kul! Sen är det ju roligt när man kör en klippa och man vänder sig och man ser sina spår. Sedan är det någon annans tur som kanske aldrig hoppat så högt. Glädjen när man ser denna personen övervinna sin rädsla är ju grym och det är jättepeppande för mig. Det inspirerar mig att prova saker också!

Att som Reine växa upp i ett hus som servar en massa turister är inte det enklaste. Reine var van med att det kom fram främmande människor som bodde på området och ställde allsköns frågor om deras boende – frågor de ville att han skulle svara på. Det lärde honom tidigt att handskas med andras önskemål och han blev en mästare på att tillfredställa andra människors önskemål. Han blev en kameleont som blev duktig på att läsa vad andra människor ville ha.

Den här egenskapen är ett av grundfundamenten i den prestigelöshet som Reine kan visa upp idag när det kommer till skidåkning. Han älskar att åka skidor och är lika glad när andra åkare gör någonting bra som när det är han själv. Den här prestigelösheten verkar också vara omtyckt av sponsorerna. Reine är så äkta det går, en kille från byn som är överjävlig på att åka skidor. Idag är han omtyckt för sin nedtonade stil, något som inte alltid varit ett vinnande koncept.

Christoph Margot / FWT

Trots att du är en jävel på skidor har du inte varit en del av de lite mer hypade åkarna i Åre?
När jag var ung var jag inte häftig nog. En del vänner jag hade från alpintiden snackade inte med mig efter gymnasiet. Åre är en by full av attityd där det inte alltid är lätt att synas eller höras.

Åre är en by med mycket prestige och framförallt är den liten. Det gör att man springer på sina antagonister vare sig man vill det eller inte. Har det förändrats hur folk har sett på dig i byn?
Jag tror den första märkbara skillnaden kom när jag vann SM 2006. Jag hade bevisat mig själv och det var som att folk började heja på en igen. Det låter kanske mer dramatiskt än det egentligen var men det kändes så.

Jag fick jobba med att själv inte vara likadan tillbaka, men som min mamma brukar säga: ”dög jag inte förr duger jag inte nu heller.” Den typen av tankar hör kanske ungdomen mer till och jag antar att detta var ett exempel på en sådan sak men ingen skugga ska falla över dessa personer idag. Jag känner de flesta av dem och det är inga hard feelings alls längre.

Foto: Freeride World Tour / Jeremy Bernard

Hur kommer det sig att du började tävla?
Jag har Henrik Utter och Emil Magnusson att tacka för det. Det var de som lurade med mig på mitt första SM 2004. Jag hann ta en sväng på toppen sen så löste vänsterskidan ur och jag tumlade ned för berget. Härlig premiär (Haha).

När kom ditt break?
Man skulle ju kunna säga att det var på SM 2006. Dock sköt jag min prestation lite i sank. Precis innan tävlingen skulle börja, och när vi stod och kollade på facet kläckte jag lite osäkert ”vem som helst kan ju ta hem det här”. Det fick man ju käka upp.

Året efteråt tävlade jag en hel del och satsade på att få lite mer storabergsåkning i kroppen, så runt 2007 kände jag att nu är det på gång. 2008 vann jag norska friåkningscupen och kvalade in till Freeride World Tour. Flera bitar föll på plats och nu hade jag även sponsorer som trodde på mig och uppvaktade mig och kunde hjälpa till att finansiera min åkning.

Min och Reines vänskap har följt oss under närmare tio år. Första gången jag såg Reine var året innan jag själv flyttade till Åre för att arbeta som skidlärare i början av 2000-talet. Jag satt hemma i mitt rum, trött efter att ännu ett pass i hemtjänsten och längtade efter jobbet i Åre. På den tiden var skidmedia inte lika spritt som idag och det var utan tvekan Åka Skidor som gällde för att stilla snöbegäret. Jag minns hur jag kunde läsa hela tidningen från pärm till pärm. Varenda bokstav matades in i ett försök att suga ut så mycket näring som möjligt. 

