En tuppkam på skidor

Glen Plake är den perfekta skidsagan som aldrig tycks få ett slut. Han bara fortsätter att nöta puckel och älskar skidåkning mer och mer för varje dag. Här berättar han om hur han flydde undan polisen och åkte skidor naken på Grand Montes; om när han omdanade skidbranschen men hur han idag oroar sig för dagens utveckling för de sponsrade friåkarna.

Andres Lokko är en av Sveriges bästa musikjournalister. Härom veckan inledde han sin krönika i Svenska Dagbladet med att berätta att han hade dansat med Madonna på en klubb i New York. I nästa mening bad han om ursäkt för att han över huvud taget berättade en sak som inte hade någon som helst allmänbetydelse för läsarna.
Även jag ber också om ursäkt för det jag nu skriver. Förlåt, men jag måste bara berätta: jag har känt på Glen Plakes tuppkam. Och inte bara känt – jag har böjt den åt både höger och vänster. Det är grym flex i den. Då vet ni, förlåt.

Om du skidåkare nu tänker ”vem är Glen Plake?” är det dags att göra om hemläxan. En av friåkningens starkaste rötter går tillbaka till den här tuppkammen. Glen Plake är på många sätt friåkningens fader och åkare som Jon Olsson och Tanner Hall har till stor del amerikanen från South Lake Tahoe att tacka för sina skidkarriärer. Det var nämligen Plake som drog upp riktlinjerna för hur man som friåkare kanleva och tjäna pengar på att åka och hoppa stort på berget.

Flydde undan polisen
Plake slog igenom i filmen Blizzard of Aahs 1990. Filmen spelades in i franska Chamonix och hemma på andra sidan Atlanten blev Glen omedelbart skidhjälte. Men det skulle dröja innan Glen kunde återvända hem för amerikanarnas ovationer. Som 19-åring hade han på hemmaplan åkt fast för knarkinnehav. Flykten undan lagens långa arm gick till filminspelningarna i Europa. Chamonix fick förbli Glens tillhåll för två år. Det blev två år av bästa bummarskola där förståelsen för billiga vardagsekonomiska lösningar och kärleken till skidåkningen satte sig på riktigt.

Casinostadens baksida
Men rättegången var oundviklig. Tack vare pengar från Blizzard of Aahs kunde en toppadvokat hyras in och domen slutade till slut vid tre månaders fängelse.
– Skidåkningen gav mig en väg att komma på rätt spår igen. Utan min åkning och de öppningar som fanns för mig hade domaren inte gett mig möjligheten att komma tillbaka. Nu fick jag fängelse i nittio dagar där jag tvätta kläder och jobba i köket innanför murarna.
Varför började han knarka då? Glen förklarar det med att han växte upp i en casinostad, inte en lugn bergsby. Det var inga svårigheter att få tag på knark.
– Jag testade för jag var ung och dum och ville experimentera. Men livet blev så mycket bättre när jag slutade droga.
Han vill inte komma med pekpinnar men är samtidigt bestämd när han säger att droger inte är något för skidåkare. Men var det inte så att Glen behövde drogerna för att våga sig på de galna hoppen och linjerna på berget?
– No, that´s a bunch of crap. Folk snackar skit när de säger att droger behövs för att få inspiration eller mod. Det ställer bara till det i huvudet på dig, svarar Glen.

Aggressioner i skidåkningen
Glens punkstil formades under uppväxten i South Lake Tahoe. Punkscenen i området med omkringliggande städer som Sacramento och Reno blommade för fullt. Till den var en stark skatekultur kopplad. När vintern kom och skidorna plockades fram hade Glen inget intresse av att följa de traditionella reglerna och stilarna för skidåkningen.
– Jag var punkare och mina aggressioner fick komma ut fysiskt i min skidåkning. Vi körde i läderjackor och blev bannlysta för det ibland. Men jag var tvungen att göra det på mitt sätt. Skidåkningen hade stagnerat och blivit konstigt stel. Alla var besatta av teknik och att göra perfekta svängar. Man fick inte hoppa som man ville men däremot skulle alla ha tröja med polokrage och perfekta frisyrer. Den vilda och fria åkningen fanns inte.

