Janicke Svedberg – den avslappnade friåkaren

2013-03-11 10:43

Janicke Svedberg är den svensk-norska skidåkaren som saknar en plan med sitt tävlande inom friåkning men ändå levererar resultat. Med bas i Zürich och övernattningslya i Engelberg är hon mer på gång i vinter än någonsin. Freeride tog ett kort samtal med henne om skidåkningen, tävlandet och uppväxten.

Janicke Svedberg i Engelberg 2013 – ganska långt från längdskidorna på förskolan i Oslo.
Foto: Fredrik Schenholm

Hur gick det till när du började åka skidor?
– Hela familjen har alltid varit väldigt natur- och skidintresserad. Från att jag var liten så hade jag ju skidor på benen, om det så var längd på dagis eller miniskidor till skolan. Min storebror åkte längdskidor, så då började jag också med det, jag ville väl vara som honom. Det var liksom det ”alla” gjorde. Jag åkte längd aktivt för lokala klubben IL Heming och tävlade fram tills jag var ungefär sexton år gammal. Alpint kom först senare, men jag minns att Pappa tog oss med offpist 1999 i Zermatt. Mamma blev sur på honom. Pappa var skibum på 1960- och 1970-talet i Zermatt. Mamma jobbade på Snöresor då hon var ung och de träffades på Friskis & Svettis skidgympa i Stockholm. Så jag tror att mitt skidintresse har kommit från dem.

Har du åkt skidor alpint i någon klubb?
– Nej, egentligen inte. 2002 så började jag köra mer alpint och säsongen 2003-2004 så anmälde jag mig till IL Hemings freestyle-lag. De åren tävlade jag i puckel, halfpipe, big jump, skicross och freeride. Så man kan väl säga att jag hoppade från längdåkning in i diverse alpina grenar.

”Ha det kul och njut av naturen. Skapa minnen!”, säger 28-åriga friåkaren Janicke Svedberg.
Foto: Fredrik Schenholm
Var bor du idag och hur hamnade du där?
– Efter några år med olika stopp – universitetet i Oslo, Innsbruck, ett år i Zermatt och diverse säsonger med parallella universitetsstudier – så har jag hamnat i Schweiz. Idag bor jag och jobbar i finansbranschen i Zürich. Jag flyttade til Schweiz 2007-2008 permanent och studerade vid universitet i Bern fram tills för ett och ett halvt år sedan.

Hur mycket skidåkning blir det?
– Så ofta jag är ledig. Jag tar ut den mesta semestern på vintern. Sedan försöker jag att få till några långhelger, men är i vart fall ute och åker lite skidor varje helg. Jag delar en liten lägenhet med Lotten Rapp i Engelberg, så det blir naturligt att åka dit. Dessutom trivs jag bra där. Men det finns ju många fina lite mindre ställen som till exempel Les Marecottes i Wallis och Diemtigtal i Bern oberland.

Hur ofta tävlar du?
– Jag började egentligen tävla i år igen efter uppehåll sedan 2006. Förra året körde jag bara en öppen kvaltävling till Freeride World Tour (FWQ). Det var i Hochfügen och jag kom natten innan och fick inte se tävlings-facet förrän jag satt i liften på väg upp, men lyckades komma trea. Eftersom jag inte tävlat på länge så har jag inte direkt har några rankingpoäng och nu försöker jag bara att komma in i det lite igen. Jag försöker köra de tävlingarna som jag kvalificerar mig till om jag kan ta ledigt från jobbet. Det har väl varit lite surt att missa några av de största eventen – bland annat Hochfügen – på grund av jobb, men så är det. I år har jag vunnit och kommit trea i två tävlingar i Verbier, samt haft en åttonde- och en niondeplats i La Clusaz (hoppade lite dumt i flatljus och trillade), så resultatmässigt går det egentligen ganska bra.

Janicke Svedberg hanterar såväl vänstersvängar i Engelbergs puder som finansbranschen i Zürich.
Foto: Fredrik Schenholm

Har du någon plan med ditt tävlande?
– Det är kul när det går bra, men en plan har jag nog inte. Så länge jag tycker att det är kul så fortsätter jag, så får man se vart det tar mig. Men den dagen jag åker skidor för att jag måste eller drar upp på berget för att träna och inte har det kul – då är det bara att sluta. Med längdåkningen blev det för seriöst, och jag var riktigt nervös – så ska det inte bli igen. Det är ju freeride, det ska ju vara fritt!

Vilket är ditt sämsta skidminne?
– En lavinolyckan i Zermatt. Jag körde ensam med en väldigt duktig fotograf. Han omkom.

Vad är det bästa med skidåkning?
– Man glömmer allt runtomkring sig, har man en dålig dag eller är trött efter en lång vecka – eller har andra problem, så ger skidåkningen och naturen ny kraft och motivation. Tror att det bästa är alla de fina naturupplevelserna som vi får uppleva med människor som man uppskattar och gillar. Vi är väldigt lycklig lottade som får uppleva det vi gör.