En trio i Turkiet – I osmanernas fotspår

Året är 1453. Det är den 29 maj. Mehmed den andre skall om två timmar rita om världskartan så drastiskt att vi idag kan finna spår av denna dag i vårt levnadssätt. Nästan 600 år senare, nutid, skall vi avtäcka de svarta delar av vår skidkarta. Vi skall till Turkiet och åka skidor på tre orter i det annars sol- och badpräglade landet.

Den ointagbara staden Konstantinopel eller Nya Rom hade agerat huvudstad för det (öst)romerska riket och nu det bysantinska. Kejsare Konstantin den 11e sjunger bildligt talat på den sista refrängen. Inne i den mäktiga kyrkan Haga Sophia förbereder sig han på att möta sin säkra undergång efter att turkarna med list och vilja bevisat att staden Konstantinopel – västvärldens epicentrum – visst gick att erövra. Men för att förstå den fulla innebörden måste vi som vanligt blicka några år bakåt. Nämligen till år 330 e.kr. då kejsare Konstantin den store byter huvudstad i det romerska riket. Detta tongivande rike är känt som den största eller framförallt viktigaste stormakten i hela vår historia trots att det brittiska imperiet var större till ytan. Denna enormt historiska händelse – en epoks undergång – tedde sig för invånarna i Konstantinopel inte speciellt märkvärdig alls. Nej, snarare märkte invånarna inte av detta paradigmskifte över huvud taget, vilket vi kan leda i bevis genom att konstatera att grekerna i staden fortsatte att kalla sig själva romare i en mängd år framåt.

Staden Konstantinopel som vi nu känner till som Istanbul är ett geografiskt unikum. Bron Bosphorus i staden utgör en faktiskt bro mellan Europa och Asien. Tiger Woods besökte denna bro när han som första person skulle slå en drive mellan två kontinenter. Denna gräns präglar Istanbul och hela Turkiet. Landet är mångfacetterat både vad det gäller kultur, folkslag och traditioner. Under stora delar av historien var detta smältdegeln för kultur och vetenskap och de lärde vallfärdade hit under århundraden.

Staden grundades år 660 f.kr. av grekiska kolonisatörer men den nådde sin status först när den blev huvudstad i romarriket. Mehmed som trodde mycket på astrologi såg att stjärnorna skulle ligga till hans favör den 29 maj. Efter en makalös insats där de släpade båtarna på land förbi de barrikaderade vatten, kunde de anfalla staden från flera håll och efter två timmar, sägs det, var staden fallen.

Det sägs att det sista man såg av Roms siste kejsare var när han med svärdet i hand kastade sig ut på gatan för att jaga bort de främmande inkräktarna. Sanningshalten i detta är tveksam men hans kropp återfanns aldrig.

Stadens fall symboliserar ett epokskifte. Romarriket var slutligen krossat och kunskapen och kopplingarna till antiken som i allra högsta grad var levande bakom de väldiga murarna sipprade nu ut. Många lärde flyttade till Florens och Venedig. Denna tid kan man se som startskottet för renässansen men också början till definitionen av Europa.

Vi startar vår resa i denna stad där historiska byggnader och föremål får oss att häpna i trafiken. Den massiva tillströmningen flyktingar från Syrien som ivrig ber om pengar genom fönsterrutorna för tankarna till den flykt som skedde från från samma stad för knappt 600 år sedan när 50.000 greker buntades ihop som slavar och skickades ut i det enorma osmanska riket.

Vi ska drygt tre timmar söderut där Turkiets närmaste skidort ligger.

Bursa

Uludag ski resort

Ok, 250, ger han till slut med sig. Priset på taxi, som lika kvickt som oväntat, höjdes efter att skidorna var lastade var tydligen inte reglerat av en taxameter eller stat och ordväxlingen låter hetsig i våra fromma svenska öron. Efter tricket ”lämna taxin och låtsas strunta i det” ger han dock snabbt med sig och vi lämnar flygplatsen fulla av förväntan. Taxiresan genom ett Istanbul fullproppat med bilar går smidigt, något jag senare får förklarat för mig av en turk i Uludag, ”Only turkish drivers no problem” och han har en poäng. I en timme kör vi mellan 20-80 km/h i rusningstrafik och inte en enda tuta hörs och vi är aldrig nära en krock. Min nyfunne turkiske vän Haldun Beceren, som driver det äldsta hotellet i Uludag, förklarar vidare att i kombination med andra förare av andra nationaliteter blir det dock inget bra.

