Ingen nämnd ingen glömd – diskrimineras tjejer av skidbranschen?
Hur står det egentligen till med jämställdheten inom skidindustrin? Skiljer sig den i Sverige jämfört med andra länder och hur kommer det sig att ingen vill prata om tjejers roll inom branschen? Kristoffer Frenkel gör en djupdykning i ämnet tjejer och skidåkning.
Kristi Leskinen
Foto: Christian Pondella/kristileskinen.com
Under 2012 genomfördes och presenterades en spännande och omdebatterad undersökning i skidmedia. Undersökningen visade att kvinnor och män hade olika uppfattning om hur en tävlingsarena skulle se ut och att framförallt kvinnorna upplevde att deras perspektiv inte togs tillvara eller uppmärksammades tillräckligt mycket.
Gruppen som undersöktes var både män och kvinnor som deltog i de större slope- och pipetävlingarna inom både skid- och snowboardvärlden. Man skulle kunna säga att de var gräddan av gräddan inom vardera sport, som anonymt fick möjligheten att säga vad de tyckte om olika saker inom sporten de utövar. Undersökningen och den efterföljande texten vi publicerade på Freeride möttes av både förståelse och hurrarop, likväl som förnekande och tvivel på dess sanningshalt. Ämnet som upprörde flest medlemmar var faktumet att kvinnor i undersökningen ansåg att hoppen på tävlingar var för stora och att man var rädda att skada sig, men även att man kände sig obekväm att prova nya trick i ett för stort hopp.
Skidåkning handlar i första hand om enkel och problemlös glädje, det handlar inte om att utföra en politisk handling. Med detta sagt innebär inte en feministisk synvinkel på skidåkning en förlust eller ett sämre alternativ. Det är tvärt om ett annat sätt att betrakta verkligheten på, som om inte annat borde starta en del tankar om hur vi dagligen formar sporten skidåkning.
Kristi Leskinen var en av de första och största stjärnorna när twintip-skidåkningen slog igenom i början av 2000-talet. Kristi, och framlidna Sarah Burke, var de enda två tjejerna som frekvent medverkade i filmer, tävlingar och skriven media, och så var det under lång tid. Kristi har sedan 2009 haft sin egen tävling enbart för tjejer, men härom året var halva startfältet skadat och kunde inte ställa upp.
 Sarah Burke och Kristi Leskinen – två pionjärer inom friåkningen på tjejsidan. |
Foto: ESPN Images |
– Jag undrade i vilken annan sport så många av toppskiktet kunde vara skadade halvvägs in på säsongen. För mig känns det som en ohållbar situation och jag har svårt att tro att någon annan sport inte skulle känna likadant, berättar hon.
Kristi genomförde därför en undersökning där åkare fick möjlighet att anonymt presentera sina åsikter inom ett antal frågor. När hon sedan presenterade resultatet – att många tjejer ansåg att hoppen var för stora, anpassade efter killar och att det höll tillbaka utvecklingen – var det många manliga åkare som reagerade starkt! De åkare som öppet gick ut och stöttade resultatet och ville ha en debatt om dess innehåll, på exempelvis twitter och bloggar, möttes även de av hårt motstånd från andra manliga åkare.
Kristi Leskinens undersökning blottade ett faktum som skidbranschen inte gärna talar om – att den inte är anpassad för femtio procent av utövarna. Det finns inga större procentuella skillnader på hur många män och kvinnor som åker skidor. Men om man tittar närmare på ett antal områden inom skidbranschen blir det ganska uppenbart att man mest tillgodoser ena halvans önskemål.
Dagens tävlingar anpassade för killar
Hoppen i dagens slopestylebanor är stora, ofta så pass stora att ett felskär eller lite motvind kan hindra åkarna att komma över. Det är helt klart en fördel att vara tung, eftersom tyngden gör att du kan få högre fart mellan hoppen. Jag vet inte om ni tänkt på det, men tjejer är generellt sett lättare och fysiskt mindre än killar. Således blir det svårt för dem att komma upp i samma fart, och risken att landa kort ökar. Den som har landat kort vet hur otrevligt det kan vara och hur mycket det påverkar ens motivation. Hur sugen blir man på att utmana sina gränser om risken att skada sig är överhängande?
