Drönardagar i Disentis

Schweiziska glaciärexpressen går via kända skidorter som St Moritz i öster och Zermatt i väster. Freeride hoppade av på perrongen vid det minst kända, men kanske bästa stoppet – Disentis. Det blev avslappnade topptursdagar i solsken och vårsnö, slapp piståkning och bartömning á la Astrid.


Travers över Val Gronda i Disentis, framme till vänster kan man ana järnstegen mot Brunnifirn-glaciären.
Foto: Fredrik Schenholm

Höger eller vänster?
Var fjärde år kan det innebära den stora skillnaden mellan rött eller blått politiskt styre i den representativa demokratin Sverige. Stor eller liten offentlig sektor? Valfrihet eller jämlikhet? Just denna vårvarma och högtrycksklara aprildag betyder vägvalet dock bara att vi antingen fortsätter vänster på vår höga travers över Val Gronda och tar den lilla klätterstegen över till Brunnifirnglaciären, eller att vi viker av höger och påbörjar åket ned för de nära 1 800 fallhöjdsmeterna som ligger mellan oss och kabinliftens dalstation i botten av Disentis lilla liftsystem. Vad tycker vår ledsagare, den lokala bergsguiden Paul Degonda?
–Det är två bra åk, men jag tror att vi är lite sent ute för att glaciäråket ska ha riktigt kall och fin snö. Ni kanske kan ta första kabinliften upp imorgon bitti med Franco Tomachett och köra Brunnifirnglaciären och göra turen upp mot Oberalpstock och sen ner i Val Strem. Så kör vi här i Val Gronda idag?

Fredrik Andersson ömsar skinn – igen.
En bit in på förmiddagen, inte alltför långt kvar till lunch, och redan med ett par hundra höjdmeter i benen från gångturen med stighudar från högsta punkten i Disentis system upp hit, strax under bergstoppen Péz Ault 3 027 meter över havet, är vi ett inte alltför svårövertalat sällskap svenska friåkare.
–Då drar vi av hudarna och siktar på att åka ner här i Val Gronda då, replikerar Paul Degonda efter att vi nickat gillandes åt hans tidigare kommentar.

Skinnen åker av. Friåkningsbindningarna med gåfunktion ställs om. Pjäxor klickas i. Det dricks några klunkar vatten. Läggs på ytterligare ett lager med solkräm i ansiktet och sedan är vi redo för en variant av Val Gronda som, den bland annat rätoromansk talande bergsguiden, och hans kollega Franco Tomachett kallar för Lag Serein.

Den vida och stora snögrytan vi bränner ner i är en öppen, lagom klippbeströdd, syd- och östvänd bergssida. Trots att vi är nära 3000-meterssträcket rent höjdmässigt är snön varm och solpåverkad. Det är ett stabilt snölager och ännu för tidigt på förmiddagen för spontana slasklaviner, men det är trögt att åka. Skidorna verkar vilja leta sig ner i den slaskiga snön, eller inte följa med alls i svängarna. Bergsguiden Paul Degonda däremot flyter lika enkelt nedför som lokala Rhein-floden, hans fjorton år som bergsguide har gett rutin. Det tar ett slag men sedan kommer jag in i vårslask-tekniken – låta farten komma och inte runda av svängarna för mycket, trycka försiktigt och inte våldsvrida runt skidorna i svängen och, framförallt, hela tiden stå i en låg, stabil och bra position på skidorna för att kunna parera eventuella framåt-hugg i den riktigt blöta snön. Vi når den snöfria bergsryggen som löper nedåt från toppen Acletta och med denna på vår vänsterflank fortsätter vi nedåt mot dalgången med samma namn – Val Acletta.


Stor vänster av Fredrik Andersson ner mot Brunnifirnglaciären, en kort topptur från liftarnas bergsstation i Disentis.


Och en stor höger slask-sladd singnerad Fredrik Andersson i Disentis off pist-gryta Val Gronda.