Moskéer i alla storlekar och utföranden kantar vägen. Vissa ser ut att rymma en fotbollsstadium innanför. Muren som vetter mot Gyllene hornet, floden som delar Asien och Europa, flimrar förbi. Samma mur som gjort Mehmet den andra världskänd att han tog sig igenom. Vi skall korsa Marmarasjön söderut och anlända i Bursa.

Vi bordar båten och kan snabbt konstatera att det inte är ett välkänt skidmecka vi skall besöka. Vi är dom enda som måste veva runt våra otymliga plankor på den gungande båten. Göteborgarna som är med på resan skrattar sig hesa för att turkarna inte förtöjer båten ordentligt och gungande kiknar dom av skratt när de vinglar fram mot sina platser på båten.

När vi passerar Samuel Holmens hemmaarena i Bursaspor undrar vi kort om vi verkligen är på rätt plats. Inte en enda snöflinga har setts till och vi ska vara framme om drygt 30 minuter. Så ser det även ut när klättringen upp mot skidorten börjar. Snabbt känns det som att vi befinner oss i ett time-lapse eller fast i en snabbspolning. Trots att den gula taxin klättrar upp för serpentinen i minst sagt maklig takt växer vallarna vid sidan om vägen för varje sväng. Vi förstår att vi måste närma oss när vallarna når två meter över marken och ramar in den mäktiga skogen vi snurrar oss upp igenom.

Haldun möter oss i dörren med ett vänligt leende och frågar om vi är hungriga. Historierna flyger ur den trevlige turkens mun och vi förstår snabbt att här finns det mycket snö för den som söker. Några veckor innan var hotellet barrikaderat. En aggressiv snöstorm höll personalen och gästerna inomhus i tio dagar. Tydligen gick alla hotellets play station sönder de dagarna när understimulerade barn var begränsade till dagar och åter dagar inomhus i det charmiga hotellet. Snödjupet i pisten mäter 2,5 meter, något Haldun förklarar med en axelryckning. Han och hans familj har drivit hotellet i flera generationer och är den äldsta familjen i byn. Alla hotellägare äger även en lift de får en viss procent av. Hans far sitter som ett betongblock i receptionen och tar inte många initiativ. Jag kan inte avgöra vilket TV-program han ser på men tittar, det gör han.

Enligt vår nyfunne vän är snön i trakten exakt som den japanska, bara torrare. Vår upphetsning över detta faktum sitter i medan vi glupskt häller i oss soppan som bjuds. En smarrig historia med kyckling och pasta som du får smaksätta själv med alla slags kryddor.

På väg till rummet ser vi att spåren bakom oss snabbt reduceras till minnen och vi minns löftet om torr snö i drivor. De nyfallna flingorna under våra fötter är dock kramsnö av högsta snöbollskvalitét, men vi inbillar oss att berget får den torra och vi på botten den blöta.

Spindeln spretar frukost och vi masar oss snabbt ner till en buffé med mycket yoghurt och honung.

Vi makar oss uppför liften i snigeltakt men kan konstatera att vi är så gott som ensamma i denna delen av anläggningen. I den glesa skogen som får en att tänka på Björnen i Åre med tanke på lutningen har ingen tagit en sväng på tio år ser det ut som. Men det är platt. Riktigt platt. En pannkaka hade skrattat åt denna modesta lutning.

• 
• 
• 
• 

I Turkiet åker 1% av befolkningen skidor, eller om det var 1% som uppskattades kunna åka skidor. Poängen framgår tydligt – det är inget skidåkande folk. Fokus i de skidområdet är på platta, preparerade sluttningar och jag skänker min mor en tanke som hade sladdat ner för dessa backar med ett leende upp till öronen. Vi har på något sätt hamnat i en pensionärs önskedröm. I skogen får vi leta efter sluttningar som kan ge oss hastighet nog att svänga i den blöta snön. Berättade jag det? Det är kramsnö på hela berget. Det är dock läskande terräng med oerhört mycket snö, om än blöt, i kuperad terräng som hade kunnat vara stand in för vilken kanadensisk skog som helst bara sluttningen brantat på sig med 15-20 grader.

Det syns dock inte på instagram där man ledigt smäller av 50likes+bilder bredvid de snötyngda träden. Skogen är verkligen fantastisk och snömängden likaså. Jag hinner tänka, medan jag väljer mellan Valencia eller Hefe som filter, att detta måste vara det ultimata stället för den som vill lära sig åka puder. Det finns inte en människa som ens funderat på att åka i skogen här. Lutningen vinner lätt dragkampen mot gravitationen och du skulle aldrig behöva oroa dig över fart du inte kan kontrollera. Träden är uppställa på det där perfekta avståndet då snön stannar skogen men du inte behöver vara rädd för att krocka med dom.

Vår värd på hotellet berättar att hans familj drivit hotellet i generationer. Priserna är i paritet med stockholmspriser och jag tänker att familjen måste sitta på en mindre guldgruva. Speciellt när vi hostar upp de delikata lamm-racksen vid en första anblick av notan. Det är absolut inte fasligt dyrt men vi trodde ändå att det skulle vara billigt. Det skulle komma senare visade det sig…

Haldun har fler historier än vad det finns tid och han berättar om tidigare puderåk gjorda i området. Något år tidigare när de även då var utsatta för massivt snöfall och några britter inte kunde hålla abstinensen i styr skickade han ner dom för bilvägen. Flera mil med midjedjup snö innan gondolen från botten plockade upp de slutkörda engelsmännen i botten. I Uludag kan du göra så, bara du känner Haldun.

https://www.freeride.se/skidorter/uludag/

Kayseri

Kayseri Erciyes ski center

Vi checkar in på ett pråligt hotell bredvid en moské innan vi åter sitter i bilen för att se en av världens äldsta bosättningar. Klippstäderna som kallas Kappadokien är gulfärgade skulpterade stenar och grottor in i oändlighet. Det vackra landskapet viskar försiktigt gamla minnen till oss och regnbågen vi ser är förmodligen 100.000 år gammal. Men vi kom hit för att åka skidor.

Det är blå himmel och diset som lätt men troget omger området får det väldiga berget att likna en synvilla långt där borta. Det känns som vi åker i en målning av Giovanni Bellini eller har en uppspänd kuliss som i de gamla James Bond-filmerna direkt utanför fönstret. Man förstår enkelt hur man tidigare kunde hålla detta berget så heligt att man lät ingravera just detta berg på alla silvermynt för flera tusen år sedan. Detta faktum framkom vid utgrävningar i närheten av Grekland och kanske ligger det till grund för den expansiva satsning orten arbetar på sedan 2010. Hisnande 300 milj. euro skall omvandla detta kulturella berg till en given skiddestination. Berget stoltserar med en höjd på drygt 3.900 meter och vid en närmare anblick kan man konstatera fin högalpin terräng. Berget har verkligen dragningskraft och likt Matterhorn i Zermatt släpper den väldiga skålformade toppen dig aldrig ur sikte.

Den första backen vi ser är platt som en pannkaka, men det hindrar inte turkarna från att knäskallrande demonstrera bakvikt av sällan skådad kaliber. Tänk Seb Michaud millisekunden efter han landat en klippa. Den flacka backen kryllar av burka-beklädda kvinnor som vid en snabb anblick ser ut som vilken jibber som helst, förutom skidorna som jag inte ens med internets hjälp skulle kunna identifiera. Vår guide Ali som enligt en enig kör är bergets bästa skidåkare tar väl hand om oss trots att kommunikationen blir tungrodd när han pratar turkiska och vi svengelska med inslag av gäster med gester. Pisterna breder verkligen ut sig och berget känns oändligt när vi gör våra långa traverser. Redan vid 10 märker vi att solen gör sitt bästa att demolera våra stackars ansikten. Att under månader endast sola sig i datorns blåaktiga sken bygger inte upp någon vidare resistens mot den starka solen på den 38:e breddgraden.