Fortfarande 250 skiddagar varje år
Två år gammal gjorde Glen skiddebut. Tre år senare hade han brutit benet för första gången. Sedan dess har han brutit benet ytterligare två gånger, skadat levern i en krasch och brutit några revben. Vi sidan om det har han en underlig förmåga att alltid skära upp händerna på stålkanterna när han ramlar. Saker händer när 250 skiddagar per år är standard. Få har hängt i lika länge som Glen.
Grunden lades i alpinträning hemma i den lokala skidklubben i South Lake.
– Jag gick inte över till puckelpisten förrän jag var 18 år. För mig var det sättet att få tävla vidare. Jag hade slutat i skidklubben och mina föräldrar stöttade mig inte längre eftersom jag hade hoppat av skolan. Detta var sättet för mig att få tävla individuellt. Och det gick bra för mig bland pucklarna, berättar han.
Få är så mångfasetterade som Plake. Förutom att vara pionjär inom extremåkning är han trefaldig världsmästare i hot dog. Han jibbar brallan av de flesta, men mest stolt är han ändå över sin puckelåkning i slutet av 1980-talet.
– Min trick är ok men det jag verkligen är stolt över är själva skidåkningen bland pucklarna, tycker Glen som fortfarande tävlar i puckel i Japan varje vår.

Tre timmar helt naken i Chamonix
Vi pratar friåkning och kommer in på de senaste årens back country-trend.
– Om jag är i back countryn så gör jag inga trick. För om jag är i den riktiga back countryn, alltså inte det som folk brukar kalla back country när de egentligen befinner sig på baksidan av liftanläggningen, då är jag så långt bort att jag inte vill att min överlevnadsutrusning på ryggen ska gå sönder.
På andra sidan definitionerna av vad som är back country berättar Glen att han gillar de naturliga kickarna bäst, att man inte behöver en park för att hoppa. Hoppen finns överallt på berget och när han stöter på dem är favorittricket stora side flips och lincon loops.
– Det galnaste jag gjort på skidor var nog för tio år sedan. Det var säsongens sista dag på Grand Montes i Chamonix. Det var varmt och självklart skulle vi åka nakna tyckte vi. Så jag och tre kompisar åkte skidor spritt språngande nakna i tre timmar i liftsystemet. Och ingen sa något alls! Vi tog bara nästa varv upp mot toppen. Skumt faktiskt, säger Glen och drar iväg dagens intensivaste skrattsalva.

Förste professionella bummaren
Idag ses Glen Plake av många som den förste professionelle bummaren. Det finns fog för titeln.
– Jag hade en massa idéer och drömmar om att man skulle kunna bli den bäste skidåkaren på berget och bli uppmärksammad för det utan att behöva vara alpinåkare eller skidlärare. Jag kände att det måste finnas en framtid för en sådan som mig. Jag hade struntat i studierna och vigt hela mitt liv åt det här med skidåkning. Så jag kontaktade K2 och sa att jag hade åkt sönder mina gamla K2-skidor och behövde nya.
Det fungerade annorlunda på den tiden. Skidtillverkarna köpte bilder från fotografer som anlitade skidmodeller, vilka körde för alla möjliga märken och som aldrig syntes med namn. Glen och K2 var först med att sätta fokus på åkaren. Snart var autografturnéer till skidbutiker vardag för Glen och fler sponsorer hörde av sig.

Oroande branschutveckling
Men Mr Plake är aningen bekymrad över dagens utveckling inom skidindustrin.
– Det är för mycket ”buddy-buddy” i branschen där team managers fångar upp unga åkare. De gör sig till bästa polare med talangerna och säger att de är med i teamet för evigt. Några år senare står åkaren där utan kontrakt. Då är det inte så mycket buddy-buddy längre. Jag skulle inte vilja att min chef var min bäste vän. Den bästa marknadsgruppen jag arbetet med bestod av en dam som inte visste om jag greppade fram eller bak på skidan när jag hoppade. Hon visste att detta var bilden som vi skulle göra en affisch av och det räckte. Jag vill bara att dagens unga skidåkarna ska få samma möjligheter som jag att hålla på länge med skidåkning och försörja sig på det, säger han och fortsätter:
– Många tycker kanske att det är lätt för Plake att försörja sig på skidåkning för han har ett namn. Men hade Plake ett namn när han hade tre knarkdomar hängande över sig och flydde från lagen? Nope. Men jag hade företag som hjälpte mig att bygga upp mitt namn. Sedan var det upp till mig att göra något av det.

Glen tycker att Stenmark är den störste svensken och han följer svenska åkare som Jon Olsson och Henrik Windstedts framfart i den internationella friåkningscirkusen. Vad är hans hälsing till Sveriges skidåkare?
– Njut och respektera alla delar av skidåkningen: racing, friåkning, längdåkning. Allt är vackert och cool på sitt eget sätt, så bli aldrig del av en falang. Då är du bättre förberedd när dörrar öppnar sig i din skidkarriär, säger Glen som nyligen prövade på backhoppning. It´s skiing man, you gotta love it.

Fotnot: Till sist avslöjar Glen det som alla egentligen undrar över när det kommer till Mr Plake; hur mycket tid lägger han egentligen på sin frisyr varje dag?
– 15 minuter! Och då håller det i fyra dagar. Sedan blir jag trött på det och tvättar ur håret. Så länge det inte blir blött står det upp.

Text: Dan-Marcus Pethrus