Freeride spårar i västra Iran

Freeride- redaktionen kom, såg och pumpade puder i Dizin i norra Iran. Efter en vecka styrde minibussen genom öknen ner till Zagrosbergen i väst, nära den irakiska gränsen. Till nomadland.

Hiking i bergen runt Dizin.
Hiking i bergen runt Dizin.

Söndag morgon. Så här mitt i veckan är folket på jobbet och liftarna stängda – i Iran alltså. Här ligger helgen på torsdagar och fredagar och då samlas folket från byarna i Koohrangprovinsen, i västra Iran, vid backen för att åka skidor, traktorslang och röka vattenpipa. För någon dag sedan rådde här full kalabalik vid biljettförsäljningen (den officiella så väl som svarta marknaden). Vårt skandinaviska skidgäng hade en lång svans med nyfikna bybor efter oss ända fram till påstigningen i släpliften från 1960-talet. Västlänningar är lika ovanliga här som skidor med midjemått över 60 mm.

Freerideredaktionen med ett lemmeltåg av nyfikna Koohranginnevånare efter sig på väg till liften.
Freerideredaktionen med ett lemmeltåg av nyfikna Koohranginnevånare efter sig på väg till liften.

Men idag råder snarare spökstadskänsla. Så det är enbart i sällskap av en ensam, kringflackande hund som två medlemmar ur Freerideredaktionen börjar traska upp mot liftarna.

Vi hinner knappt sätta ner skidorna innan en kille kommer ut från en närliggande byggnad. Det härliga med iranierna i Koohrang är att de är så pratglada. De kör på med farsi och det spelar mindre roll att du har sagt na mifahmam (jag förstår inte) minst tio gånger. Till slut kan man lika gärna prata svenska tillbaka. Och använda fingrarna.
När liften är stängd finns det ett nyckelord som går hem i de flesta läger, Khomeini. Inte för att den döde Ayatollan skrämmer folk, utan för att det är smeknamnet på iranska pengar. Som amerikanarnas dead presidents.

Dan-Marcus bearbetar persisk snö.
Dan-Marcus bearbetar persisk snö.

Känslan av att ha köpt sig en egen lift för en dag i avlägsna iransk berg är oslagbar. Sin fina tradition trogen pistar iranierna max två spår; offpisten är obegränsad och pudersnön djup. Efter ett tag tröttnar liftkillen och vi ordnar med påstigningen själva. Det enda som oroar den totala friheten är ett skevt vändhjul. Men det håller tills Freeride stänger liften för dagen.

Freerideredaktionen har tillsammans med fotografen Peder Sundström, skidkompanjonerna Dennis Franzén och Ermanno Cagioni samt guiden Anders Bergwall och Pathfinderteamet Adrian och Mattias tagit en minibuss från den norra skidmetropolen Dizin i Alborzbergen, genom Dasht-e Kaviröknens västra utkant, söderut till den vackra staden Esfahan. Mycket, nej fel…allt blir mycket lättare med reseledare som kan språket, smörjer poliser, prutar och delar med sig av de där kontakterna som gör att resan höjs ett snäpp. Från Esfahan sattes rak kurs mot den irakiska gränsen i väst. Här tonar Zagrosbergen upp sig, Irans största bergskedja.

Vi lämnade bakom oss fantastisk puderfrossa a la Dizin, mingel i liftkön med Teherans överklassungdomar, skidgarderober och slalomlandslagets exotiska portträning i pudersnö. Näst sista dagen i Dizin bjöd på årets snöstorm, vilket fick till och med reservaggregaten att strejka och skidliftarna att förbli stängda. Tillresta iranska skidgäster hade dock mycket nöje ändå av att beskåda oss svenskar genomfördes svettiga lavinövningar i midjedjup snö utanför hotellet – envisa som skotska terriers.

Mannen på bilden åker offpist.
Mannen på bilden åker offpist.

Följande natt skedde det persiska undret. Stormen lade sig och puderdumpet var ett faktum. När gardinerna drogs undan på den sista Dizinmorgonen insåg vi att vi bara var en frukost bort från iranska snödrömmar. Världsklass! Och lavinfarligt. På förmiddagen drogs två iranier med i en mindre lavin men klarade sig och under eftermiddagen var några norrmän nära att hamna i en mördarlavin som släppte ner i en gryta i systemets östra utkant.
I Iran kan du inte räkna med någon back up som skidåkare. Avsaknaden av säkerhets- och räddningsutrustning i och utanför skidområdena är total; här är det bara kamraträddning som existerar.

Martin lägger en stor sväng i Zagrosbergen.
Martin lägger en stor sväng i Zagrosbergen.

Men, tillbaka till Zagrosbergen. Redan vid första anblicken av skidanläggningen i Koohrang inser vi att Dizin, hur exotiskt det än må vara, är rena turistfällan i jämförelse. Från det bekväma baslägret på Hotel Koohrang breder dalens bergssidor ut sig. Topparna är anonyma – ingen finns som kan ge oss tips på repor, vissa toppar saknar namn andra har namn som vi inte kan uttala. Som hotellägaren Fred säger: ”Det är Rousseau, grabbar. Back to nature!”. Från frukostbordet är det bara att välja vilka bergsryggar som ska avverkas under dagen för att sedan vid middagsbordet diskutera de egna spåren.
Terrängen är inte brant men omväxlande. Toppbestigningsutrustning är ett måste för att komma åt den riktigt fina åkningen. Från liftsystemet är det i princip bara att hålla skidåkarns höger för att komma åt nya, orörda linjer. Det går alltid att få åk som slutar nere vid landsvägen som leder tillbaka till dalstation och hotell.