Eftersom killarna har varit ledande inom jibbing har de också fått styra hoppens form och storlek i större utsträckning än tjejer fått göra. När parkerna en gång i tiden började byggas var de betydligt mindre än de är idag. De har successivt ökat i storlek i takt med att eliten (killarna i detta fall) blivit bättre. Att hoppa i svarta linjen i Bräcke idag, är betydligt större än det var för sex-sju år sedan. Killarna som är på elitnivå idag har alltså fått öka sin kunskap i parken i takt med att storleken har ökat. Hoppen som byggs till tävlingar idag är anpassade efter de bästa killarna, inte de bästa tjejerna. När tävlingarna avgörs betyder det att tjejerna hoppar i hopp de anser vara för stora, och känner sig obekväma i. Detta kunde Kristi Leskinen se i sin undersökning.
Den snedfördelade mansdominansen syns också på hur tävlingar byggs upp. Tävlingar utgår alltså från att normen är mannen och mannens behov. Här har vi en av kärnpunkterna i den feministiska kritiken som man skulle kunna rikta mot skidbranschen. Att utgå från en manlig norm är inte att tänka på båda könens bästa. Att sedan komma med argumentet ”tjejerna kan väl också göra likadant” är tyvärr inte så utvecklande. Ett sådant argument utgår ju från att mannen är medelpunkten och att tjejer ska anpassa sig till mannens behov och förutsättningar.
Oftast utgår arrangörerna från grabbarna när de bygger banor. Men det finns undantag, till exempel Nine Queens, där bara tjejer tävlar.
Foto: Klaus Polzer
Hur ser det ut inom andra sporter? Ta häcklöpning till exempel – eftersom män är större och har längre steg än kvinnor har man anpassat sporten så att den ska passa de olika grupperna. Männen springer 110 meter för att det passar deras steg, och de har något högre häckar. Damerna springer 100 meter med samma antal hinder och har aningen lägre häckar. Ingen skulle få för sig att damerna skulle tävla på männens villkor bara för att det är det männens häckar som är utgångspunkten i sporten. Man anpassar helt enkelt sporten utifrån de förutsättningar som finns.
Ett annat problem är den relativt låga deltagarnivån bland tjejer på många tävlingar. Du kan få en framskjuten placering, oavsett hur dåligt du åker, eftersom det inte finns andra åkare bakom dig. Janette Hargin världsmästare på Freeride World Tour 2011 och mångårig utövare av sporten förklarar:
– Det vore bra om man öppnade upp startfälten på tävlingar. Som det är nu med typ tio tjejer på varje tävling där alltid minst femtio procent faller betyder det att den sämsta av de som står kommer sämst femma, och ofta till och med på pallen. Det är patetiskt! Hade det varit större startfält hade det sett helt annorlunda ut. Då hade också den kvinnliga delen av sporten fått mer cred och förhoppningsvis hade det även lett till utveckling hos åkarna.
Männen i första rummet
Det är vida känt att skidfilmer till nittionio procent innehåller killar som filmar killar som åker helikopter och åker skidor. Det finns alltså få aktiva tjejer som åker skidor och filmar. Janette förklarar:
Janette Hargin
Foto: Ola Melin
– Det vanligaste under normala filmförhållanden är att det är några killar och kanske en tjej som är med. Tyvärr slutar det oftast med att killarna tar sina linjer och som tjej tar man det som blir över som fortfarande inte är spårat. Det är inte speciellt utvecklande och jag tror det är ett vanligt scenario när tjejer hela tiden åker med bara killar, de kan utan att skämmas ta en enklare linje och mindre dropp för ”vi är ju tjejer”. Här tror jag att vi tjejer måste bli bättre på att ta plats och visa att vi har rätt att vara med på samma villkor, säger Janette.
– Det som utvecklat mig mest som skidåkare var när vi filmade en hel säsong med bara tjejer (Generation Flinga). Ingen tog ett steg tillbaka och ville ta linjen som blev över efter det att någon annan hade kört, alla ville ha den tuffaste linjen och vi kämpade verkligen för att ta för oss hela tiden, allihopa!
Jag tror precis som Janette att det är ostimulerande att bli vald sist och inte åka den linjen man vill för att man måste jämföra sig med killarna. Jag tror även att en viktig del här är att killar börjar tänka på sin roll i relation till tjejer. Killar har också ett ansvar för att lyssna, lyfta upp och tänka på sitt eget ansvar gentemot tjejer när de åker skidor. Eftersom det är killar som i många fall sitter på makten är det också killar som har makten att förändra.
