Niklas Karlström presenterar sitt tvåårsprojekt
Niklas Karlström är för tillfället mitt i ett tvåårigt filmprojekt tillsammans med snowboardåkaren Viktor Björnström. Filmen går under titeln på In Peace, och vill lite uppmana till fred mellan skidor och snowboard.
– Nu åker jag tillsammans med brädåkarna som stod på kanten i pipen och slog mina knän blodiga med jordspadar, berättar Niklas.
Niklas Karlström
Foto: Markus Alatalo
I början av förra säsongen var din plan, precis som tidigare år, att sätta ihop en film efter säsongen men så blev inte fallet. I stället valde du att satsa på ett tvåårsprojekt. Hur kommer det sig?
Det blev en ganska seg start på säsongen uppe i Kiruna förra året och snön la sig inte förrän sent i december och vi hann knappt med något försäsongsfilmande, bortsett från några enstaka grejer.
Hur såg förra säsongen ut sen när den kom igång?
I januari åkte vi över till Kanada för att pröva lyckan. Vi turade runt i Rogers Pass i några veckor och det började verkligen hur bra som helst med en massa snö och fin åkning. Just när vi trodde att vi hade hur mycket tid på oss som helst och att snön skulle hålla kom väderomslaget och den snö som tidigare föll så fint övergick i regn och sedan såg vi inte en snöflinga på nästan tre veckor och det gjorde det väldigt svårjobbat.
Visst fick vi mycket bra grejer i Kanada, jag fick till och med åka mina livs pillows, men när vi sen kom hem till Riksgränsen var nog alla ganska trötta på att försöka få till saker på film så vi bestämde oss för att strunta i kameran ett tag och bara åka. Det visade sig vara ett bra sätt att få upp peppet igen och framåt våren dammade vi av kamerorna och fick ihop en hel del bra grejer.
Jag tror man måste unna sig själv att njuta av själva åkningen och inte bara leta efter grejer att filma och fota på hela tiden för det kan lätt bli för mycket, i alla fall för mig. Efter säsongen kom vi översens om att vi inte ville släppa något halvdant utan vi skulle satsa på två år istället.
Foto: Markus Alatalo
Hur tror du att det kommer påverka filmens upplägg att ni filmar under två vintrar?
Det vet jag faktiskt inte ännu men det kommer nog bli dubbelt så bra.
Tror du att man som tittare märker någon skillnad jämfört med tidigare filmer?
Ja, det tror jag. Denna film är ju ingen uppföljare till mina tidigare Ski Or Die-filmer utan till denna film har jag och Viktor Björnström slagit ihop våra projekt och det tror jag bara kommer att bli bättre. Två filmare, fler idéer, nytt blod i redigeringen och mer pepp på att göra någonting helt nytt.
Flygplatshäng på väg till Kanada
Foto: Markus Alatalo
 Foto: Markus Alatalo |
 Foto: Markus Alatalo |
Filmen är den femte i ordningen. På vilket sätt har du utvecklats bakom kameran och vid redigeringsbordet sen du började?
Jag tror jag har utvecklats rätt mycket med tanke på att det började med en kamera på fast vinkel från stativ och det enda jag egentligen gjorde var att trycka på rec och sedan knallade jag upp och körde. Nu har jag till och med ett stativ som jag kan panorera med (Haha)
Redigeringen är väl det som är det svåra och mest krävande men också det jag nästan tycker bäst om; att få färdigställa en hel film och försöka sätta en känsla på genom musik, texter och ljud. Det har väl gått framåt med redigeringen också och jag lär mig nya saker varje gång jag öppnar redigeringsprogrammet och om jag bara går tillbaka och tittar på saker jag gjort för ett år sedan kan jag ibland fundera vad fan jag gjorde så för så jag antar att det bara blir bättre. Nu får jag även lite filmjobb på sidan av skidåkningen också.
Foto: Markus Alatalo
Du har döpt filmen till In Peace och titeln syftar på den på många håll onödigt ansträngda relationen mellan skid- och snowboardåkare. Vad är din erfarenhet av relationen?
Jag är ju uppväxt i Luossabacken som puckelåkare och då var det strängt förbjudet för oss att ens titta på snowboardåkarnas grejer och var de höll till. Jag kommer ihåg hur jag gick upp till backen en timme innan dom öppnade bara för att kunna få ett par åk i gamla pipen innan brädåkarna kom dit och jag stannade alltid till stängning då jag visste att jag kunde klämma in några åk innan lamporna slocknade.
Nu är det ju inte riktigt på det viset längre utan nu åker jag tillsammans med brädåkarna som stod på kanten i pipen och slog mina knän blodiga med jordspadar. Under de senaste åren har väl allt det där lugnat ner sig lite men det finns ju fortfarande kvar en del.
Bara för ett par år sedan var jag på en filmshoot i Nordamerika där brädåkarna vägrade köra om vi skidåkare skulle vara med och hoppa på samma parkhopp. Samtidigt har jag varit med flera gånger där vi kunnat dela på allting så jag antar att det har mer att göra med personen i fråga nu för tiden än själva grupperingarna.
Jag tror även det är lättare att komma från ett litet ställe som till exempel Kiruna där alla som åker utförs på något sätt hänger tillsammans oavsett vad man har på fötterna. Det blir en helt annan gemenskap där vi inspirerar och pushar varandra. I grund och botten delar vi ju ändå samma känsla för det vi håller på med och åker på samma ställen.
Foto: Markus Alatalo
Är du någon gång lockad av att varva filmandet med att tävla eller är det ett avslutat kaptiel för dig?
Nej, faktiskt inte det minsta. Jag sa åt mig själv när jag slutade flänga runt på veranda hopp och pipetävling att jag i fortsättningen skulle fokusera på det jag tyckte var roligt i stället och tävlingar på stora arenor var aldrig vad jag ville göra egentligen. Det tog bara glädjen ur det jag höll på med. Jag ville ju bara ut på berget och åka. Så ja, ett avslutat kapitel.
Inte ens NM?
Troligtvis inte, men man vet aldrig.
Vad har ni för planer i vinter?
Det jag vet för tillfället är att kamerorna redan börjat rulla nere i Järnvägsparkens hopp och vi ska faktiskt sätta oss ner här i december och försöka planera in någon rolig resa med hela In Peace-gänget men först måste vi se var snön kommer. Det som är spikat är väl filmning på hemmaplan i Riksgränsen och någon tripp till Lofoten när vädret samarbetar, resten håller vi lite öppet. Vi är mer pep än någonsin på att komma igång!
