Ö med snö – Topptur på Island

Vår nordiska granne Island har ett landskap av vidsträckta vidder, vulkaner och vattensprutande gejsrar. På öns nordsida finns dessutom många snötäckta berg som skapade för toppturer och heliskiing. Freeride packade skidgrejerna, tog flyget till trollens halvö och åkte på en och annan ”snyrting”.

”Snyrting” står det på skylten som hänger i taket. Streckgubben som ska föreställa en man och den engelska översättningen ”Toilet” leder mig dock rätt. Vi har precis landat på Island som ligger där mitt ute i norra Atlanten, precis söder om polcirkeln, lite ensligt med gigantiska och istäckta Grönland som närmsta granne västerut. Min quick fix-isländska – kraftigt inspirerad av Hrafn Gunnlaugssons film Korpen flyger från 1984, där svenska ord bekläds med ändelsen -ur – kommer på skam redan några minuter efter att jag har satt mina fötter på Keflaviks flygplats och denna vulkanskapade ö. Det känns som en snyting att toalett inte heter toalettur utan istället just snyrting.

För nära tolv sekel sedan, 860 e. Kr., var det andra fötter som tog sina första kliv på denna drygt femtio mil breda och trettio dito långa ö. Några av de första som kom till Island var fyra norska vikingar som med Floke Vilgerdsson – aka Korp-Floke – i täten steg i land på ön. Mörkret, isen och kylan upplevde norrmännen som en lång ihållande snyting, deras försök att odla en bit mark misslyckades och efter en sträng vinter sägs Floke ha namnget den då helt obebodda ön ”Island”. Smeknamnet Korp-Floke fick den norske vikingen för övrigt efter sin listiga manöver att ta med sig tre korpar ombord på sitt skepp när han seglade från Shetlandsöarna norr om skotska fastlandet för att finna den då icke namngivna ön. Efter en dags seglats släppte han den första korpen som direkt satte kurs akterut tillbaka mot Shetlandsöarna. Andra dagen släppte han nästa korp som stannade kvar på skeppet. Tredje dagen släpptes den sista svarta fågeln som satte kurs framöver och visade Floke och hans vikingar vägen till vad som senare kom att kallas Island.

Senare kom det nya äventyrliga norska vikingar till Island, däribland Ingolf Arnarson som enligt de isländska sagorna var den första att permanent slå sig ner på ön. Till en början var Island en fristat med sin lagstiftande församling Alltinget som hölls första gången år 930 i Þingvellir nationalpark, fyra mil utanför Reykjavik, därefter har Norge och sedermera Danmark styrt islänningarna. När Nazityskland 1940 under andra världskriget ockuperade Danmark passade islänningarna på att deklarera sig som en självständig stat. Några år av politiska bråk följde, men sommaren 1944 utropade Islands första president Sveinn Björnsson Island som en fri stat igen och avslutade därmed sjuhundra år av utländskt styre. Trots att Island varit norskt och danskt under långt tid har ett och annat ord bytts mellan islänningarna på glaciärerna, i städerna, byarna och kanske i de varma naturliga källorna och utvecklat språket till ett eget, liknande de andra skandinaviska, men uppenbarligen med betydligt större variation än enbart slutklämmen -ur.

Vi behövde inga korpar som visade oss vägen till Island och den internationella flygplatsen Keflavik fem mil väster om Reykjavik, men väl en rutinerad isländsk taxichaufför som får förklara att det är en fyrtiofem minuters transfer härifrån Keflavik till inrikesflygplatsen mitt inne i huvudstaden. Vi har inte kommit till isön för att festa i hippa småstorstaden Reykjavik, utan vill norrut mot bergen och snön. Taxiresan kostar en tusenlapp, men inrikesflyget upp till öns näst största stad Akureyri är desto billigare och landar på drygt hälften. När vi kliver ur propellerplanet är vi längst inne i Eyafjördur mitt på norra Island, omgivna av vita berg på ömse sidor av det kalla havsvattnet. Det är ett landskap som vi har sett på bild och i filmsegment från TGR, Waren Miller och A Skiers journey (sistnämnda dock från västfjordarna på norra Island). Även überpopulära HBO-serien Game of Thrones är delvis inspelad på Island, det är i scenerna som utspelar sig norr om muren som denna sagoös karga landskap förtjänstfullt använts. I verkligheten ter sig fjordvattnet blåare, bergen vitare och vidderna vidare. Det är ett stort landskap och det är en känsla som ska visa sig växa för varje dag vi spenderar här på Trollhalvön.

Det är ett stort landskap och det är en känsla som ska visa sig växa för varje dag vi spenderar här på Trollhalvön.

