Deeptalk med Jon Olsson

Freeride stämde möte med Jon Olsson för att reda ut bronsförbannelsen, Lindebergkläderna och prata om drog- och gettotrenden samt den nya, egna tävlingen Jon Olsson Invitational.


Foto: Tomas Zuccareno/Shazzam/ESPN Images

Jon Olsson har inlett säsongen med en 1080 i brons; 3:a i US Open Slopestyle och likväl 3:a i Super Pipe och Slopestyle i nyligen avslutade X-Games i Buttermilk, Aspen. I oktober hade tre brons låtit helt ok för Jon. Men nu, dagarna efter tävlingen, går det inte att undgå frustrationen.
– Jag vet inte, kanske att jag tänker för mycket på att åken ska se avslappnade ut. Men å andra sidan, det är ett riktigt bra flow som jag är ute efter när jag åker. Om jag landar fakie så tar jag nästa hopp fakie, förklarar Jon när vi träffas två dagar efter hemkomsten från X-Games. Han vill åka på det sätt som han själv vill se att sporten utvecklas.

Snurrarna är ett av Jons adelsmärken. Men att satsa på dessa kräver bra hopp, något som har blivit en allt större bristvara vid de stora tävlingarna. Då blir stilen i åket lidande.
– US Open i år var ok. Men i övrigt är hoppen alldeles för små. Man ska inte behöva stressa igenom en 720 i de sammanhangen. Ibland är avslutningshoppen tillräckligt stora, men om du tar i där så landar du lätt platt. I X-Games verkade det nästan som om det vikigaste var att ha en cool TV-spelsliknande banläggning som inte fungerade riktigt i praktiken.


Foto: Tony Donaldson/Shazamm/ESPN Images

De amerikanska domarna
Spekulationerna om att européer har uppförsbacke bland amerikanska domare finns alltid där.
– Det är klart att man blir förvånad över en del poäng ibland. Men har man gett sig in i en domarsport så får man köpa läget. I pipen är det höjd som gäller till 110 procent och det fanns inte en chans att jag skulle hänga på Simon Dumonts grymma satsningar, för gör man det och misslyckas slår man ihjäl sig. Jag tycker ändå att det är rätt fokus på bedömningen för ingen åkare har den tekniknivån som matchar mycket luft. Men de som kan lägga 900 åt båda hållen kan nog ändra på situationen väldigt snart.

Jon har ändå lyckats bygga upp en fin meritförteckning i de stora transatlantiska tävlingarna under de senaste åren. Guld i Superpipe och brons i Slopestyle i 2002 års X-Games och guld i Big Air i Whistler Ski and Snowboard Festival 2003 och 2004. I fjolårets X-Games kammade han hem silver i Super Pipe och brons i Slopestyle. Pallplaceringar är ingen bristvara. Men på det senaste har något förändrats:
– Jag har börjat bli skitnervös inför tävlingarna. Kan inte äta utan ligger bara och fundera och funderar igen på åken. På träningarna dagen innan är jag helt av. Tanner kan ligga och köra på 1080:s medan jag får kämpa med att få till straight airs. I förra veckan trodde Tanner att jag var Grete Eliasson i pipen eftersom vi har likadana kläder. Och gissa om mina nya sponsorer blev nervösa när jag nästan inte kom över pipekanten. Men när det är dags för start är jag coollugn. Skumt.

Jon i Åres pistmaskiner
Få har missat Quebeckillen Charles Gagniers guldregn i år. Men bland åkarna kommer Gagniers framgångar inte som någon överraskning. Den fina trixbagen har varit känd länge och när nu de supertekniska hoppen sitter på allvar har resultaten inte låtit vänta på sig. Gagnier tillhör, tillsammans med Tanner Hall, Simon Dumont och TJ Schiller, de som Jon ser som sina främsta motståndare i årets tävlingar.
Vecka tretton kan den svenska skidpubliken räkna med att få se flera av ovanstående åkare, med flera, tävla man mot man i Åre vid nykläckta Big Air-tävlingen Jon Olsson Invitational. Detta trots att Candide Thovex sätter upp sin egen tävling samma vecka.
– Det är inte svårt att locka hit åkarna. De svenska tjejerna står högt i kurs. Men jag tror att tävlingen i sig kommer att dra hit många av de bästa under flera år framöver. Det är sällsynt med tävlingar där åkarna själva bestämmer banan. Jag kommer att slita i pistmaskinen på nätterna så länge det behövs för att få de perfekta hoppen. Det blir två hopp med vardera 20-meters platåer. I X-Games snackade vi i jämförelse åtta meter.
Jon älskar att tävla på hemmaplan och hoppas att det fungerar att han själv deltar i tävlingen. Därför hyrs amerikanska X-Gamesdomare in och de andra åkarna engageras i bandesignen. I slutändan kommer ändå det övriga startfältet att få bestämma om Jon ska få tävla jämsides.


Foto: Tomas Zuccareno/Shazamm/ESPN Images

På filmfronten blir det för Jons del två projekt under säsongen. Mest tid läggs med teamet vid norske Henrik Rostrups nya bolag, Teddybear Crisis. Utöver det medverkar han i årets Poor Boyz-projekt; något Free Radicals blir det med andra ord inte för Jon i år.
– När vi var och filmade med Rostrup i Whistler innan US Open insåg Simon Dumont, Henke Windstedt och jag att detta troligtvis var det första helt drogfria internationella filmteamet på väldigt länge, kommenterar Jon.