Utrustningen är anpassad för killar
Historiskt sett har forskning om utrustning gjorts på och för män, och således har den tekniska kunskapen hos tillverkarna varit baserad på män. Med växande kunskap har det framkommit att behoven skiljer sig åt mellan män och kvinnor. Detta kan till exempel vara mjukhet i pjäxan, och vridstyvhet eller form på skidor. Tills alldeles nyligen var mycket av utrustningen unisex – den skulle alltså i praktiken vara anpassad efter både killar och tjejers behov. Nu var det inte så, utan unisex innebar att de var utvecklade och anpassade efter mäns behov. Kläder var under lång tid gjorda för manliga kroppar, och de kläder som var skurna för att passa kvinnor fick stryka på foten när det kom till funktion och teknisk förmåga. Istället för bra funktion och hög teknisk nivå fick kläderna istället detaljer som lite päls eller ett blommigt tryck.
Eftersom män och kvinnor har olika kroppsbyggnad började man under tvåtusentalet att fokusera på att utveckla pjäxor anpassade för tjejer. En snabb googling bland de största tillverkarna ger dock en tråkig bild. Få märken har mer än en dammodell när det kommer till freeride/jibb, medan antalet modeller för ”unisex” är en handfull. Även när det kommer till skidor skiljer det mellan könen och då menar jag inte bara grafik.
Att bara ändra grafik och lägga till lite rosa som några märken ibland fortfarande gör är så frustrerande och sjukt patetiskt att man blir mörkrädd. Utveckling av skidor med kvinnliga upphovsmän går långsamt och även om det kommit en del modeller är 
merparten av dessa ”omgjorda” versioner av unisexmodellen. Återigen utgår branschen från att mannens perspektiv är normalt och att kvinnorna får anpassa sig. Sen kan man även fråga sig hur många av världens skidutvecklare som är kvinnor, och därför från första början kan sätta tjejernas behov först? Hur tror ni att könsfördelningen ser ut på R&D-avdelningarna där ute?
Men det finns också verkligen ett behov av tjejer på dessa positioner. Janette Hargin berätta om sin erfarenhet.
– Jag får ofta kommentarer från tjejer som jobbar i den branschen att det är väldigt lätt att göra ett bra jobb som tjej i en ”hårdvarubransch” i och med att det är så stor dominans av killar. Därför blir också uppskattningen från omgivningen stor när det väl kommer en tjej som tar för sig och visar var hon kan, säger Janette Hargin.
Den manliga svågerpolitiken sätter dock effektivt krokben för detta eftersom det genom både forskning och sunt förnuft går att se att män i huvudsak väljer män när de skall rekrytera. De väljer inte på kompetens för uppgiften, utan går på rekommendationer och nätverk. På grund av detta blir det oftast män på ledande positioner.
Behovet av förebilder
Även om möjligheten att hänga i parken och i offpisten i teorin alltid har varit lika stor för både killar och tjejer, har det saknats riktiga kvinnliga superstjärnor som kan sporra varandra, föra sporten framåt och visa vad som är möjligt. Tanner Hall och Simon Dumont var två viktiga figurer på killsidan under början och mitten av tvåtusentalet, och idag är det bland annat Gus Kenworthy och Bobby Brown som driver mycket av åkningen på tävlingar. De trissar upp varandras förmåga och får varandra att utvecklas. Även om denna växelverkan ännu inte uppstått på damsidan finns det inga rimliga förklaringar till att det inte skulle kunna ske, vi får helt enkelt vänta lite till bara.
 Bobby Brown och Gus Kenworthy, två av senare års största stjärnor. |
Foto: ESPN Images |
Norska Tiril Sjåstad Christiansen är en av nittiotalisterna som utmanar Kaya Turski.
Foto: ESPN Images
Det är uppenbart att denna dragkamp har en positiv effekt, och lika tydliga är svårigheterna att utvecklas om man är ensam på toppen. Idag är Kaya Turski överlägset bäst inom damernas slopestyle, och även om hon har utvecklat sporten massor under sin dominans kan vi än så länge bara drömma om vad som skulle kunna ske om hon får konkurrens som tvingar henne att anstränga sig ännu mer. Kanske är detta på väg att ske nu, med unga åkare som Tiril Sjåstad Christiansen, Lisa Zimmermann och Dara Howell på väg in i världstoppen?
