Insnöade i ett svartvitt Ischgl

Årets snöstorm i byn, mängder av optimal skogsåkning som ligger och väntar och så är skidorna omöjliga att få tag på, insnöade på ett hotell längre upp i dalen.

Redan på väg upp i Silverettadalen känner vi att något stort är på väg att hända. Över den långsträckta dalen ligger ett lock av tunga, mörka moln. Moln tyngda av snö. Medan vi fortsätter resan upp längs den slingrande vägen börjar molnen släppa lite av sin last. Försiktigt till en början, ett stilla snöfall som sveper in husen och människorna i ett lugn. Ett lugn före stormen.

Vi, Sebastian Percival, Hanna Tholin och undertecknad anländer till den Österrikiska byn Ischgl tidigt på förmiddagen. Ischgl ligger i västra Österrike, närmare bestämt i Tirol i närheten av skidorten St Anton. Med en snöfylld prognos i bakhuvudet är vi väl medvetna om att det kanske inte kommer att bjudas på strålande solsken och snösurfning på öppna fält, men vi när en förhoppning om att skogsåkningen i Ischgl skall vara resan värd.

I Ischgl träffar vi Martin Gunnarsson och Lina Christiansson, två gamla snowboardrävar med en historia på elitnivå inom bland annat boardercross och parallellslalom. De har tillbringat en del tid här, har lovat att visa oss runt lite och tillsammans går vi till liften. Redan när vi stiger på liften kommenterar liftgubben våra breda skidor. Vi förstår inte helt vad han säger, men det är tydligt att betydligt smalare skidor är norm här. Lovande! Spanandes från liftkabinens fönster ser vi skog och snö breda ut sig under oss, färre träd och mer snö ju högre vi kommer. Samtidigt fortsätter det stilla snöfallet, ibland lite mer och ibland lite mindre.

Martin och Lina tar oss med på en tur i Ischgls skidsystem och vi slås omedelbart av en sak. Det finns otroligt många liftar! Byborna som äger systemet har aldrig tagit ut någon vinst från liftbolaget och det märks. Det finns liftar överallt, de flesta nya, snabba och bekväma. Det är högsäsong, men liftköer verkar inte vara något de har hört talas om här.

Martin Gunnarsson visar att han kan mer än att köra parallellslalom. Foto: Johan Hellman

Det börjar bli trångt i Ischgls luftrum, turligt nog är det inte lika trångt på marken. Foto: Johan Hellman

Vi får snabbt klart för oss att de finns tre bra platser att åka på en snöig dag som denna. Borta vid Bodenalp finns fyrstolsliften Bodenalpbahn som går upp över en skogsbeklädd brant. Det är bara att spana efter en linje i liften och sedan köra ospårat de 316 höjdmetrarna ned till botten igen. Och sedan göra det igen, och igen. När liftgubbarna efter ett tag börjar pika oss för att vi har åkt så många varv känner vi att det är dags att åka vidare. Inte för att det är uppåkt, men för att det finns så mycket mer. Genom att åka Sassgalunbahn eller Paznauner Thayabahn kan man komma åt en skogbeklädd och riktigt brant bergsida ner mot Schwarzwasserlift. Det är bara att ta fart och bränna ner mellan lärkträd och tallar. Enda haken är att resan tillbaka upp är något omständlig och involverar åtminstone tre liftar. I gengäld behöver man inte leta efter ospårad snö här, inte nu och förmodligen aldrig.

Slutligen finns åkningen från Pardatschgrat. Det är bara att ta sikte på ett stort skrytbygge i glas och stål och försöka kryssa genom liftlabyrinten för att komma dit. Nerifrån byn nås toppen enklast med Pardatschgratbahn, en ägglift som går hela vägen upp till toppen. Väl upp är det bara att följa den svarta pisten en bit och sen ta av in mellan lavinstaketen ner under liften. Åkningen här är mer öppen, i alla fall till en början, och erbjuder högfartskryssning mellan lavinstaket och enstaka lärkträd. Längre ner tätnar skogen och man fångas upp av en pist som leder tillbaka till den mellanstation som Ischglborna har varit vänliga nog att förse Paradaschgratbahn med. Vill man inte åka lift är det bara att fortsätta ner i skogen tills man når byn.

