Historien om NM i Riksgränsen
I år gick den 34:e upplagan av NM i Rikgränsen, officiellt kallat SBMC – Scandinavian Big Mountain Championship. Men hur började allt egentligen? Freeride tar ett samtal med inspiratören Pancho Snöfall och tävlingsarrangören Robban “Radical Rob” Gustavsson.
Det var 1991 i Valdez, Alaska där den första TV-sända friåkningstävlingen gick av stapeln, kallad WESC – The World Extreme Skiing Championship. Tävlingen kom att revolutionera skidindustrin genom att lyfta fram extremskidåkning som ett tävlingsformat. Pancho som var en trogen prenumerant på Powder Magazine kom att läsa om detta, vilket inspirerade honom till att både delta i tävlingen och starta något liknande i Sverige.
– Om det stod om något nytt i Powder Magazine, visste jag att det skulle komma till Sverige om två år, säger Pancho.
WESC var en internationell tävling där bara de 10 bästa från de tidigare året hade garanterad startplats. Övriga fick ansöka genom att skicka in film- och bildmaterial. För att sticka ut skickade Pancho in en bild när han fotograferats i herrtidningen Aktuell Rapport, eller rättare sagt han skickade in hela tidningen. Även om Pancho figurerade påklädd i denna porrblaska var det inget snack om saken, han kom med och fick erfara hur en freeride-tävling arrangerades.
Pancho var god vän med Robban Gustavsson som då var marknadschef på Riksgränsen under 90-talet. Robban som också läst om tävlingen var likasinnad till idén att starta en friåkningstävling i Sverige, eller närmare bestämt Riksgränsen.
– Det blev ett intressant sätt att förlänga skidsäsongen uppe i gränsen och det var liksom så vi åkte skidor här uppe ändå. Det fanns inte så många pistade backar, berättar Robban.
Arbetet med arrangemanget sattes igång. Eftersom internet inte hade brett ut sig i början på 90-talet så var tankesättet kring marknadsföringen av tävlingen lite annorlunda; Robban faxade folk han kände i alperna för att få in deltagare.
– Vi åkte ju mycket i Alperna i början på vintern i och med att anläggningen i gränsen öppnar så sent på säsongen, förklarar Robban.
Således blev startfältet på första NM-tävlingen en blandning av locals, dvs Kiruna/ Riksgränsen-bor med säsongare från Alperna och även ett gäng Oslo-bor.
Första helgen i juni 1992 gick tävlingen av stapeln. Redan då, första året var det tre klasser; telemark, alpint dam och herr med totalt 28 deltagare. Tävlingsarenan sträckte sig över både på Nordalsfjället och Riksgränsfjället. Bland annat på Branten och Uffes vägg, samt Norgesvängen.
– Det var mycket slush, och jag fastnade i ett slaskhål under tävlingen och kunde inte komma loss. Jag fick sitta där tills tävlingen var över den dagen, säger Pancho skrockandes.
Upplägget var det samma då som nu, med ett kvalåk och två finalåk, det vill säga tre tävlingsdagar. Vinnaren i de första nordiska mästerskapen blev ironiskt nog en kanadensare vid namn Peter Kirkegaard som säsongat i Chamonix. Per Svartling kom tvåa och blev således den första nordiska mästaren. Därefter flyttades tävlingen successivt bakåt varje år, tills den hamnade där den är nu, i maj.
”Förutom bristen på internet fanns inga riktiga friåkningsskidor på den här tiden.”
Ryktet om tävlingen spred sig och efter några år var det över 100 deltagare. Som allra mest nästan 200. Förutom bristen på internet fanns inga riktiga friåkningsskidor på den här tiden.
– Man använde telemark eller storslalomskidor, säger Robban.
Utvecklingen på telemark var explosiv. Under mitten av 90-talet var det nästan 100 tävlande i herrar telemark – fler än i herrar skidor. Men trenden försvann i princip lika fort som den kom och allting ändrades när bredare skidor började tillverkas. I takt med att folk blev bättre fick de flytta alla tävlingsdagar till enbart Nordalsfjället så att åken skulle bli tillräckligt långa.
Jesper Rönnbäck, legendarisk puckelåkare som figurerar på den ikoniska bilden där han hoppet över järnvägen kom lite att sätta färgen på hur svensk freeride skulle vara.
– Han gjorde i princip lika stora air då som det görs nu, Berättar Robban.
Därefter kom Kaj och Sverre som med sin alpina bakgrund tog med sig farten i friåkningen och alla började åka mycket fortare än det gjorts tidigare. Sen kom en ung Henrik Windstedt som utöver farten även la till trick i mixen. Henrik har sedan kunnat titulera sig vinnare flest av alla i NM med sju stycken vinster.
Bristen på den här typen av tävlingar i övriga Europa gjorde att många av världens största friåkare hamnade i Riksgränsen i slutet på säsongen. Snowboardklassen lades också till i slutet på 90-talet där Henke Wadsten från Åre blev första mästaren på bräda. Därefter har tävlingen i stort sett varit likadan i alla år och regelverket är baserat på samma som tävlingen i Valdez i Alaska, vilket Robban tillhandahölls via fax direkt från WESC-arrangören.
Reglerna har sedan justerats en aning efter att Robban en sommar träffade bland de bästa åkarna i världen i Annecy, Frankrike och diskuterade djupare hur reglerna skulle vara. Något år efter det kom även Shane McConkey och skrev ihop ett dokument där han strukturerade upp dessa regler ytterligare.
NM har alltid varit uppdelat på tre tävlingsdagar; första dagen är kvalåk där det sållas ut vilka som går vidare till final och de andra två dagarna är finalåk. Alla åkare gör ett åk var per dag. Att det är tre dagar har också varit delvis på grund av att säkra upp för vädret, där tävlingen några år bara kunnat köras under två dagar och ett år endast en dag.
Robban har varit ansvarig för arrangemanget varje år och likaså har Pancho varit på plats sen 92. Han är numera titulerad “Spiritual Leader of Championship”.
”Han är numera titulerad “Spiritual Leader of Championship”.”
Sedan år 2000 har Mats Olofsson varit medarrangör och numera mediaansvarig som i stor utsträckning påverkat den mediala spridningen som NM har fått. Varje år sänds sista finaldagen live på SVT med ca 20 000 tittare. Och efter att WESC lades ner har NM kommit att bli den äldsta friåkningstävlingen i världen.