Åket ändrar karaktär
– Acletta-dalen blir trängre, trädgränsen rycker närmare och vi kommer ut i det som Paul kallar för ”Labyrinten”. Det är en naturpuckelpist av härlig sort. Perfekt träning för fotsnabbhet och tajmning för att svälja snöhögarna genom att aktivt dra knäna upp mot hakan. Snötäcket blir allt tunnare och i slutet får vi kliva ett par gånger över brungröna grästuvor som sticker fram. Rhein-flodens knappt hörbara porlande har våren här nere skruvat upp volymknappen på till ett friskt forsande. Det luktar gräs och koskit när vi till slut får ge upp skidåkningen och klicka ur våra bindningar. En fjäril fladdrar förbi. Fåglar kvittrar i trädtopparna ovanför våra hjälmsvettiga huvuden. Några stenkast längs alpängen nedanför oss ligger kabinliftens dalstation. Vi avslutar åket precis som vi började det – vi går. Skidorna på axeln. Pjäxorna ner i det blöta vårgräset. Vi närmar oss kabinliftens dalstation och lunchpaus.

På kvällen har vi asfalt under fötterna. Pjäxorna är utbytta mot vanliga skor. Långlunch med kaffe, ett par timmars kravlös och lekfull piståkning, samt eftermiddagsvila på hotellsängen ligger mellan oss och förmiddagens topptur. En lång vinter lider mot sitt slut. Imorgon är Disentis sista öppna dag av liftsystemet för denna säsong. Det känns precis lika avslappnat som vemodigt.

–Helvete vilket fult hotell, säger någon.
Vi passerar Hotel Acla Da Fontauna. Ett slitet vitt hotel-komplex i tre sektioner från 1970-talet. Idag ligger det som ett sår i Disentis i övrigt trivsamma, genuina bebyggelse och trevliga byatmosfär. Hotellet är stendött sedan många år, fullproppat med det potentiellt livsfarliga byggmaterialet asbest är det knappast något hett objekt på fastighetsmarknaden.


Benediktinerklostret i Disentis har anor från 700-talet…

 


…medan skidmärket Zai som har sin fabrik mitt i Disnetis är av modernare snitt och firar tioårs-jubileum 2013.

Vi fortsätter mot själva Disentis by längs trottoaren som lutar nedåt. Från kabinliftens dalstation och de närliggande hotellen Sax och Baur som ligger på drygt 1 200 meters höjd över havet är det hundra höjdmeter och en dryg kilometer på längden ned till tågstationen i Disentis. Vi ser Benediktiner-klostret som ligger stort och tryggt mitt i byn i foten av bergssluttningen på vänstersidan. Där nere ligger också tågstationen och till höger om den återfinns lokala lyxmärket Zais lilla skidfabrik. Vi styr dock varken stegen mot gudstjänst, järnvägsstation eller småskalig skidproduktion.

Utanför Nangijala står en skylt som skvallrar om säsongsavslutning och bartömning. Öl för fyra schweizerfrac (28 kronor) och vin för fem (35 kronor). Vi smiter in. Det är inte så mycket folk i det stora rummet framför baren. Några sitter och äter någon variant av Nangijalas hemgjorda burgare. Grimes ”Oblivion” ljuder ur högtalarna. I taket sitter en vacker tapet med ett lugnt blommigt mönster. Nangijala verkar på något vis ha haft samma funktion som Engelbergs Ski Lodge – i grunden ett schysst logi-ställe med bra mat, men framförallt ett friåkarsocialt samlande forum för såväl lokala schweizare, mer eller mindre bofasta svenska bummare och dessutom tillresta pudertörstande skandinaver. De är båda två faciliteter som samtliga besökande journalister skriver några rader om, annat vore tjänstefel. När väl ryktes- och hypesnöbollen har börjat få fart verkar den fortsätta och växa sig större och större av egen kraft. Skillnaden mellan Ski Lodge och Nangijala är dock ungefär som mellan liftsystemen – Engelberg är större och mer känt, Disentis något mindre och inte lika mycket på allas läppar.

Dj Äpple och Dj Katt lirar musik, ko och kyckling står för smittsam danspepp.
Ett par-tre ölflaskor senare tar jag trappan ner till toaletterna. Smått förvirrad står jag och glor på två vägskyltar – på ena dörren är det en tunnel och på den andra ett ångande lokomotiv. Så här går mina tankar: ”Vad hände med kjol- respektive byxbeklädda streckgubbar?” Min inlärda sociala tolkning av kön är satt ur spel. Den lätt Corona-öls-berusade hjärnan som tillhör mig fortsätter processandet: ”Vad fan symboliserar vad? Ah, tåget åker genom tunneln, precis som… åker genom… Eller va fan! Tåget backar inte fram och tillbaka. Kan jag ha fel ändå? Äh, feck! Då får jag väl vända.” Är det sista jag tänker innan jag demonstrativt öppnar dörren och ser två urinoarer. ”Yes, fan va king man är!”* 

