Få koll på: freerunning och parkour

De flesta har nog sett videos med smidiga killar och tjejer som klättrar på väggar, flyger över takåsar och slänger en volt för att landa på ett räcke och sedan hoppa vidare mot nästa hinder. Parkour, eller freerunning, ser ut som en blandning mellan gymnastik och stunttrick och syftet är att på ett så snabbt och smidigt sätt ta sig förbi olika hinder i omgivningen.

Foto: Chad Bonanno

Parkour, freerunning eller l´art du déplacement (kär sport har många namn) har sitt ursprung i Lisses i Frankrike. Under 80-talet började ett kompisgäng träna fysiskt hårt, mentalt och specifikt för att kunna röra sig mer funktionellt i vardagen. Gänget kallade sig Yamakasi och var en samling före detta gymnaster och kampsportare som senare skulle vidareutveckla träningen till en sport och sprida den världen över. 

Framförallt en av deltagarna, David Belle, styrde utvecklingen. Han hade inspirerats av sin far, Raymond Belle, som i unga år tjänstgjorde under Vietnamkriget. Under tiden i militären lade han all sin fysiska träning på hinderbanan för att bli så smidig som möjligt i djungeln.

När han kom tillbaka till Frankrike ville han fortfarande att träningen skulle vara användbar och inte bara vara för nöjes skull. Han fortsatte träna på liknande sätt med syfte att kunna ta sig ur svåra situationer och att kunna ta sig fram överallt. Om någon var fast i ett hus under en eldsvåda skulle man vara så mångsidigt tränad att man kunde hämta ner personen innan brandkåren var på plats. 

Filosofin runt träningen förde han vidare till sin son, David, som tillsammans med några vänner startade gruppen Yamakasi. Genom att bara använda kroppen som träningsredskap försökte de hitta det mest effektiva sättet att ta sig förbi ett hinder.

Yamakasi utvecklade träningen och började även väva in olika akrobatiska moment i träningen. Allt skulle ske med ett flyt och även vara estetiskt snyggt att se på. De döpte sporten till Le parcours du combattant som betyder ”vägen genom hinderbanan” och förkortade det hela senare till Le Parkour. 

Killarna i Yamakasi började få uppmärksamhet runt om i världen genom filmklipp som de la ut på nätet men först år 2001 fick sporten sitt stora genombrott. Den franske filmregissören Luc Besson gjorde då en spelfilm om Yamakasi-killarna och succén var ett faktum. Åren som följde kom filmerna Jump London, Distrikt 13 och några år senare började även James Bond jaga terrorister som flyr över takåsarna i Nassau.

Numera skiljer vissa utövare på parkour och freerunning eftersom det i parkour inte förekommer några tricks eller volter medan i freerunning eller art du Deplacement är det fritt fram att snurra omkring. Men för enkelhetens skull går det att kalla de olika disciplinerna parkour eftersom de alla delar samma filosofi. Och grundarna är samma människor; Yamakasi. 

I Sverige växer sporten hela tiden och sedan några år finns det parkour- och freerunningföreningar och träningsanläggningar på flera ställen i landet.

Helsingborgskillen Filip Ljungberg är en av Sveriges mest etablerade utövare, traceurer, som driver parkourgruppen Air Wipp. Han började som liten kille med gymnastik men efter en korsbandsskada fick han lägga gympan bakom sig. Läkaren sa att han aldrig mer skulle kunna utöva sin sport men det visade sig vara helt fel. Efter en tvåårsperiod av rehabilitering och mental styrka var han tillbaka men med ett nytt intresse och mål. Filip hade fått upp ögonen för parkour.
– Jag ville få ut mer av min träning och tog helt enkelt med mig mina kunskaper och rörelserna från gympan utomhus, berättar Filip entusiastiskt
– Smidigheten, snurrar och volterna hade jag redan och det kändes kul att göra dem på ett annat underlag och i en annan miljö.

2004 åkte han med någragymnastikpolare på en roadtrip i Europa. På alla nya orter de kom till gjorde de volter i gatumiljö och filmade allt vilket resulterade i filmen Saltomortalez. Den trycktes på DVD och lades upp på nätet och på så sätt kom Filip i kontakt med likasinnade. En kille från England hörde av sig och berättade om den första tävlingen i freerunning som skulle gå av stapeln i Wien två dagar senare. Detta var 2007 och det var bara att sätta sig på ett plan ner till Österrike.
– Jag visste verkligen inte hur det funkade utan körde bara på känsla. Jag fick med mig min kompis Marcus Gustafsson och vi gjorde uppenbart någonting bra eftersom Marcus kom trea och jag sjua. Och sen började det rulla på, minns Filip.

Filip åkte över till England för att träna och när han kom igen hem startade han tillsammans med Marcus uppvisningsgruppen Air Wipp. Tankarna på att leva på parkour på heltid började ta form och han insåg att detta kunde vara en kul grej för företag att både se på och även pröva på. 
– I början var det lite märkligt att ringa runt till företag och säga ”Hej, jag kan göra volter. Är det något ni är intresserade av?” De flesta undrade vad det skulle vara bra för men så småningom började jobben ramla in, säger Filip.

Foto: Chad Bonanno

Numera lever Filip på sin sport och jobbar heltid med uppvisningar, filminspelningar, som internationell domare och startade förra året en egen tidning om freerunning och parkour. Dessutom driver han tillsammans med Marcus Air Wipp Academy, en parkourförening som satsar på barn och ungdomar.

Air Wipp Academy startades mest på skoj eftersom det var många människor som hörde av sig och ville testa på parkour med hjälp av instruktör. Från att ha varit ett tiotal nyfikna som kom i början har föreningen över 100 medlemmar och ett 50-tal på väntelistan.

Förra sommaren blev Europas största inomhushall för parkour och freerunning klar i Helsingborg samt en större utomhusarena. Det finns med andra ord möjlighet att ta emot ännu fler barn och ungdomar än man kunde tidigare.
– Målet är att trigga kidsens kreativitet och låta de själva få lösa de problem som uppstår.  Hur de ska ta sig förbi hindret på bästa sätt och inte bara få en lösning serverad. Och så är det en billig sport. All utrustning som behövs är ett par bra gympaskor och vi behöver inte heller ta hänsyn till snö, vågor eller vindar som man behöver i många andra actionsporter, säger Filip.

Foto: Chad Bonanno

Parkour är i första hand en livsstilsport där träningen och lekfullheten står i centrum men som i de flesta idrotter börjar det växa fram fler och fler tävlingar. På specialdesignade banor i olika nivåer med olika hinder ska de tävlande försöka imponera på domarna som i första hand tittar på flow, kreativitet, tekniska svårigheter och utförande.
– Olika nationaliteter är bra på olika delar. Fransmännen har en enorm styrka, britterna är tekniskt duktiga och ryssarna, ja det är helt enkelt galna. Mina personliga favoriter är tysken Jason Paul och sen är det alltid kul att se vad Marcus Gustafsson hittar på. Han är väldigt duktig på att överraska oss alla, berättar Filip.

Trots tävlingarnas utveckling tror Filip att framtidens fokus kommer att ligga på att göra bra filmsekvenser som kan nå ut till ett större antal människor. Och inspirera människor till att våga göra saker de annars inte skulle våga göra. 
– Detta är mental träning på hög nivå. Du måste verkligen tro på dig själv genom alla rörelser och den mentala styrkan kan du använda dig av i det vardagliga livet, avslutar Filip.

Text: Sara Orrensjö