Jag vet ärligt talat inte varför jag minns det, men av allt jag läste så fastande en av skidtestarnas namn och beskrivning i mitt medvetande. Kanske för att han var lika gammal som jag, kanske för hur han beskrevs som en talang med alpinbakgrund eller så var det någonting annat?

Att arbeta i skidskola var inte vad jag trodde och jag upptäckte att det var roligare att åka fritt utanför backen. Minnet av ynglingen från Duved i Åka Skidor gjorde sig åter påmint när jag under introduktionsmötet i skidskolan skakar hand med en kille som med lite blyg och nedslagen blick hälsar på mig och säger
– Reine, trevligt att träffas. 

Jag har aldrig varit den som imponeras eller fascineras av kända människor eller ikoner, men där, just då gungade det till och jag fick tunghäfta. Nu kanske ni tänker ”Alltså vafan, vi snackar en kille som haft en liten bild med i en skidtidning där han testar skidor det är väll inget att bli imponerad över”. Ja, jag håller helt med, det är helt sjukt.

Foto: C. Marton / FWT
Jag vet att det finns en omtalad situation med dig från NM 2004 som startade en massa snack om din kattlika räddning och känsla?
Det var mer tur än skicklighet. Vädret sög, sikten var noll och snön var omfrusen. Jag tappade balansen och skidorna skenade. Jag hann inte ens bli rädd i den situationen. Jag visste att jag gjorde bäst i att satsa ut för klippan istället för att tumla, så jag gick för det. I ärlighetens namn så var det ju bara tur att jag stod det.

Efter tävlingen satt jag i repan och var rätt nöjd att vara vid liv. Medan jag satt där kom Martin Söderqvist fram och frågade om jag ville fota med honom. Jag sa ja, men det ända jag tänkte var på vilka grunder han frågade mig. Jag har ju inte gjort något?. Året därpå fick jag några fina bilder med Martin och dessutom mina första sponsorer – Four Elements och Nordica.

Martin har sagt att du var som en kalv på grönbeten när ni träffades den första vintern nere i Disentis, där han höll till. Stämmer det?
(Haha) Ja, det kan nog stämma. Allt var stort, nytt och roligt. Jag hade bara varit nere i Alperna en gång tidigare så det var en annan grej än Åre. Emil Magnusson var med och fotade. Han är gammal vän till min storebror som känt mig sedan jag var en liten knodd och han blev som en mentor för mig och förklarade lite hur det skulle gå till och så. Vi har kontakt än idag och han kan hjälpa mig när jag har frågor.

Precis som Hugo Harrisson, en av Barkereds största förebilder, var det som att Reine en dag bara bestämde sig för att sluta ramla. Under några år var han säkerheten själv och för varje sväng han tog blev han än mer stabil. I takt med att självförtroendet ökade åkte han bättre på tävlingar och Reine började skifta fokus från tävlingsscenen i Skandinavien till Europa. Utan att egentligen veta vad som hände fortsatte han åka som han alltid gjort. Domarna började uppskatta hans kirurgiska och samlade åkning, en stil som idag har blivit något av en signatur.

Reine lärde sig snabbt att det är klokare att ta en sväng extra än att satsa på publikfrieri i varje åk. Hemligheten att placera sig tävlingar med mer än ett åk är inte att åka bäst – utan att inte ramla.

Sedan 2009 är du ett återkommande inslag på världstouren, som du även vann i våras, men din första tävling var ingen succé?
Jag stod på starten av tävlingen och var nervös. Jag hade just fått åka skidor med Kaj, Sverre och Henke – åkare jag ser upp till. Efter två svängar fick jag hugg på skidan och blev hängande upp och ned i en buske under någon minut. Jag blev ägd kan man säga. Så nej, första tävlingen var ingen höjdare.