Mittemot baren står nu de så kallade Dj Cow och Dj Chicken och vänder skivor. Baren är full med människor och framför rökmaskinen, den lilla ljusrampen och de unga männen i kyckling- och ko-dräkt börjar dansen så smått spritta i de församlades kroppar. När bordet närmast vårt lyfts bort för de dansande väljer vi vänster ut genom entrédörren och kallar det för kväll. Det är ändå den absolut sista skiddagen för säsongen 2013 imorgon. Det innebär ny topptur med ny bergsguide och han vill möta oss vid kabinliften redan tio över åtta. Varför valde vi en så tidig start?

Jag får bra grepp runt järnstången med mina handskar. Det är bara två Via Ferrata-steg kvar till toppen. Som stora häftstift i järn sitter trappstegen säkert inkilade i berget. Jag klättrar med skidorna på ryggsäcken och är klar med de knappt tio höjdmeterna och kan resa mig upp på den lilla plattån vid toppen. Vyn är klar bort mot Oberalpstock 3 327 meter över havet, som reser sig högst i det omedelbara närområdet.


Gåsmarsch uppför Brunnifirnglaciären mot insteget av åket Val Strem som mynnar ut i Disentis grannby Sedrun.


Fredrik Andersson hittar järnstegen. Långt nere i dalen är gräset precis lika grönt som hans jacka.

Det märks tydligt
att det är avslutningshelg och högtrycksväder – första kabinliften var full med skidturslystna. Nu ser vi dem som en sträng av myror som rör sig i grupper om fyra till åtta i ett sicksack-mönster i branterna upp mot Oberalpstock. På den lilla platån drar vi av stighudarna och skråar sen vänster. Vi har ingen vidare lust att trilla rakt ner – det är inte dödens käftar som där väntar oss, men väl skrapsår och blåmärken, sannolikt också en fraktur av något slag. När traversen är överstökad skidar vi rakt ner mot den helt översnöade Brunnifirnglaciären – det är kort men snön är kall och fin och att välja den tidigare kabinen var lätt värt besväret. Vi ställs inför ännu ett val – ta turen upp till Oberalpstock eller kortaste vägen som tar oss och rakt in i Val Strem?


Skrå från toppliften i Disentis och en kort hajk var Fredrik Andersson investering för detta åk i den så kallade Stenkatedralen i Val Gronda.

De sorglösa, sensäsongiga
och avslappnade känslorna sitter i. Vi tar den snabba och korta gångturen. Med hudar under belagen tillryggalägger vi drygt ett hundratal höjdmeter och står sedan vid insteget till Val Strem – dalgången som ska ta oss 1 400 fallhöjdsmeter ner till näraliggande skidorten Sedruns isolerade barnområde. Första svängarna är branta – runt 40 grader – sedan blir det flackare, men det är ihållande sköna branter och lite kuperad terräng. Det bär vidare ned i en vänstersväng när Val Strem kröker sig mot Sedrun långt där nedanför. Vi åker förbi ett stenbockskadaver utan huvud.
–Djuret strök med i en lavin och sedan har man hämtat huvudet för att stoppa upp det, berättar vår guide Franco Tomaschett.


Glada miner…

…och kläggiga pjäxor är typiska vårtecken i Disentis.


När vi når
dalgångens lägre delar är snön så pass värmepåverkad att det mest blir att stå och samla fart ned mot Sedrun. Härifrån Sedrun går det att åka skidor bort till Oberalppass. Sedan är det tåg som gäller om du vill fortsätta över till Andermatts två skidberg Gemsstock och Nätschen. Andermatt och Sedrun ägs av samma liftbolag och marknadsförs under det otympliga namnet ”Sedrun-Andermatt – Gotthard Oberalp Skiarena”. Området har ett utvecklingsavtal med svenska skidortsgiganten Ski Star. Planen att sammanlänka Sedruns liftar från Oberalppass med Andermatts Nätschen. Disentis är också i färd med att finna liftlösningar som sammanbinder Sedruns barnområde i botten på Val Strem med Pouzas-området länst till vänster på Disentis pistkarta.


Mot tåget i Sedrun efter ett åk i Val Strem.