Skidåkningens antivåg
Vi kommer in på den stora gettotrenden med feta länkar och pimp-glitter som färgar toppskidåkningen hårt. När Jon nyligen träffade brädlegenden Terje Haakonsen frågade Terje varför alla skidåkare både verkar vilja se ut som och nästan vara knarklangare. Vad har hela gettogrejen kommit ifrån och hur lång kan den drivas?
– Drogutvecklingen är oerhört tragisk. Det är som en enda stor antivåg bland många åkare där man är coolare ju mindre man bryr sig. Helst ska man inte tävla alls utan bara filma och när man filmar ska man ha svarta kläder som inte fungerar bra framför kameran. Då visar man att man inte bryr sig om filmen heller. Det går inte att fatta poängen för det finns ingen. Det tragiska är att de mest lovande bland de riktigt unga åkarna är så snabba på att haka på. Men sedan finns det ju åkare som Tanner som kör getto fullt ut men ändå tävlar och jobbar stenhårt. Så alla kan inte dras över samma sträck, säger Jon.
Han menar att folk får göra som de vill, men att det är synd när de förändras på ett negativt sätt. Därför var det kul att höra från Tanner nyligen att han hade insett saker och ting och slutat droga.


Foto: Tomas Zuccareno/Shazamm/ESPN Images

Jon och Lindeberg
När Jon själv förklarar varför han skrev på för Johan Lindeberg är förklaringen delvis kopplad till den här utvecklingen; som en motreaktion där inte fullt så säckiga kläder markera att alla inte är på väg åt samma håll. Och att Jon Olsson brukar gå sina egna vägar kommer knappas som en nyhet för någon, hur omdiskuterat det sedan än blir.
– Jag dömer ingen som gillar diamantgetto men jag är svensk och gillar svenskt mode. Det räcker att du frågar min flickvän, att gå i säck var helt enkelt inte jag. Eftersom man går i sponsorkläder varje dag så vill man trivas och jag gillade JL redan innan kontraktet blev aktuellt.

Diskussionerna om Jons övergång från Oakley till JL har varit en av de hetare debatterna i skidsamhället på sista tiden – som någon ironiskt uttryckte det ”Armani Jon…för tusan Armani!”. Själv tar Jon uppståndelsen med en nypa salt; det krävs när allt man gör hamna i rampljuset.
– Men det är så klart inget kul att höra en massa kommentarer om sellout. Jag kan förstå en sådan reaktion om man hade signat ett märke, som man inte trodde på, för pengarnas skull bara. Men om det är så att jag tycker att det är kul att klä mig annorlunda så är väl det upp till mig.
Som guru i en ännu förhållandevis ung sport har givetvis åkare som Jon ett ansvar. Här hör Jon till de som menar att friåkningen måste bli mer mainstream för att överleva i långa loppet, att det kostar för mycket att vara en ”skitball undergroundkultur”.
– Fortsätter vi att vara underground kommer sporten inte att växa och det innebär att orter inte kommer att satsa på parker.


Foto: Tomas Zuccareno/Shazamm/ESPN Images

In i dubbelvolten
– Det som känns kul med JL är att de är så lyhörda för mina idéer. Vill jag designa en ny jacka så händer det fort. Personligen tror jag att märket är här för att stanna på skidmarknaden. Det är dags att skidkulturen får lite mer egen identitet. Som det är nu kommer allt från snowboardvärlden. Fast nu har ju Lindeberg en schysst, baggy jeanskollektion också, flinar Jon. Till skillnad från många andra modemärken kommer prislappen på basplaggen ligga på eller under Oakleys prislägen. Det är bra, för jag vill inte promota någonting som folk inte har råd att köpa.

Ribborna och kraven höjs allt mer i åkningen. Redan nu ligger många av åkarna på gränsen för vad som borde vara tillåtet ur hälsoaspekt och fler kommer följa Mike Wilson in i dubbelvolten. Vad är viktigt för Jon för att hela tiden slipa sig själv?
– Det är snart slut på skidfria somrar för att hämta motivation. Bara året runt-åkning gäller för att hänga med i tempot. Tanner var på Nya Zeeland hela sommaren och rekommenderade det som alternativ till Whistler och Mt Hood.
Redan i vår blir det fler lugna träningsveckor hemma i Bräcke än på många år. För nu ska trickrepertoaren utökas. För nu är Jon trött på att gräva brons.

Text: Dan-Marcus Pethrus
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. alex1234
    0
    alex1234 | 2009-11-30 15:59          

    måste skaffa jonnick glasögon men dom kostar typ 6 tusen!

  2. alex1234
    0
    alex1234 | 2009-11-30 15:44          

    bräcke e chil ställe

  3. alex1234
    0
    alex1234 | 2009-11-30 15:43          

    JOI kommer bli chil

  4. Amnegard
    0
    Amnegard | 2009-04-11 15:40          

    jon olsson the living ledgend!!

  5. Rosenperla94
    0
    Rosenperla94 | 2009-04-05 22:43          

    Är det nån som vet Jons mailadress?

  6. Technique
    0
    Technique | 2008-11-27 21:22          

    KOM IGEN NU BRITT MARIE, KÖR FÖR FA-AN!

  7. hugoscharl
    0
    hugoscharl | 2007-12-05 13:04          

    vinn nu va fan ta lite guld nu jon!!xD

  8. lainio
    0
    lainio | 2007-06-19 23:13          

    JonJonJon!!!