Den bruna stenen/jorden som dominerar vulkanlandskapet förstärker känslan av vi är långt långt borta från vanliga berg och vanliga skidorter. Ali visar oss runt mellan bergets utspridda pister alltmedan vi trånande med ögonen har ritat ut våra drömlinjer på den väldiga toppen. Den översta delen av berget är dessvärre stängd. Inte bara idag verkar det som. Några dagar senare får jag från andra insatta källor reda på anledningen till detta. I sin strävan mot att bli en världsort bad företaget de österrikiska konsulterna rita upp en backe som skulle vara duglig för ett FIS Super-G. Inga problem svarade experterna men efter att ritningarna godkänts och spaden skulle sättas i marken så tog de istället för specialister på skidbackar in vägkonstruktörer, som grävde backar så farliga att inte mindre än 16 km A-nät var tvungen att sättas upp innan backen kunde öppna. Denna oväntade fadäs håller förmodligen toppen stängd än idag, men när den öppnar tror jag att du kan hitta perfekta åk om du gillar puder, branter och klippor.

Utanför pisterna har vinden piskat snön till lydnad. Vi letar desperat läsidor utan framgång men den kuperade terrängen är mångsidig och rolig även utan fluff. Turkarna tappar fezen av häpnad om man åker baklänges och något tuppiga känner vi oss som utsända från framtiden för att demonstrera modern skidåkning. Det märks att skidåkning inte är en vanlig sysselsättning. Med 40 meter kvar till avstigning börjar de vänliga liftgubbarna förklarar hur vi skall göra när vi når avstigningen. Ställ dig upp, åk fram och så där.

Det heliga berget i det kulturella landskapet ligger en knapp halvtimme från Erzurum. En miljonstad under upprustning. Här finner du Turkiets näst största marknad där du kan köpa allt från vapen till kryddor. En i sällskapet köpte två parfymer för 25 lira (80kr) och frågade vår turkiska guide om det var dyrt. ”Ja, vatten kostar 1 lira flaskan så det var mycket dyrt” förklarar han skrattande.

Från berget ser vi ut över staden där nere som växer ut framför våra fötter. Den platta terrängen runt detta massiva berg gör att vi nästan kan se horisonten. Det är fascinerande och ovanligt. Det känns exakt ut som att vi befinner oss i ett surrealistiskt SimCity från vinkeln vi står i. Den gamla vulkanen vi också ser några hundra meter bort bidrar i allra högst grad till det intrycket.

Vi åker runt hela dagen men det känns som att vi knappt naggar berget i kanten. Ytorna är enorma här och då har vi inte ens nått halvvägs upp berget. Med enkelhet kan vi nå alla åk och dalgångar vi ser från liften. Våra solsvedda ansikten ansikten svider när vi åker ner mot den stora moskén i botten av berget. Tydligen så var det en av de första byggnader som uppfördes när skidorten blev till. En man i minaretet lovsjunger förmodligen Allah eller Muhammed, en turk exploderar i barnbacken och vi ser oss omkring. Man måste göra det ibland för att inte glömma bort var man befinner sig. Vi är nästan mitt i Turkiet, bredvid oss har folk bott i över 3000 år, en uttjänt vulkan står och brummar och det heliga berget registrerar varje sväng vi tar.

 

