En tur bakom hypen i Engelberg

Engelberg, Änglarnas berg, har på senare år blivit en välkänd svenskkoloni. Men måste man heja på IFK för att åka där? Vem bör åka till Engelberg och vilken åkning väntar på berget? Johan Hellman guidar.

Ett av mina starkaste minnen från den schweiziska orten Engelberg är från i början av februari den första vintern jag var där. Efter en ganska snöfattig period i januari hade det äntligen börjat snöa. Och snöa. Och snöa. Efter ungefär tio dagar av mer eller mindre oavbrutet snöfall var hela byn täckt av snö. Det säger sig självt att det inte var mycket som var öppet på berget, men kombinationen kallt väder och lite vind gjorde att förhållandena ändå var relativt säkra. Säkra nog för att vi skulle ge oss upp en tur på Brunni-sidan av berget. Vilken åkning det var! Det gick inte fort och det gick inte att se speciellt mycket, med det var snö över huvudet i varje sväng. På den efterföljande afterskin på Eden, när vi satt och skröt om dagen, kom en skidåkare som hade varit i Engelberg säsongen innan och sa:
– Ni borde ha varit här förra året, då var det riktigt mycket snö!
Jag tror det var då jag blev fast.

Engelberg har varit en väldigt omtalad, omskriven och filmad ort de senaste åren; att säga att det har varit en viss hype kring byn är väl knappast en överdrift. Men vad är det för plats egentligen, vad finns där och vem borde åka dit?

Engelberg är litet. Det finns ett kloster, några hotell, ett par pubar med Eden och Yucatan i spetsen och såklart det ökända danshaket Spindle, enligt obekräftade uppgifter Schweiz näst äldsta disko. Om det nu är något positivt. Men det är knappast byn man kommer hit för, utan åkningen. Åkning som främst sker på berget Titlis med omgivning. Titlis-systemet är det största av Engelbergs två system och det i särklass bästa de flesta dagarna. Via en lift med en irriterande tendens att hela tiden snurra runt nås toppen på 3000 meter. Nedanför toppen finns en av Europas mest lättillgängliga glaciärer, Steinberg. Tyvärr är glaciären numer förmodligen även en av Europas mest uppåkta. De senaste säsongerna har antalet spår över glaciären ökat lavinartat med flera tragiska olyckor som följd. Bara för att glaciären ligger under en lift blir inte sprickorna grundare eller isfallen lägre.

Jamie Pierre tar en väg ner för Steinberg-glaciären som inte är att rekommendera för de flesta.

Fart är vikigt när man droppar, här Daniel Furberg nedanför Steinberg-glaciären.

Lättillgänglighet och exponering är två ord som utmärker åkningen i Engelberg. Få ställen kan erbjuda så mycket fin åkning direkt från liften. Slå upp Jimmy Petterssons bok “Skiing around the world” så hittar du på första sidan en bild från åket Laub, enligt Jimmy ett av världens bästa åk. 1200 fallhöjdsmeter brant åkning i ett svep, tillgänglig efter en knapp minuts travers gör det svårt att säga emot. Men Laub är ett schweiziskt ord för lavin och det finns god grund för att ta det försiktigt här vissa dagar.

Patrick Vuagnat i Laub, kanske det bästa åket i världen.

Johan Jonsson tar en mer ovanlig väg ner i Surzli.

Ett annat mycket fint område i Engelberg är Surzli, det område som ligger mellan liften upp till Titlistoppen och liften upp till den andra toppen i systemet, Jochstock. Surzli är en formidabel lekstuga full av möjligheter. Det vimlar av stora klippor och en hel del stora dropp har fastnat på film här genom åren, till exempel Jamie Pierres 55-meters-dropp för ett par år sedan och Jon-Håvards snygga, men mindre lyckade dropp i Swedish Posses 4th Street. Men Surzli är mer än höga dropp, det finns massor med kul vägar ner och att lära sig att hitta här tar en hel vinter. Men det är ett kul projekt, väl värt besväret.

Det sista stora området i Titlis-systemet är Wendelücke, ett område som till skillnad från resten av berget kräver lite arbete för att nå. Efter en dryg kvarts hike och travers åt skidåkarens vänster från toppen av Jochstock är det dags att köra. Wendelücke är stort, och det finns många fina crusinglinjer ner för berget. Det finns dock även en hel del klippor och återvändsgränser. Att spana in vägen innan är som vanligt en bra idé.

Titlis-systemet är förmodligen en av de bästa platserna på jorden när det har snöat och är puder, men medan snön faller är det mindre bra. Det finns inte många träd, och orienteringen kan bli minst sagt komplicerad. Ett bättre alternativ är då att åka till andra sidan av dalen, till Brunni-systemet. Brunni ligger på den soliga sidan av dalen och är betydligt lägre vilket gör att det inte brukar finns så mycket snö här. Men om det är kallt väder och vräker ner snö är det en bra plats att vara på. Skogen här är visserligen tät, och dessutom naturskyddsområde, men det finns gott om ängar att åka på. Ett de bästa åken nås genom att traversera åt skidåkarens höger från toppen av den högsta släpliften och sen åka ner till den lilla järnvägsstationen Grünenwald som ligger på väg upp till Engelberg. Ett tips är dock att se till att det finns nog med snö hela vägen och att se upp för taggtrådar, låga wirar och den smågalna hund som brukar jaga skidåkare den sista biten ner till stationen.

Så, Engelberg erbjuder en hel del bra åkning, det är en sak som är säker. Byn erbjuder dessutom en hel del sköna människor och en öl i solen på Edens terrass framåt vårkanten efter en bra dag på berget är bland det bästa som finns. Tillsammans gör detta Engelberg till en grym plats att vara på. Men det finns nackdelar också. Att åka hit och åka för att åka pist är som att åka till Stockholm för att fjällvandra och när det inte har snöat på ett tag gör avsaknaden av brant åkning och skyddade sidor att hika till åkningen begränsad. Hur bra åkningen på Brunni än må vara så gäller det att det är kallt när det kommer nederbörd; om det är plusgrader i byn och snöar på berget är chips och skidfilm det bästa alternativet eftersom Brunni ligger lågt.

Om du är en trevlig friåkare med gott tålamod och bra omdöme är Engelberg en plats för dig. Om du vill ha en maxad vecka i Alperna med party, breda pister, och “säker” och lätt offpist, då ska du åka någon annanstans. Åkningen i Engelberg är trots allt ingen lek.

Text: och bild: Johan Hellman