Helgbuss till Hemsedal

Freerides utsände lämnade stress och lövtrötta gator för att föra årets första svängar till protokollet. Från Göteborg tog han bussen som snabbt och smidigt bytte deras kuliss från asfalt till fjäll. Följ med på en prisvärd alpin fjällweekend till norska Hemsedal.

Där i Göteborg: julstress i Nordstan, regniga gator och lövlösa trädskelett i Vasa-allén.
Här i Hemsedal: snötyngda granar, nypistade backar, snöknarr under skidorna. Fartvind i ansiktet och högalpin inramning av bergstoppar och kalfjäll.
Scenbytet från Göteborg till Hemsedal är lika välkommet som enkelt. Vi är i Norge på en paketresa som inkluderar bussfärd, tre dagars liftkort och boende i trivsam lägenhet med bastu och bara 200 meter till några av skidsystemets tjugo liftar. Med andra ord – skrapa ihop några medresenärer, boka ett weekendpaket med något av de Göteborgsbaserade resebolagen, betala fakturan – och sedan är du här.

Vi tar oss över trädgränsen och lämnar de snötyngda barrträden nedanför oss. Solen lyser på toppen av Røgjin 1 370 meter över havet, där vi glider av sittliften. Här uppifrån finns tre nedfarter att välja mellan och den blå pisten Midtløypa som – liksom namnet skvallrar om – ligger i mitten av de tre, ser inbjudande ut med snöglittrande underlag i solljuset. Det är tidigt på vintersäsongen och således sparsmakat med folk. Vi runt tio busslaster göteborgare utgör just nu i mitten av december en inte helt oväsentlig del av klientelet här i Hemsedals totalt fyrtioåtta skidbackar.
När vi skjuter fart nedför far min blick framåt och uppåt. Härifrån Røgjin-toppen syns stora delar av skidsystemet. På andra sidan dalgången lite till höger vaktar Hamaren (Tinden-liften) 1 444 meter över havet, ytterligare lite längre bort och högre upp reser sig Totten, som når 1 497 meter över havet. Dessa tre bergstoppar definierar och avgränsar Hemsedals skidsystem på höjden och bredden. Med lite fantasi kan man beskriva skidorten som en tratt, där de tre nämnda topparna anger altitud och vidd, medan pisterna sedan slingrar och ringlar sig nedför berget, för att allihop slutligen samlas i en avsmalnad pip nere vid platån där den moderna åttastolsliften Hollvin, den äldre Holdeskarheisen och stora afterski-krogen Skistua samsas om utrymmet. Hollvin express är själva motorn i detta maskineri. Effektivt pumpar denna lift skid- och brädåkare tillbaka upp på berget för nya skidåk.

Många av Hemsedals sluttningar ligger i nordläge. Det innebär att solens strålar oftast inte når till skidåkarna. Men ljuset når därmed inte heller snön, vilket konserverar och håller den kall och fin.
Efter någon vända nedför Røgjin och Midtløypa, samt ett otal repor med Holvinn express och fantastiskt breda carvingbacken Hemsedalløypa, är vi både lite trötta och frusna. ”Kaffe & vaffel 44 kr” läser vi på en skylt utanför Fjellkafeen och det är som om ägaren läst våra tankar. Vi klickar ur skidbindningarna, lutar skidor och stavar mot de uppställda träbockarna och pjäxar sedan in på kaféet som ligger strax nedanför bergstation av Holvinn express. Vi har utsikt mot pisten Hallinghovdløypa och befinner oss så gott som exakt mitt i Hemsedals liftsystem. Ett par bord bort tar ett internationellt alpinlag en paus från portåkningen. Både svenska och norska röster hörs bland övriga gäster. Inne på kaféet är det varmt och skönt. Våra lätt nedkylda fötter får chansen att komma ur skidpjäxorna några minuter och kroppen får nytt skidbränsle med våffla och sylt, samt varm choklad med vispgrädde. En halvtimme senare är vi ute i det norska vinterlandet igen. Och dessa miljöer ligger blott 51 mil hemifrån.