Dagen därpå befinner vi oss mitt i det där typiska vintersceneriet på norra Island – det blåa Atlanthavet vackert kontrasterat mot de bulliga och stora vita bergen utan träd – och jag undrar i mitt stilla sinne: Hur fan ska jag kunna beskriva detta vackra landskap? Vi sitter i en minibuss på väg norrut från det lilla fiskesamhället Dalvik där vi har vår bas för dessa dagar av trolska toppturer. Väg 82 går nära Eyjafjördur på höger hand och till vänster reser sig bergen snöbeklädda och inbjudande för det tiotal skidåkarögon som trånande spanar genom minibussens skitiga rutor. Vi parkerar, tar oss över vägen och börjar att ta oss uppför med lössläppta hälar och hudar under skidorna.

Vi tar paus efter ett par timmar och uppskattningsvis femhundra höjdmeters uppförsknatande. Det är vår första dag på Trollhalvön och vi tar den an i ett sävligt tempo, stannar ideligen för att ta in naturen och fotografera. Vi sitter allesammans och spanar ut över fjorden och de vita bergen på andra sidan. Adjektiv som ”magiskt”, ”fantastiskt” och ”sagolikt” sprids i luften. Eyjafjördurs vatten ligger stilla och kluckande långt där nedanför oss. Tittar man ut mot fjordens mynning, där det stora havet börjar, blir allting bara blått. Ännu längre ut är det svårt att se var havet slutar och himlen börjar. En flock gäss avtecknar sig vita mot det blåa havet när de flyger norrut, en fiskebåt syns en bit ut i fjorden som en liten leksak. Fikapausen består i rykande kaffe, mackor och svaga fiskmåsskrik som hörs på långt, långt håll när den pyttelilla fiskebåten verkar spola bort fiskrens från däck. Det känns som om vi går på skidtur vid världens ände. Emellanåt bryts det naturromantiska svärmeriet bryskt av ett mullrande oljud som liknar ett jetflygplansvrål – det är ljudet av last- och personbilar som fortplantar sig upp för berget nerifrån bilväg 82.

Island är Europas mest glesbefolkade land där två tredjedelar av de drygt 300 000 invånarna bor i Reykjavik eller de sammanväxta kommunerna runtomkring. Långsmala och bitvis ensliga Sverige är exempelvis mer än sju gånger så tätbefolkat som Island. Denna helg är det dock full aktivitet i bergen på Trollhalvön vid Dalvik och Eyjafördur – första versionen av svenskexporterade toppturscampet Pure Island går nämligen av stapeln. ”Full aktivitet” innebär i dessa sammanhang ett tjugotal toppturare delade i tre grupper med varsin bergsguide. Medan vi fikar kommer den snabbaste klungan – svarta gruppen – ledda av finlandssvenska bergsguiden Rasmus Krogerius upp mot oss. De går inte i något sävligt tempo.
– Hej!, säger Rasmus.
Sedan rundar han oss där vi sitter och tar det lugnt. Han har lätt svettigt ansikte. De sju Pure Island-deltagarna som följer i hans spår har än svettigare ansikten och är fullt fokuserade på att komma upp till toppen. Denna dag hinner de tre åk och totalt tvåtusen fallhöjdsmeter. I toppturssammanhang är två tusen fallhöjdsmeter på en dag en prestation. I ett större liftsystem är det några fokuserade åk före lunch. För oss skidåkare som njuter nerför, snarare än uppför kan flera topptursdagar i rad skapa åk-ångest: Hur snabb du än är uppför så går det inte att jämföra med effektiv liftburen skidåkning. Denna första förmiddag på Island har jag svårt att släppa den gäckande tanken att liftar är en sjukt bra uppfinning.

Någon timme senare når även vi toppkammen och kan blicka ner mot Olafsjördur, i nästa dalgång. Bergen på andra sidan denna fjord står stolta och vita och speglar sig i havsvattnet nedanför. Antalet lättillgänglig och anmarschfria toppturer på Trollhalvön verkar oändliga. Skidåkaren och bindningsingenjören Fredrik Andersson som är med i vårt skidsällskap fångar känslan:
– Det känns som om islänningarna tänkte på toppturare när de skapade de här bergen. Väldigt många berg har bra skidåkarlutning – jämnbrant och brant nog att få ett fint åk men inte så brant att det är svårt att ta sig upp till åken. Dessutom är det bra fallhöjd och man får ett riktigt åk på runt 1 000 höjdmeter. Skidåkningen finns åt alla vädersträck och ger möjlighet att anpassa åkningen efter väder, vind och snöförhållanden.