 

Vi fick inte se solen många timmar, men här visar den att den finns. Foto: Johan Hellman

Hanna Tholin surfar mellan lavinstaketen vid Pardatschgrat. Foto: Johan Hellman

Ischgls skidsystem kan erbjuda mycket mer än skogsåkning, men de tunga, mörka molnen börjar bågna under sin last och snöfallet ökar allt mer. Under vår andra skiddag i Ischgl snöar det inte längre, det dumpar! Molnen har helt gett upp och snön bara vräker ner. Nere i byn för byborna en fåfäng kamp mot snön, försöker hålla sina välordnade gator fria från snö samtidigt som turisterna firar att skiddagen är över i sann österrikisk anda. Vi flyr Dj Ötzi och snöplogar till förmån för en lugn middag på vårt hotell längre upp i dalen. Efter middagen känner vi trots allt en viss längtan efter att prova Ischlgs uteliv och bestämmer oss för en sväng in till byn. Det faktum att det har lagt sig ett par decimeter snö på bilen under vår middag tycker vi är fascinerande, men vi inser inte vad det betyder. Det inser vi två timmar senare när vi ska köra tillbaka till hotellet och möts av en vägbom på väg ut ur byn. Snömolnen har visat sin makt och lavinfaran har gjort att alla vägar ut ur Ischgl är stängda. Vi har blivigt insnöade! En dröm kan tyckas, men våra skidor är ju tyvärr insnöade på vårt hotell längre upp i dalen.

Det blir att tränga in sig hos Martin och Lina, som turligt nog har ett par sängar extra, för en frustrerad väntan på att vägen skall öppna. Ischgl upplever säsongens snöstorm, det finns mängder med skog att åka i och vi har inga skidor! Istället får vi utforska byn lite mer. Ischgl liknar inte någon stad eller by vi har varit i, och efter ett tag kommer vi på varför; det finns inga vanliga bostadshus. Nästan bara hotell och affärer. Samtliga är fräscha och välskötta, i alla fall på utsidan. Det ger en lite overklig känsla i byn. Det känns faktiskt lite som Disneyland fast mer stilfullt och med fler dyra klockaffärer. Shoppingen här är riktigt bra om man gillar märkeskläder och skidkläder av det mer sydeuropeiska snittet. Om man vill ha ett par hängiga skidbyxor eller en mer urban t-shirt är det svårare. Vi känner ingen större sug efter glansiga overaller med många dragkedjor, utan väljer att spendera betydligt mindre pengar på en Burger King-restaurang som lite oväntat ligger mitt i byn. Först på kvällen öppnas vägen upp till vårt hotell och vi kan återvända. När vi kommer in i matsalen för att äta middag möts vi av välkomnade frågor från våra medgäster. Det är tydligt att snöstormen har fört gästerna på hotellet närmare och vi tillbringar en mysig kväll framför brasan istället för att lämna hotellet. Något har vi lärt oss. Efter att ha provat värdens hemgjorda hallonsnaps går vi och lägger oss.

Nästa morgon vaknar vi fulla av förväntningar. Äntligen skall vi få åka upp på berget och se vad som har hänt. Vägen från Ischgl och ut ur dalen är fortfarande stängd, men vad spelar det för roll? Vi vill ju inte åka här ifrån nu!

Lavinfaran på berget är fortfarande hög och sikten kommer och går. Därför håller vi oss i de skogar där vi nu lärt oss hitta. Men vi saknar inte storabergsåkningen. En halvmeter nysnö på den mjuka snö som redan finns gör snön inte bara bottenlös utan avgrundsdjup! Vi studsar runt med breda leenden på mjuka snökuddar hela dagen, i helt fantastiska förhållanden. Med trötta ben och lätta sinnen packar vi på eftermiddagen bilen och kör hemåt. På väg ut ur dalen summerar vi resan och kommer fram till att de mörka snömolnen inte var fullt så onda som de verkade när vi först kom till Ischgl.

Text: Johan Hellman, www.johanhellman.com