Den omkring sju-åtta timmar långa sträckan mellan Göteborg och Norges näst största skidort (efter Trysil) går att avverka med bil. Ett annat alternativ är att göra som oss och åka chartrad buss – bekvämt, billigt och socialt. Men färden upp blir en lektion i hur olja och vatten inte går att blanda utan istället skär sig. Från att vi kliver på klockan tre på torsdagseftermiddagen och fram till ankomsten vid elva på kvällen är bussresenärerna tydligt uppdelad – där bak sitter ett större partygäng utrustat med stereo, alkohol och glatt humör. Längre fram i bussen är det lugnt och beskedligt. Michael, som genomför sitt första uppdrag som reseledare, befinner någonstans mitt i och vet inte riktigt hur mycket han ska säga till den högljudda delen av resenärerna. Lejonparten av resenärerna verkar dock tillfreds och stör sig så där lagom mycket på varandras stelhet respektive högljuddhet. På TV-skärmarna rullar några dåliga komedier som förkortar resan, och ett matstopp i Sarpsborg strax före Oslo är en skön fyrtiofem minuter lång bensträckare mitt i färden.

”Jag ska köpa vingar för pengarna, och flyga ut över ängarna!”, sjunger coverbandssångaren inne på Skistua. Utanför byggnaden sitter högtalare och ljuder ut över platån vid Hollvin-sittliften för sprida stämningen och locka fler afterski-törstande skid- och brädåkare. Klockan är snart sex och det är mörkt ute. De stora gula stråkastarna som lyfter fram de snöflingor som tyst singlar ned. Åttiotalet verkar regera på den rockiga after skin för efter Mikael Rickfors-hiten ”Vingar” från 1988 lirar coverbandet Bon Jovis ”Livin’ on a prayer” från 1986, med en övergång i Europe-dängan ”The final countdown” från samma år. Öl, trängsel och allsång för de som vill. Denna fredagskväll har vi dock annat i sikte genom skidglasögonen.

Vi vänder after skin ryggen, och stakar ner mot Hollvin Express. Det är bara några minuter kvar tills kvällsåkningspasset, som varar ända till halv nio, drar igång. Det är nypistat i stora delar av de backar som är belysta och öppna och ovanpå ligger ett fem centimeter tjockt lager nysnö. Vi tar plats i en av Hollvins breda åttasitsiga liftar.

Vi tar sikte på Hemsedalløypa, favoriten från från för- och eftermiddagens åkning. I strålkastarskenet flyger vi ned genom det lätta lagret nysnö. Det är folktomt och kungligt skidföre – så lättåkt att fartdjävulen kommer fram och vinddraget som uppstår får det att isa i ansiktet. Den plötsliga kylan gör lite ont i huvudet, ungefär som när man var liten och åt för mycket glass alltför fort. I liften upp igen klappar vi varandra på axeln för det kloka valet att skippa after skin och istället satsa på detta sena skidåkningspass. Andra kvällsåket susar vi ner i gröna, sköna Turistløypa som är en enkel historia med flackare lutning. Det är fint att öva carving-svängar i en så här lätt backe som ikväll bjuder på bra underlag. Kvällens två första åk är av sådan klass att de ensamt motiverar hela weekendresan till Hemsedal.

”Jag ska köpa vingar för pengarna, och flyga ut över ängarna!”, sjunger coverbandssångaren. Fredagskväll är bytt mot lördag. Inne på Skistua är det fullt med folk. En bra skiddag ligger bakom oss. Säkerhetsvakten nickar och hälsar vänligt på oss. På scenen i lokalen till vänster står ett fyra man starkt och svettigt svenskt coverband som återigen river av ett set med klassiska rocklåtar. Rakt fram hittar vi en bardisk och till höger ligger en större restaurangdel, där det råder livad stämning med folkklungor kring vartenda bord med shotsglas, ölflaskor och ett och annat vinglas. Hemsedal är känt för party, särskilt under påsk då norrmännen går man ur huse för att njuta av det sista som bergen har att bjuda av snö. Vårt resesällskap slår sig ned och vi språkar om skidåkningen och resa och en massa annat. En dryg timme senare kurrar det i magarna och det är dags att skida de få minuterna bort till lägenheten som ligger i botten av skidsystemet. Som så många andra svenska gäster har vi tagit med oss större delen av dem mat som helgen kräver. Ett matlag fixar kikärtsgryta med potatis och sesamfrön medan resten av gänget nyttjar den till helvetestemperaturer uppvärmda lilla bastun. En bonus-attraktion är den med nysnö draperade balkongen, där en några extra modig själar snöbadar för att svalka av sig bastuvärmen. Imorgon väntar en till skiddag och i övermorgon en ny arbetsvecka. Märkligt hur mycket alpin skidåkning det går att få till på en enda helg.

Text: Anders Wingqvist
Foto: Fredrik Schenholm