När den extatiska och (minst) 300-procentiga skidpeppen äntligen kom tillbaka

Freerides chefredaktör Anders Wingqvist förklarar varför han vintern 2019 undviker toppturer och älskar liftar. 

Det finns skidresor och det finns skidresor. De senaste vintrarna har jag haft, i ordets rätta bemärkelse, episka skidresor upp till Nordnorge. Norr om polcirkeln, mjukt vinterljus, stora berg med åk hela vägen ned till de djupa, salta blå fjordarmarna, orörd snö, orörd natur, dansande grönt norrsken på kvällshimlen och de få andra skidåkare (allesammans locals) som vi har stött på har varit vänliga, nyfika, hjälpsamma och superglada för att likasinnade själar bemödat sig att ta sig hela vägen till deras okända skidberg.

Jag har åkt på glaciärer, öppna stora bergssidor, pudrig skog med glest växande fjällbjörk och i trånga, branta korridorer på platser som Glomfjord, Beiarn, Sjunkhatten alla nära staden Bodø, för att inte tala om den mest magiska platsen av alla: Loppa-halvön vid det lilla samhället Langfjordbotn utanför staden Alta. Åken har ibland varit små minigolf pitchar, korta sektioner med fantastisk snö och utsikt som renderat bra bilder, åken har också varit stora och långa, ibland upp mot 1200 fallhöjdsmeter.

”Det har känts modernt, fräsigt, coolt och medvetet att topptura. Det har varit eggande skidresor med håll-i-hatten-nivå på naturupplevelserna. Men ändå har någonting skavt. Något har saknats.”

I Alperna har jag spenderat dagar i hyttor mellan Andermatt och Engelberg i bergsmiljö med perfekta skidbara nordsidor där Urner-alperna ståtar omkring en som en overklig och jättelik inramning och publik. Jag har varit på norra Island, och även bland de japanska Alperna i Hakuba (att tura i Japan må vara en bra vinkel på en artikel, men åkmässigt…fy fan vilken miss!). De senaste årens prylutveckling inom skidbranschen har gasat på alla dessa skidresor, gjort dem hanterbara och inbjudande för en egentligen mer åk-orienterade skidnörd som mig själv. Mina nya skidor är i princip lika bra som de jag körde för 4-5 år sedan, trots att de är kilot lättare per fot. På bindningarna har det också kapats hundratals gram numera utan att tumma på säkerheten och känslan utför. Pjäxorna har också blivit lättare, och numera grymt mycket bättre och skönare att gå med.

Den till synes aldrig sinande anstormningen av offpistsugna skidåkare i de namnstarka och bra skidorterna i Alperna som Engelberg, Chamonix, St Anton, Verbier har också gjort att man fått än mer skäl att ge sig ut i vildare terräng, mer oexploaterade massiv där konkurrensen om pudret är triljoner gånger lägre.

Det har känts modernt, fräsigt, coolt och medvetet att topptura. Det har varit, som sagt, eggande skidresor med håll-i-hatten-nivå på naturupplevelserna. Men ändå har någonting skevt smugit sig in, något som skaver. Min skidåkning har faktiskt blivit sämre. Har jag blivit äldre? Ja. Har jag blivit mindre vältränad, förtvinar min kropp? Nej, verkligen inte. Formen, kosten och det mentala har troligen aldrig varit bättre.

Det handlar om skidåkningen, balansen, känslan, att stå på hela foten, att känna det där lilla fina trycket på innerskidans lilltå i svängen, att aktivt utjämna ojämnheter när man åker likt en aktiv puckelåkare, att stå ut hela carvingsvängen och verkligen kanta med fot, knä och höft på ett balanserat sätt.

”Jag gillar att vara utomhus, men jag är varken en inbiten eller tvångsmässig friluftsmänniska.”

Det är alla detaljer som man egentligen bara kan träna på ett enda sett, nämligen genom att de facto åka skidor. En lång episk och maffig skiddag när man turar, där man inte fullkomlig tar ut sig, kan ligga på 1000-1500 fallhöjdsmeter, åker man lift klockar man lika mycket åkning före lunch. Och efter lunch kan man börja med finliret, slipa på de tekniska detaljerna i pisten, kanske reka och hoppa någon lagom stor klippa, försöka få till en sådan där snygg noosebutter i pudret eller bara smacka på i stora skärande svängar nedför.

Jag gillar att vara utomhus, men jag är ingen inbiten eller tvångsmässig friluftsmänniska. Jag behöver inte sitta i ett tält vid en sjö utan mobilteckning för att gå offline, gå in i mig och själv och känna frid. Jag kan gå en promenad i mitt bostadskvarter, vandra mentalt inåt och få precis samma känsla. Springa en solitär runda i skogen, eller ta mig ut till havet.

Så därför tog jag beslutet i höstas – ingen skidresa utan liftar denna vinter. 2019 blir skidorternas, liftarnas, eventuellt köernas och framförallt åkningens skidår för mig. De där ensliga toppturerna får någon annan göra, nu ska jag hitta tillbaka till den där skidglädjen som jag fick från mina föräldrar när de lärde mig att ”åka slalom” i mitten på 1980-talet i Sälensstugan, Lindvallen.

I slutet av februari står jag i en sjukligt lång knapplift i schweiziska Saint-Luc som ligger i Val d’Anniviers, en dalgång inte långt från varken Verbier eller Chamonix. Det är en alpin miljö med flera fyratusenmeterstoppar, när jag vänder mig bakåt i liften ser jag Weisshorn 4 506 meter och lite längre bort även Zermatt och Cervinias stolthet Matterhorn som mäter 4 478 meter. Vi kliver av liften, rundar svänghjulet, och sidesteppar uppåt några meter, trycker lite med stavarna, skråar en kort bit och fem minuter senare har vi ett puderfält nedanför skidspetsarna. Det är nära femhundra fallhöjdsmeter ner till liftens dalstation.

När jag vrider skidorna ner i fallinjen och börjar lägga mellanstora svängar genom det nyfallna två decimeter tjocka snötäcket vet jag att det bara är dagens första liftburna offpiståk på framsidan av Bella Tola. En timme före lunch har vi kört samma åk, men lite olika varianter, tre gånger och det känns knappt som om skiddagen ens har börjat.

Inte ens chans att jag skulle byta detta mot norrsken, folktomhet och episka toppturer. Det här är min typ av skidåkning, det här är min mest sanna skidglädje och det är precis den här extatiska och, minst, trehundraprocentiga skidpeppen som jag har letat efter de senaste vintrarna. Nere vid liften igen bryter min skidpolare min inre monolog:
– Vi tar två åk till här innan lunchen va?

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. Wangler
    0
    Wangler | 2019-03-12 10:26          

    det jag känner igen mig mest i är det du nämner om att vara ute.. dvs jag gillar att vara ute men jag behöver inte heller sitta i ett tält å äta påsmat... att ta liften upp och skråa ut eller gå en liten kort bit för att få ett par trevliga åk innan lunch som då intas på en restaurang med bra mat , skön stol och lite musik å kanske någon trevlig radler eller en kaffe slår i alla fall en smörgås å en dricka från ryggsäcken :) jag har också värderat in antal åk och som du säger så är pisten rätt trevlig den med när man kan finslipa lite och då också kunna åka med de vänner som ser skidåkning som lagom på ett annat sätt :) jag lärde mig även detta under sommartid på mountainbike där njutningen i och runt skogarna i sthlm ( där man också kunde ta en öl och lite mat på ett trevligt ställe... inte var sämre än de resorna man gjort långt in i de djupaste skogarna... eller bekvämligheten i att åka wakeboard på en kabelpark med både restaruang och faciliteter istället för att åka båt långt bort in på något öde ställe :) allt har sin charm men för min egen skull så vill jag få ut så mycket av möjligt av själva åkningen under den tyvärr lilla tid jag har så ja... jag håller med.. åk lift och nyttja det till max :)

  2. Corin
    2
    Corin | 2019-03-11 22:34          

    Tura äger. Ni turar för lite. Tura mer.

  3. AndersWingqvist
    1

    @spademan @Fabianomne Exakt! Ja, lite sidecountry och att gå 30 min or so är ju dumt att INTE göra eftersom det så klart ofta ger sjukt mycket bättre snö. Men att gå helt utan lift = för lite åkning för mig just nu iaf.

  4. spademan
    0
    spademan | 2019-03-08 21:13          

    Javisst, har haft den åsikten hela tiden. Kör med lift, går om jag måste (tycker helt enkelt det är tråkigt). Har kört 1 vecka heli per vinter sista tre åren också. Det är najs, men dyrt. Brukar hitta bättre puder med liftåkning och flexibilitet, så funderar just nu att satsa på lift 100% nästa vinter. Och gå om man måste. Fick just hem ett par nya pjuck på 1340 gran styck. Utifallatt! Keep on rockin’ in the Rockies!

  5. Fabianomne
    5
    Fabianomne | 2019-03-08 16:42          

    Äntligen!!! Att tura är coolt, kul och äventyrligt - all respekt till de som föredrar't.
    Men jag håller med till 100% av att en dags toppturande för ett åk kan åkmässigt likställas med det första för dagen (för det är det ju), vilket allt för ofta är knackigt, med dålig position och utan fingertoppskänsla. En klok man vid namn Staffan citerade någon ännu klokare man när vi var ute och lapade Kabinbanan i Åre:

    "Den som går mest blir inte bäst, det är den som åker mest som blir bäst"
    Såklart behöver man ju inte åka för att bli bäst, men fan, mina åkfärdigheter förbättras nog markant av fyra laps genom Mårtens, Östra och susarbäcken VS att gå från byn till toppen och köra baksidan till Huså under samma tidsram.

    No hate, all respekt till alla som gillar att tura.

    PS: Topptur suger

Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer