Från Sälen till Chamonix – och tillbakke igen
Forumsvamlaren Jibberisch har växt upp, klippt sig och till råga på allt ynglat av sig. Två gånger om. Det här är hans reflektion över förra vinterns familjeresa till Sälen, av alla ställen.
Eller – till fjällen, med gremlins i lasten
Vampyrer i Sälen
– Pappa, pappa, pappa, vad skrek du till Valle?
– Inget. Pappa blev lite till sig bara. Säg inget till mamma.
Förr var mitt enda problem med skidåkning att se till att vara där det hade snöat. Eller nej, snarare vara där det skulle snöa imorgon. Så jag hade tid att laga hål i skidor, skruva på glappande Guardians, dricka en Desperado och försöka ljuga till mig ett och annat i den lokala baren. När jag tänker efter var detta mitt enda problem. Skidåkning eller inte skidåkning.
Mitt senaste problem, i raden av alla problem jag nu befinner mig i, involverade en tvååring som inte ser det orimliga i att ha ett par vampyrtänder från Buttericks i munnen medan hon ska borsta tänderna.
– Men pappa, pappa, du skrek ju något till Valle?
– Jag sa bara att jag inte fattar att han är en pro skier när jag åker så mycket bättre än honom, fast på engelska.
Cosmiques? Nej, Lindvallen
Hade någon sagt att min nästa skidresa kommer att gå till Valles skidskoleområde i Sälen, samtidigt som jag likt en begagnad bergsget med gikt halkade ner i Cosmiquen, hade jag skrattat så jag fått skavsår av min inbillade skäggstubb och om någon hade tagit tag i mig nere i dalen och sagt; ”Fan, när du åker hem härifrån köper du en enkelbiljett till två barn, en fru, en rimlig bil, ett radhus och ett stadigt jobb på ett försäkringsbolag.” Då vill jag helst inte sätta i pränt hur den sista kvällen sett ut, men jag vet att vi hade lyssnat på Danzig och ylat mot månen med kalsonger på huvudet. Nu för tiden har jag visserligen också kalsonger på huvudet då och då men det är för att Zorros ärkefiende Kommendanten tydligen ser ut så medan Zorro spöar honom med en värja vi inte absolut inte skulle ha köpt på High Chaparall i somras.
”Då vill jag helst inte sätta i pränt hur den sista kvällen sett ut, men jag vet att vi hade lyssnat på Danzig och ylat mot månen med kalsonger på huvudet.”
– Pappa, pappa, pappa, vad menar du med att Skistar är som att bygga en bro någonstans där det inte finns vatten?
– Inget, vi glömmer det.
Sälen, för av alla ställen hamnade vi ironiskt nog i Sälen. För hur mycket jag vill påstå att det var i Chamonix min skidåkning började så är det ju såklart en lögn, det var i Sälen. Nej, nu ljuger jag igen. Det var i Yxbacken i Norrköping och efter det Lustigkullebacken i Motala. Sedan Sälen. För mina barn kommer det att vara Ekholmsnäsbacken på Lidingö och sedan Sälen. Så inte ens där kan jag ta mig ur den slutna cirkeln.
Rudolf med svarta takboxen
– Pappa, pappa! PAPPA!!
– Ja?
– Vad menar du med att åka skidor i Sälen är som att gå till frisören och vägra ta av sig mössan?
Barndomsminnen från hur farsan svor över att låset till takboxen hade frusit kommer tillbaka medan jag själv börjar inse att boxen är gjord av plast, och att plast smälter om man eldar i närheten av det. Jag halkar ned från bilen när jag bränner mig på plasten, landar i en snöhög precis framför stugans skidförråd. Eftersom jag numera är lagom konsultmullig släpper snön på taket av dunsen. När jag inser att nyckeln till takboxen är svart och inte blå slår det mig att jag har blivit exakt vad min fru alltid hävdat att jag är, en levande version av Sunes pappa Rudolf.
Jag! I Sälen! Jag har ju för fan lyssnat på elektrisk didgeridoo på afterskin i La Grave. Samma skidort jag är så hemma på att jag blev guidad ner via Messenger när jag råkade i knipa. Och överlevde!
”Jag i Sälen!? Jag som är så salt att liftisarna blir törstiga bara jag stiger ur bilen på parkeringen.”
Jag i Sälen!? Jag som är så salt att liftisarna blir törstiga bara jag stiger ur bilen på parkeringen. Men vad gör väl det? Förutom takboxen och några andra, andra grejer, har det gått förbannat smidigt och smidigt är det nya ”det ska snöa imorgon!”
Tillbaka till brottsplatsen
Beslutet att åka till Sälen var därför enkelt. Vi ville åka någonstans där det finns en lift, en skidbacke och ”något annat att göra”, så nära vi bor som möjligt. Sälen valde oss. Själv har jag försökt undvika Skistars högborg i möjligaste mån. Jag menar, jag!? Ska jag åka till hjärtat i stort skid-konglomerat? Jag skrev ju för guds skull en så spetsig krönika att Åka Skidors dåvarande chefredaktör fick gå på kvartssamtal hos Skistar. Men egentligen borde det inte förvåna. Barnen har ju skruvat om alla andra perspektiv, så varför inte skidåkningen också. Ända sedan vi fick barn har skidstjärnan därför lyst som ett öga av eld vid horisonten. Dragit mig till sig. Jag har vetat att det är dit jag måste gå. För skidåkningen har förändrats. Jag har känt det i snön, jag har känt det i bergen.