Med stighudar kommer man långt.
Med stighudar kommer man långt.

Många locals undrar nyfiket om vi också är fransmän. Snart får vi berättat för oss om det franska filmteam som gästade området för några år sedan. På kvällen lokaliserar vi de brantare åken och rännorna som fransmännen hittade en bit längs vägen upp mot nomadbyn Shikhalikhan. De hade helikopter, vi har stighudar. Men efter någon dag, då vårt ressällskap delar på sig, får ändå några av oss en rejäl smakbit av mer exponerad åkning. Från vägslutet vid Shikhalikhan, och med tält i packningen, sätter vi kurs mot bergsmassivet i söder. Högsta toppen, Zard Kouh med sina 4 548 meter, ger perspektiv och motivation.

Den lokale poliskommissarien dyker upp i sliten läderjacka. Han vill diskuterade riskerna med fältnätter uppe i bergen. Det är så kallt att både varg och björn har sökt sig nedför bergen. Bybor erbjuder att låna ut gevär men efter att ha suttit flera kvällar och lyssnat på Anders Bergwalls expeditionsberättelser och bravader känns ett gevär overkill.

A la Indiana Jones
A la Indiana Jones

Efter ett flackt parti med hudarna är det dags att korsa ett rinnande vattendrag; antingen genom vadning eller att likt Indiana Jones ta sig över med hjälp av uppspända vajrar. Därefter börjar stigningen upp till platsen för baslägret. När tälten är uppslagna vid bergets fot väntar våra alldeles egna toppar på oss i strålande sol. Första bestigningen blir en topp alldeles i närheten. Efter en förmiddag på hudar känns det skönt att äntligen vara på väg till lite högre höjder. Efter en svettig tur med stekande sol i ansiktet väntar belöningen. Utsikten över ett ödsligt bergslandskap med vackra toppar slår det mesta. Som om detta inte var nog… ett helt perfekt åk med god lutning tar oss tillbaka till tältcampet. Nödvändig torrfodermiddag och förberedelser inför natten hinns med innan solen går ner över Zard Kouh. Vårvärmen omvandlas till vargavinter på nolltid men sovsäckarna klarar kylan och inga nyfikna (eller hungriga) djur hittar fram till lägret under natten.

Boende på nomadvis vid Zard Kouh.
Boende på nomadvis vid Zard Kouh.

Dagen därpå är det åter nya höjdmeter som ska klaras av både uppför och nedför. Anders delar hela tiden med sig av sina erfarenheter och bergskunskaper. Dessutom ger han oss en hel del praktiska tips, bland annat hur man smartast och snabbast sicksackar sig uppför olika bergsslutningar. Nya sköna åk som man aldrig får för många av hinns med innan det åter är dags att glida hemåt mot civilisationen.

Det är över de här bergspassen som nomaderna, Bakhtiarifolket, tar sina djur på väg till sommarbetet vid Persiska viken. Deras traditioner och levnadssätt är i stort oförändrade de senaste tusen åren. Förhållandena är idealiska för skidåkning. När vi lämnar Koohrang bakom oss undrar vi hur länge det dröjer innan hjordar av skandinaviska skidåkare tar sig an samma bergssidor.

Johan, Martin, Dan-Marcus och snöstormen.
Johan, Martin, Dan-Marcus och snöstormen.
Bortskämd med ett helt skidområde för sig själv.
Bortskämd med ett helt skidområde för sig själv.
Another day at work.
Another day at work.
Irans hetaste trend just nu, Freeridestickers.
Irans hetaste trend just nu, Freeridestickers.
Dizins ”mutlift” (även kallad pungkrossaren på grund av startrycket) med skidområdets mest korrupte liftskötare.
Dizins ”mutlift” (även kallad pungkrossaren på grund av startrycket) med skidområdets mest korrupte liftskötare.

 

Fakta: Iran

Karta över Iran.
Karta över Iran. Skidorter i Iran

Valuta: 10000 rial (1000 toman) = 8.5 kr.
(Tag med US Dollar och växla till rials vid Therans flygplats.)
Språk: Farsi (persiska).
Mobil: I Dizin finns ingen mobiltäckning. Telia fungerar dock i Thereran och i de större städerna.
Visum: Turistvisum krävs och söks via iranska ambassaden i
Stockholm, pris 475 kr. iran.se

Dizin
Boende: Dizin Hotel ligger i anslutning till liftstystemet.
Dubbelrum $54/natt, trebäddsrum $67/natt
Telefon: +982622542449.
Fax: +98262254.
Mat: Dizin Hotel, Frukostbuffé 30000 rial, Middag 40 000-70 000 rial (Kebab, Kycklingsnitzel, Fisk).
Mat i backen, Soppa, Kebab, Pizza 45 000 rial, Hamburgare 20 000 rial, Snickers 10 000 rial.
Liftkort: 60 000 rial/dag.
Fallhöjdsmeter: 850 m

Koohrang
Boende: Hotel Koohrang
Mat: Middag 40 000 – 60 000 rial.
Liftkort: 25 000 rial/dag

Väder:
9-dagars snöprognos från Dizin
14-dagarsprognos Dizin accuweather.com
Aktuellt väder Kohrang irimo.ir

Resa:
IranAir flyger reguljärt Stockholm – Theran
Pathfinders Travels anordnar resor. Se pathfindertravels.nu
Langley Travel anordnar resor. Se langleytravel.com

Text: Dan-Marcus Pethrus, Martin Åkesson och Johan Åkesson, Bild: Peder Sundström
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.