När vi är mätta på utsikten är det dags att åka skidor. Snön är hård kring den vindpåverkade toppkammen, men mjuknar lite längre ned på sydsidorna. Det märks att vi är långt norrut eftersom solen inte tar så hårt på snön. Vårt nära tusen fallhöjdsmeter långa åk ned till minibussen, väg 82 och Eyjafjördurs Atlantvatten är en lång, lagom brant och öppen historia med skidföre i form av vårsnö. Egentligen minns jag inte särskilt mycket av åket, mer än att tanken på landskapets skönhet hela tiden kom till mig i den primitiva formen ”Det är sjukt, helt SJUKT, HELT SJUKT vackert!” medan det blåa fjordvattnet kom närmare och närmare för varje sväng.

”Kaffihus Opid” står det på skylten som står på gatan i en av Dalviks gatukorsningar. Bakom bardisken står ett otal gamla kaffekoppar i olika varianter, till vänster är väggen beprydd med en enorm blyertsskiss över några islänningar framför berget ”Hästen”, som är ett av landmärkena häromkring. Nån beställer espresso, några andra öl och en annan bubblande läsk. Vi tar med dryckerna ut, sitter i solen och kisar upp mot några av Trollhalvöns berg som vi just turat upp för. Nedfärderna denna sista skiddag har varit i ett före som inte kan beskrivas som något annat än perfekt vårsnö. Ju längre denna toppturshelg har lidit desto mindre har mina tankar på liftar förekommit. Det har dock kommit andra onda idéer. En av heliski-operatören Arctic Heliskiings stålfåglar syns långt bort över bergen likt en muterad och modern isländsk älva som sprungen ur de forntida sagoböckerna. Tänk hur många åk på en dag som man skulle kunna få med en sådan. Men skulle landskapet framstå som lika sagolikt, skulle middagen på kvällen och isländska skyr-yoghurt cheesecaken till efterrätt ha smakat lika gott? Och framförallt: skulle åken nedför kännas lika välförtjänta? De Pure Island-deltagarna som sitter runtomkring har nog ett svar, medan jag har ett annat.

Skidåkning på Island FAQ

Kan man åka skidor på Island?
– Om man kan! Trollhalvön mitt på norra Island med Dalvik som utgångspunkt är en bra start – där finns bergen, havet, boende och en spirande skidkultur där heliski och toppturer står i centrum.

Hur gör jag?
– Ett enkelt och angenämt sätt att få maximal skidåkning är att åka med arrangemanget Pure Island där rubbet ingår (förutom möjligen afterski-öl). Flyg, transfer, boende, mat och fyra topptursdagar tillsammans med andra engagerade toppturare ledda av certifierad bergsguide. Om Pure Island-arrangemanget inte passar ditt schema, din budget eller smak är alternativet att sy ihop din egen resa. Missa inte transfern mellan internationella flygplatsen Keflavik och inrikesflygplatsen inne i Reykjavik bara.

När ska jag åka dit?
– Topptursäsongen är igång ifrån slutet av mars och fram till slutet av maj – början av juni beroende på snö och väder. Heliski går att köra från slutet av februari till mitten av juni.

Varför ska jag åka till Island och inte någon annanstans?
– Det är svårt att tänka sig bättre lämpade berg att tura på – bra lutningar både upp och ned, inga anmarscher, ofta relativt lavinsäkert eftersom solen inte bränner sönder snön som i Alperna, dessutom långa och stora åk hela vägen ned till havet. Men det bästa och mest minnesvärda med Island är landskapet med dess rena vita, snöbeklädda berg och blåa havsvatten som får dig att ta ord som ”magiskt”, ”overkligt vackert” och ”shit pommes frites” i din mun dagarna i ända.

Vem ska inte åka till Island för att åka skidor?
– Om du älskar liftsystem (de är små och oansenliga på Island) och samtidigt hatar heliski och/eller topptur ska du inte åka till Island. Om du är ”transfer-känslig” och inte kan tänka dig att byta flygplan och åka taxi/buss däremellan ska du inte heller satsa på Island. Om du är sjukt sugen på pudersnö ska du faktiskt inte heller ta sikte på Island, eftersom detta är relativt ovanligt. Snömässigt är det ”corn”, ”firn” eller kort och gott vårsnö som är stapelvaran på Island – och den håller yppersta kvalitet i och med att solen når den precis lagom mycket utan att ge dig kladdig snösoppa upp till halsen att åka i.

Hur stora skidåk får jag då?
– Har du budget för heliski kan du få flertalet enskilda åk på en bit över tusen fallhöjdsmeter, eftersom topparna på Trollhalvön är upp mot 1 500 meter och många av dem är åkbara hela vägen ned till havet. Samma sak gäller dig som tar stighudarna upp, de flesta åken ligger runt tusen fallhöjdsmeter.

Hur många veckopengar behöver jag spara?
– Hur bortskämd är du? Konceptet Pure Island där allt ingår kostar från 14 900 kronor, en egenkomponerad historia där du själva ansvarar för allting skulle troligen vara något billigare.

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.