För vår del
fungerar de punktliga schweiziska SBB-tågen som går varje hel timme mellan Andermatt och Disentis alldeles utmärkt. Vi köper biljetter för sex schweizerfranc (42 kronor) i en automat på stationen i Sedrun och kliver på tåget tillbaka till Disentis. Vår bergsguide Franco Tomaschett adjöar – han ska skärmflyga med en gäst. Fotografen går till hotellet för att vila, kvar blir vi två skidåkare. Vi bränner pist på det sättet som man bara gör i slutet av säsongen. Helt kravlöst sprejar vi den slaskiga vårsorbeten i stora svängar ut från skidorna, tar sikte på snöryggar i kanterna av pisten och snurrar runt elakt fula 360:s. Nere vid liften tittar vi bara på varandra ”En gång till?”. ”Ja!”. Varv efter varv. Det är slappt. Det är vårskidåkning. Det är slush-snö. Det är gul sol och klarblå himmel. Det är essensen av skidglädje och jag önskar att alla mina skiddagar var som våra drönardagar i Disentis.

*Retrospektivt känner jag mig ungefär lika cool som Jonatan (Staffan Götestam) och Skorpans (Lars Söderdahl) ridderliga pottfrisyrer i 1977-års filmatisering av Astrid Lindgrens äventyrsbok ”Bröderna Lejonhjärta” från 1973, varifrån namnet Nangijala är hämtat. 


Bra väder, stora ytor och bra snö ovanför Brunnifirnglaciären – vad mer kan man begära?

Fakta Disentis


Var: 
Disentis är en liten traditionell klosterby i sydöstra Schweiz.

Språk: Disentis tillhör kantonen Graubünden vilken är Schweiz enda trespråkiga (tyska, italienska och rätoromanska). I Disentis pratas, tillsammans med cirka 35 000 andra rätoromaner i Graubünden, det sistnämnda som huvudspråk.

Toppturer: Från toppsläpliften (Lai Alv – Péz Ault) går en enkel tur ett par hundra höjdmeter uppmot Péz Ault varifrån du har ett långt åk ner i Val Gronda eller fortsatt turande över mot Brunnifirnglaciären och Oberalpstock. Otaliga varianter finns på dessa åk. Ett helt annat alternativ är att ta tåget från Disentis mot Andermatt och hoppa av vid Oberalppass, varvid du redan på perrongen är på 2 000 meters höjd. Åk finns sedan både i riktning mot Andermatt och mot Sedruns liftsystem.


Skidsystem: 
Disentis har tio liftar och tretton pister. Fallhöjden är 1 606 vertikala meter, från toppliften 2 833 meter över havet ner till dalstationen 1 227 meter över havet. 

Andermatt-Sedrun: Disentis ligger en timma med tåg från Andermatt. På vägen däremellan ligger skidområdet Sedrun. För cirka 15 procent tillägg på Disentis-liftkortet ingår även dessa skidområden – perfekt för dig som stannar en längre tid i Disentis och har tid och motivation att uppleva fler skidområden. Missa inte Andermatts skidberg Gemstock.

Testa skidor: Pröva någon av lyxmärket Zai:s skidor vars fabrik ligger i Disentis. Du hittar de exklusiva laggen i sportshopen uppe på berget vid mittstationen Caishavedra. Stenkärnor (modell Spada), fantasifullt tillskurna brätten (modell Laisa) och hål mitt i skidorna (modellen Nezza) är några av de spännande detaljerna.

Bo: Nangijala, Hotel Sax (kommer att renoveras och från och med december 2014 bli Lodge Sax) eller Hotel Baur är alla tre kabinliftsnära alternativ i Disentis.

Ät: Hemgjorda burgare på Nangijala (Rastafarai-burgaren är extra bra – fet, salt och köttfri). Pasta all´Arrabiata på självserveringsrestaurangen vid kabinliftensbergstation Caishavedra är perfekt efter-toppturs-krubb. Royal Kebab nere i själva Disentis har helt okej falafel-rulle.

Ta sig dit: Flyg till Zürich och tre timmars tågfärd med SBB direkt från flygplatsen till Disentis/Müster, två smidiga tågbyten i Zürich central och i Chur.

Varför: Disentis är oexploaterat, har stor fallhöjd och fina off pist-ytor som nås direkt från liftarna eller med hjälp av kortare skidturer.

Bergsguide: Alpventura och https://www.explore-share.com/mountain-guide/paul-degonda/

Mer info: http://www.disentis3000.ch/ och http://www.sbb.ch/

Text: Anders Wingqvist
Foto: Fredrik Schenholm
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.