Med det sagt blev det alltså Sälen och vilket Sälen det blev. Från det att jag slår upp ögonen tills jag får lägga mig i sängen och vänta på att allting ska börja om igen går jag runt i ett sorts väloljat familje-skidåkar-maskineri.
Det går att fylla på liftkort via en app, Skistars anställda rycker inte föraktfullt på axlarna med fransk brytning, ingen svarar bonsoirnär jag säger bonjour, hyrskidorna fanns i stugan när vi kom, det finns en matbutik som säljer saker som barnen äter och jag fick ha badshorts på mig i badhuset när vi utnyttjade ”något annat att göra”.
När nöden är helt laglös finns det ett ställe som snabbt och kompromisslöst säljer cheeseburgare till gråtfärdiga småbarnsföräldrar. Enda villkoret är att jag måste överlista en digital vaktrobot, medan en vresig gremlin står på huvudet och skriker om mat och är förbannad för att den måste kissa imorgon också. Men slår jag vaktroboten finns det till och med chailatte vid slutet av den gula regnbågen. En jävla chailatte. Och överallt har någon tänt eldar utanför vindskydd där vi kan grilla korv och skapa minnen!
Pratar Valle verkligen danska?
Mitt i backen bor Valle och det finns en scen där människor avleder och distraherar gremlins på givna klockslag. Och som om inte det vore nog fyller Valle tydligen år varje dag och barnen får vara med och fira i ett lekrum. Det finns stora parkeringsplatser nära liften och bor du på toppen av en solig backe behöver inte ens logistiken bli ett problem. Den logistiska ansträngningen som annars bara kan jämföras med att hålla ett stridsvagnsregemente stridsduglig, blir till en dans. Skistars Sälen är som ett väl avvägt Disney World, så väl avvägt att inte ens de John Silver-rökande danskarna känns som en klyscha. Det är så nära paradiset det går att komma utan filter.
Nackdelen är väl priset. Förutom att de har prisat hundspannet så hårt att till och med hon jag lever mot såg det absurda och jag slapp stirra in i röven på en hund i en timme är och förblir nackdelen med Skistars paradis priset. Det enda stället jag känt mig mer som ett vandrande kreditkort är väl det riktiga Disney World, eller Aspen, eller den gången jag blev medlurad till Gotland.
Bec des Skogs
– Pappa! Pappa!
– Ja!
– Pappa, varför står du och skrattar?
– Jag skrattar inte, jag ler.
Billigt?!? säger du. Ja, lunchen för en familj kostade 600 kronor och tre pannkakor lärde inte en femåring att åka skidor men det gjorde Skistars helt fantastiskt trevliga och tålmodiga skidlärare. Men! Skidskolan är svinbillig, jag tror vi betalade 900 kronor för en vecka för femåringen. Senast jag var i Verbier betalade jag nästan det för en varmkorv med pommes och en ljummen cola. Fast då fick vi sitta under Bec des Rosses och scouta in Borgmästaren av Stompköpings linjer. Eat that Gustavsbacken.
”– Pappa! Pappa! Varför ler du?
– För att du har lärt dig att åka skidor!”
Det blev i alla fall en ödmjuk läxa i den universella sanningen att attityden reflekterar ledarskapet. På fem dagar tog de ett gäng som knappt kunde stå upp och såg till att de kunde åka skidor. Dag fyra var jag och Lilleman uppe på toppen och åkte ner. Alla i hans grupp var fullfjädrade pizzabagare i slutet av veckan. Dag fem hittade han in i skogen och tog mig med på en nostalgitur utan dess like. Det var som om de där rodelbanorna aldrig smält. Som om de alltid varit kvar. Lill-skiten skrek och tjoade utan att jag filmade honom, utan att han skulle lägga upp något for the likes. Utan att fejka för att sälja fler ex av ”The Flexo-Lite Ping Pong Paddle”.
– Pappa! Pappa! Varför ler du?
– För att du har lärt dig att åka skidor!
– Ja! Jag åker bättre än Valle till och med! Nu drar vi! Pappa kom då! Pappa! Pappaaaaaaa!!!
Paddans okuvliga kompromiss
Den enda egentliga nackdelen med att tillgodose småbarnsfamiljers behov och önskemål kring en skidsemester är att dessa behov förefaller mappa ett till ett mot den generelle danskens behov och önskemål angående skidsemestrar. Med allt vad det innebär. Att stolliftarna var avstängda på grund av imaginär blåst får mig fortfarande att bli konspiratorisk och hur mycket ökar det där ”tekniskt fel” marginalerna egentligen…?
Det får vi aldrig veta.
Men vet detta, att skaffar du barn är skidåkning en aktivitet ni kan göra ihop hela livet och med tanke på priset kommer de aldrig säga nej till att bli medbjudna. Inte ens när de inte är beroende av dig ekonomiskt längre. Det är en möjlighet att köpa dina barns tid när den inte är till salu längre. Det är vad skidlärarna och liftisarna i Sälen ger oss när de undervisar i knappliftens mystik eller lär dem göra pizzor i backen. Det är numera vad Valle och Skistars aktieutdelning är för mig.
Som med allt annat föräldraskapet innebär blev även Skistar en kompromiss jag är villig att göra för att nå ett högre mål. Men glöm inte att en kompromiss bara är en kompromiss tills det inte funkar och när det inte funkar längre kommer hörnstenen i varje sunt föräldraskap in.
Först hotar vi.
När de inte lyssnar, då ryker paddan.
Men till dess kramas vi nästa vinter igen, Valle.