Behovet av konkurrens och förebilder är även viktigt för de som ska bli framtidens stora stjärnor. Vi kan kalla det för Ludmila-effekten. En stor idrottsstjärna (Ludmila var häcklöpare under nittiotalet) får unga personer att satsa, drömma och utvecklas inom en sport och tio år senare har sjuåringen utvecklats till en talang. Här uppstår ett Moment 22. Det finns få megastjärnor bland de kvinnliga åkarna och det gör att de heller inte når ut lika mycket som de stora manliga åkarna och når inte lika många unga tjejer.
Onödigt jämföra äpplen med päron
Ingen jämför Jelena Isinbajevas prestationer med de bästa herrarnas.
Foto: André Zehetbauer/Wikimedia Commons
Ett vanligt förekommande argument när det kommer till skidåkning gäller det faktum att tjejer kan vara lika bra som killar, att det inte skulle finnas några fysiologiska skillnader mellan dem som utövar sporten. Kanske kommer tjejer en dag att prestera lika bra som killar gör i slopestylebanan eller i pipen – MEN jag har väldigt svårt att tro det. Om man ser på sporter som är betydligt mer konkurrensutsatta än skidåkning märker man ganska snabbt att det finns en skillnad i prestation mellan kvinnor och män. Världsrekordet på 100 meter är 9.58 för herrar och 10.49 för damer. I höjdhopp är det 2.45 för herrar och 2.09 för damer och så vidare. Samma form av mönster kan man se inom konståkning, gymnastik och simhopp. Muskler spelar roll och generellt sett har män mer muskler än kvinnor. Just därför går det inte att jämföra kvinnliga resultat med manliga rakt av. Egentligen är det både ointressant och orimligt att göra det. Tänk om en kommentator hade sagt till Jelena Isinbajeva (världsrekordhållare i stavhopp). ”Bra hoppat, nu är det bara en meter kvar till du är lika bra som Bubka, du kommer på plats 75”. Detta argument faller på sin egen orimlighet.
Om man skall jämföra prestation och ha maxprestation som ett mått på vem som ska ha mest uppmärksamhet inom sporten kommer de bästa tjejerna aldrig kunna slå de bästa killarna. Det är alltså inte lönt att göra det. Tjejernas prestation ska jämföras med andra tjejer. Därför borde branschen lyfta upp, betala och pusha de kvinnliga åkarna lika mycket som de manliga. Att ge dem samma möjligheter att leva på sin sport och få utvecklas känns närmast självklart. I slutändan kanske prestationen i antal snurrade varv skiljer sig mellan grupperna, men som förebild betraktat kan de nå exakt lika många utövare.
Sanna Kallur springer inte lika fort som Robert Kronberg men syns mycket mer i media.
Foto: André Zehetbauer/Wikimedia Commons
För att ge ytterligare ett exempel på varför man inte kan jämföra kvinnor utifrån mäns prestation ur ett sponsorperspektiv ska vi prova ett tankeexperiment.
Vet ni vem som sprang 110 meter häck snabbast i Sverige under nollnolltalet?
Vet ni vilken häcklöpare som fått mest presstid och tjänat mest pengar under samma tid?
Även om Robert Kronberg har svenskt rekord på distansen och fullkomligt skulle krossa den bästa tjejen, Sanna Kallur, är Sannas prestationer betydligt mer värdefulla ur en sponsors synvinkel. Nej, hon springer inte lika snabbt som männen, men hon springer snabbast av tjejerna och hon är bäst inom sin gren. Hon syns mycket i tv, radio och tidningar. Att investera i henne är alltså betydligt mycket klokare än att ge samma summa pengar till någon som springer snabbare men som inte är ”lika bra” i förhållande till sina motståndare. Man kan alltså inte jämföra vissa prestationer även om de handlar om samma sak.
Det är stor skillnad bland utövarna inom friåkning och jibbing. Gapet mellan tjejerna och killarna är oproportionerligt stort. Jag tänker att en del av den skillnaden kan förklaras av argumenten ovanför, men detta tar inte bort ansvaret som varje åkare själv har för sin prestation. Uttryck som ”bra för att vara tjej” eller ”tjejåkning” existerar mig veterligen inte inom alpin åkning. Där är skillnaderna mellan herrar och damer irrelevant och ingen skulle någonsin jämföra Anja Pärson med Jens Byggmark. Inom alpint verkar det råda en konsensus att alla atleter presterar max utifrån sin möjliga förmåga och att det är allt man kan begära.
När jag frågar Janette Hargin om detta svarar hon:
– Jag gissar att jag är en av väldigt få tjejer som ställer mig bakom teorier och fakta att vi (tjejer) har varken fysik eller teknik att kunna tävla och prestera på samma förutsättningar som killarna. Jag var den enda tjejen någonsin på Freeride World Tour som inte tyckte att tjejerna ska starta från toppen på Bec de Rosses, utan på sadeln. Vi hade den diskussionen och även tjejer som bevisligen har kört katastrofalt dåligt från toppen stod på sig och ansåg att vi absolut skulle ha samma start som killarna, och tyckte jag var en idiot och kunde inte förstå att jag inte höll med och supportade det. Hade tjejer tävlat på face som var aningen ”lättare”, mer anpassade efter vår kapacitet skulle alla bilder och filmer se bra och coola ut. I dagsläget ser vi istället lite sämre och fegare ut jämfört med killarna. Jag tror det hänger ihop med att det är en livsstilssport mer än en traditionell idrottsgren.
Det är så mycket attityd och fokus på uppmärksamhet som driver många inom skidsporten, den riktiga drivkraften som att älska det man håller på med och viljan att utvecklas och prestera finns inte riktigt hos större delen av utövarna – det ska hellre vara sjukt coolt och skapa en häftig attityd. Det finns en hype om att det är så det ska vara, man ska hellre göra det som killarna gör och man vill inte bli förknippad med att åka som en tjej eller ens åka tillsammans med andra tjejer. Om tjejer släpper lite grann på attityden att de alltid ska åka med killar och alltid jämföra sig med killar, och i stället åkte mer med andra duktiga tjejer så skulle det vara mer utvecklande i och med att då vill man helt plötsligt vara den bästa av alla och kanske steppar upp i stället för
att fega, avslutar Janette.
Så vad kan man säga egentligen? Jo, att det finns en skillnad mellan killar och tjejer, och att denna inte nödvändigtvis behöver vara dålig. Istället för att jämföra tjejer med killar borde man jämföra tjejer med tjejer och killar med killar (om man överhuvud ska hålla på att dela upp skidåkare i kön). Vill vi ha tjejer som presterar bra och utvecklar sporten måste företag, åkare och killar generellt, ge utrymme åt tjejerna och låta dem bestämma i samma utsträckning som killarna gör. Vilket inte sker idag.
Idag förekommer kvinnor ofta i skidmedia som antingen åskådare, eller som sexiga tillskott i en machovärld. Se bara på den här filmen för att få dig en uppfattning om vad jag menar. Om du har tid över så räkna antalet gärna 1) Hur många män som gör saker. 2) Hur många kvinnor som gör saker 3) Hur många av de kvinnorna som är på något sätt avklädda. I skrivande stund har 21 miljoner personer sett filmen som marknadsför en kamera. Men som också tydligt marknadsför kvinnor som sexsymboler, snarare än likvärdiga män.
För att kunna sätta skillnaderna i den behandling som kvinnor och män får i sitt rätta perspektiv måste man förstå vad jämställd behandling innebär. Jämställd behandling innebär kort och gott att kvinnor och män (läs människor) får den behandling de behöver, och ibland skiljer sig de behoven åt. Att överhuvudtaget behöva diskutera frågan jämställdhet utifrån könsperspektivet sätter en del käppar i hjulen, men jag välkomnar den som vill föra en diskussion med utgångspunkt utifrån queerteorin. Det vore spännande att se var det tar debatten.
Just därför måste vi anstränga oss och vara ärliga med hur det faktiskt ser ut inom den fria skidåkningen och fråga oss om vi vill ha det så och vad vi ska göra åt det. Som om ovanstående inte vore är nog så har vi dessutom ett stort lass med gubbsvettig sexism och objektifiering av kvinnor i bikini med skidor på fötterna att ta hand om, utöver ovannämnda områden. Så vi har en del att göra, okej?