Det gick däremot bättre i Squaw Valley några veckor senare, där jag lyckades vinna. Jag fick träffa Shane McConkey och han var stokad på mitt åk, det var stort. Från en sekund till en annan så satt man där på privat middag med de stora idolerna. Sedan får man komma ihåg att de är skidåkare precis som en annan, det är inte som att träffa Chuck Norris liksom.

Innan tävlingarna går man och brottas med sina känslor om man duger och om man kommer klara av det. Det räcker inte att övertyga sig själv, man måste ju visa det för domarna också. Innan Squaw hade jag aldrig känslan att det här tar jag. Jag slogs av tanken ”shit det här går ju, jag kan ju också tävla med de bästa”.

Reine Barkered
Foto: Mattias Fredriksson

Jag som åkt mycket med dig och även hört hur andra talat om dig kan inte säga att jag är förvånad över hur bra det gått för dig. Vad tänker du själv om din åkning?
Nu har resultaten kanske kommit ikapp men det är mycket tillfälligheter tror jag nog. Domarna ska gilla den linje du kör, du ska åka bra, landningarna ska sitta, andra åkare får inte sätta för bra åk. Ibland går det bra och ibland mindre bra, men jag har lägre tvivel på min egen förmåga idag än tidigare.

Du har fått kritik för att du skulle kunna klara av ännu mer och ibland åker lite för safe?
Man kommer inte så långt om man tar för stora chanser. Det har lett mig till att köra saker jag vet att jag klarar. Ta tävlingen i Röldal som exempel. Det är en grym show, men det krävs hundra norskar för att se övermänskliga åk och när man kollar i resultatlistorna är det sällan samma åkare, vilket är ganska talande. Förmågan kanske säger en sak men erfarenheten en annan. Än så länge är det ett vinnande koncept men det är klart att man funderar hur länge den taktiken kommer att hålla.

Ibland kan jag känna att jag måste göra saker jag inte vill göra för att det förväntas av mig, men jag vet inte om jag är redo för alla de grejerna. Jag blir ju inte yngre direkt så man kan ju undra hur det ska gå. Om man som skidåkare gör sånt man inte vill göra så är det ofta någonting ganska dumt och man kan nog strunta i det. Samtidigt är det mycket mer spektakulärt med folk som går stort. Det där är svårt.

När kommer man få se dig i en stor skidfilm?
Tävlandet är fullgott för mig än så länge men jag skulle vilja ha en sekvens i någon film inom en snar framtid. Man började åka genom att titta på filmer och jag vill ge tillbaka på något sätt. Det är en ny publik som ser filmerna idag och nya personer som sitter och drömmer framför datorn. Min dröm är Matchstick Productions eller Sherpas Cinema tror jag, men det är lika mycket politik som prestation att få vara med i film. Det finns ett begränsat antal platser i filmerna och om inte en åkare blir skadad eller slutar, så blir det inte särskilt många lediga platser. Bara för att jag är världsmästare så förlänger de inte filmen med fem minuter åt mig utan jag får snällt vänta på min tur.

Reine säger sedan att han funderar på att hitta en filmare som kan följa med honom runt och filma mellan stoppen på världstouren men att det inte är mer än en dröm just nu. För trots att han vunnit världsmästartiteln 2012 i friåkning och slaktat Bec des Rosses snabbare än någon skidåkare kanske någonsin gjort tidigare är han ödmjukare än en munk från Tibet. Hans prestigelösa uppsyn och vänliga attityd har inte alltid spelat honom i händerna och vissa skulle säkert kalla honom ostrategisk.

För Reine har det aldrig handlat om att bli den största stjärnan för kändisskapet, eller pengarnas skull. För Reine har det alltid handlat om att ha kul när han åker skidor. Det mina vänner kanske inte tar en till Monaco – men nog till en världsmästartitel.

Text: Kristoffer Frenkel