• 
• 
• 
• 
• 
• 

https://www.freeride.se/skidorter/erciyes/

Erzurum

Palandöken ski resort

Det är träden som förvånar mig mest till en början. I jämna rader breder träden ut sig med nästan exakta mellanrum. Vi befinner oss på lågzonen men skymtar toppen genom snöröken där uppe. Berget består av jord och vulkanaska vilket förklarar varför träden är planterade här nere. Erosionen skulle annars få berget att sakta rinna bort som en sockerbit utsatt för en vattenattack. Den som informerar mig om detta är Hannes Brenner. Den gamla österrikiska landslagsåkaren fick frågan via en tränare för drygt fyra år sedan. ”Vill du åka till Turkiet och utveckla ett skidområde?” Han tvekade lite men tackade snart ja. Vad kan man förvänta sig av att jobba i Turkiet? Det första var att man jobbar jämnt men i ett lugnare tempo. Man jobbar inte hårt för att sedan vara ledig utan allt flyter ihop till en smet. Det andra han lärde sig var att du måste känna personer för att få något gjort. Hannes har i snart fyra år jobbat på att försöka koppla ihop de två liftsystemen man nu behöver en bil att ta sig emellan trots att båda använder samma liftkortläsare och ligger en spottloska ifrån varandra. Dom är dock väldigt trevliga och alltid välkomnande turkarna och han trivs bra. Varje lördag håller han i ett fackeltåg som river ner applåder värdiga Justin Bieber eller Lady Gaga utanför hotellet. Hannes himlar lite med ögonen mot oss för tidsresan han just bjudit på.

Vår österrikiske värd som har ritat och planerat backarna, Renaissance Polat Erzurum ski resort, visar vad god planering kan göra. Denna lilla del av skidsystemet som hotellet äger och som Hannes har utvecklat har endast två liftar. Ändå kommer vi åt skogsåkning i alla väderstreck och ser alpina lag träna i de välpreparerade pisterna.

I den större delen av skidorten, Palandöken, där toppen mäter över 3000 meter tynar vinden våra bara ansikten. Man kan snabbt räkna ut att här är det inte ovanligt att det blåser. Liftarna upp mot toppen står. Lift-teknikerna från Andorra väntar på pengar från staten att köpa muttrar eller vad de nu ska ha men det får dom inte. Liftarna har stått stilla hela säsongen och man förstår snabbt hur välsmorda och funktionella våra europeiska skidsystem är. Dag ut och dag in nyttjar vi självklart alla de transporter upp för berg och suckar ljudligt när det blir stopp. Skidåkningen är på frammarsch här och det märks.

Efter lunchen kommer vargflocken och tar oss. På en given signal överröstas vi nästan av ljuden från staden i bakgrunden. Vi ser alla byggnader i staden med 300.000 invånare och de ackumulerade ljudet från alla minaret har inga problem att nå berget. Det är bönestund och alla personer i sina minaret får sina röster förstärka med hjälp av högtalare. Det är en fascinerande kulturresa vi aldrig varit med om tidigare. Med våra breda puderskidor och i funktionskläder lutar vi oss mot ljudkulissen från staden och njuter i fulla drag. Det är verkligen häftigt att åka skidor i Turkiet och så långt från något vi upplevt tidigare trots att vi tillsammans nog rest 40 varv runt jorden med skidorna som bagage.

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

Trots vinden hittar vi några åk med puder över vår förväntan. Till vår hjälp har vi den stora fördelen att vi är dom enda på hela berget som ens när en dröm om pudersvängar och orörd snö. Restaurangerna serverar Glühwein och vi mår prima. Vädret skiftar häftigt gång på gång och för er som besökt Åre, ni känner igen detta fenomen.

Den symmetriska skogen duger gott som lekplats och på vissa håll får vi faktiskt resans första riktiga pudersvängar. Det är kort och snabbt skiftar det till skare. Skaren påminner förvånansvärt mycket om vår svenska motsvarighet trots att vi befinner oss i Asien. Det blir vårt sista åk. För snart 600 år sedan gick en epok i graven i närheten efter en kortvarig konflikt. Drygt 30 mil bort går den syriska gränsen där våldsamma sammandrabbningar är ett vanligt inslag. Vårt femstjärniga hotell nedanför har en pool stor nog för en flodhäst att trivas i och middgagsbuffén bistår med fler efterrätter än vad jag trodde var möjligt. Det har varit en kontrasternas resa. Någonstans i slitningarna mellan västerländsk välfärd och österländsk kultur uppstår ett fascinerande möte svårt att beskriva. På flygplatsen på väg hem frågar de svenska resenärerna om vi varit i Alanya trots våra otympliga skidväskor. Vi trängs på shuttlebussen med linnebeklädda solivrare. Snart flyger vi hem. Vi ser Istanbul sakta försvinna när vi stiger mot himlen, det sista vi ser är muren som en gång i tiden höll inkräktare borta i över tusen år.

https://www.freeride.se/skidorter/palandoken/