För vågor bestiger jag berg 

Lif Hydén kåserar kring varför det är värt att släpa surfbrädan över nordnorska berg för att, kanske, hitta en folktom surfstrand. 

Jag fann mig själv flåsandes med en sugande mjölksyra i låren. Min underställströja klibbade mot ryggen och i mina lungor rispade luften. Mina kängor halkade fram på den blöta stigen och mina ögon kisade upp mot berget, i ett slags tyst önsketänkande om att toppen endast skulle vara ett stenkast bort. På min axel skar en rem in i huden och i takt med mina steg kändes den tillhörande väskan mer och mer otymplig. Jag befann mig i Nordnorge, på väg uppför ett berg, släpandes på en surfbräda i väska och jag kom inte riktigt ihåg varför. 

Vi börjar med att spola tillbaka bandet till en ack så het dag i Indonesien, där jag stod med sand mellan tårna och spejade ut över ett turkosblått hav. Till synes bekymmersfri, men egentligen bara lyckligt ovetandes om vad som snart skulle påbörjas. Till vänster om mig i den heta sanden låg en gigantisk, blå surfbräda och till höger om mig stod en övertaggad pojkvän. Vi skulle surfa och det var min allra första gång. I min fantasi hade jag föreställt mig att jag skulle paddla ut i havet och på en sekund förvandlas till en gyllenbrun surfare, med solblekt hår ned till midjan som kunde hantera havet bättre än någon annan.

”I min fantasi hade jag föreställt mig att jag skulle paddla ut i havet och på en sekund förvandlas till en gyllenbrun surfare, med solblekt hår ned till midjan som kunde hantera havet bättre än någon annan.”

Jag menar, jag är ändå uppvuxen på en ö, så jag tog för givet att havet skulle omfamna mig med öppna armar. Så blev inte fallet. Jag var otroligt dålig. Jag såg mest ut som en rödbränd säl i nöd, utan någon som helst kroppskontroll. ”Vad fan är det här?” tänkte jag medan jag spolades runt i havets variant av en tvättmaskin, samtidigt som min pojkvän hojtade uppmuntrande ord; ”Det ser JÄTTEBRA ut älskling!”.

”Jag såg mest ut som en rödbränd säl i nöd, utan någon som helst kroppskontroll.”

Där och då kunde jag inte se framför mig att jag skulle vilja fortsätta med vågsurf, inte alls faktiskt. Då visste jag inte att jag i framtiden frivilligt skulle bestiga berg i den arktiska cirkeln med en surfbräda hängandes på axeln. (En surfbräda är förstås en ganska ologisk sak att ha med sig på en vandring över ett berg, men konstigare saker har definitivt hänt.) Men någonting hände där efter min storslagna entré in i surfvärlden. Jag blev fast. Torsk. Beroende. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men jag kände på mig att dörren jag precis hade öppnat skulle bli svår att stänga.  

Tillbaka till berget. Hur hamnade jag då där? Jag och min pojkvän hade studerat en karta över området och likt en kemistduo fått ihop formeln: nuvarande väder + landskapet = potentiell surf utan folk. Vi hade bestämt oss för att ta oss över berget och ned till en gömd strand, i hopp om att hitta Nangijala. Toppen närmade sig och snart behövde vi bara runda en krök för att få utsikt ned över stranden. ”Vad fan håller jag på med egentligen?” hann tänkas ett gäng gånger under färden upp, innan mina leriga kängor tog de sista stegen upp och mina ögon möttes av en vidunderlig utsikt.

”Likt en kemistduo hade vi fått ihop formeln: nuvarande väder + landskapet = potentiell surf utan folk.”

Jag spejade mot stranden och kände en ilning gå genom kroppen; där nere rullade verkligen små linjer in mot strandkanten. Plötsligt kom jag ihåg varför jag befann mig där på berget. Känslan av att bege sig ut, få slita och sedan bli belönad gav ett enormt endorfinpåslag. På en sekund var obehaget från den klibbiga underställströjan, den skavande remmen och mjölksyran i låren som bortblåst. Jag kände mig levande. 

Dörren jag öppnade i Indonesien visade sig innehålla en hel del. Utmaningar, glädje, barnslighet, frustration, lycka, nervositet, frihet och kärlek. Men framförallt innehöll den närvaro till livet. Och en hel drös av märkliga historier. För sedan den där heta dagen i Indonesien har jag varit fullt upptagen med att stilla mitt beroende och därmed varit beredd att offra både universitetsstudier, karriär och annat svenssonliv.

Istället har jag ägnat mig åt andra givande saker som att bajsa på mig i Indonesien, nästan stryka med i Filippinerna, bott hos en märklig man i Australien, fått inbrott i Frankrike och nu alltså även kånkat otympliga saker upp för berg i Nordnorge. Jag är tämligen säker på att fler underliga upplevelser kommer att möta mig längre fram i den fortsatta jakten på vågor. 

Text: Lif Hydén
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer