Jonsson & Jonsson goes steep

2013-05-07 17:31

Enligt Micke Af Ekenstam körs Novatindsrenna en till två gånger per år. Johan Jonsson med vänner bestämde sig för att bättra på vinterns statistik på den branta norsken.

Fint i fjällen!
Foto: Johan Jonsson

För en liten svensk som knappt äger sele och karbinhakar, var det trevligt att bli inbjuden på ett litet äventyr i Norge. Mina goda vänner Robin Andersson och Lars-Åke Krantz hade bestämt sig för att gå upp i den 1000 meter höga Novatindsrenna, och frågade om jag och min trailer trash-partner Per Jonsson ville följa med. Det enda vi hört om åket var att en god vän något år tidigare fått hela toppdrivan i huvudet, och tumlat ner till botten. Vi tyckte det lät spännande och lånade ihop stegjärn och isyxor med blandad årgång och storlek.

Novatindsrenna såg fin ut på en halvmils håll.Det är sju mil från Riksgränsen och sex mil från Narvik till platsen där anmarschen börjar. Därifrån är det ett par kilometer över Skoddebergsvatnet och sedan ett par kilometer till innan klättringen i rännan börjar.

Ungefär halvvägs upp satte vi på stegjärn och började bootpacka. Med facit i hand hade vi kunnat lämna stegjärnen och isyxorna hemma, och gått på hudar mycket längre. Men vi fick ju känna oss lite tuffa (speciellt jag, som hade en isyxa jag misstänker man egentligen behöver vapenlicens för att använda), och fick en del extra träning istället.

Från bilen tog det oss ganska precis fyra timmar till toppen av rännan. Svetten lackade, men jag misstänker att om vi gått längre på hudar och varit i lite bättre form, hade det inte varit några problem att gå under tre (för en normal topptursnorsk – två timmar). Vi lät bli att gå de sista 50 metrarna, eftersom man där är väldigt exponerad för toppdrivan.

Brant på sina ställen…

…och brantare blev det.

Nedturen var bättre än vi hade trott, och på flera platser kvalade det garanterat in till puder. De första svängarna är det brant, 50 grader kanske, men det blir ganska snabbt flackare och mer ytor att svänga på. Snön satt fint, och den där speciella känslan av att vara omsluten av stora klippväggar på bägge sidor gjorde de trötta benen pigga igen.

Vi skippade de sista metrarna för att slippa vara allt för exponerade för hängdrivan.

Robin Andersson tar första svängarna.

Robin Andersson på väg ner i den lite tyngre snön längre ner mot botten.

Ner mot botten blev snön väldigt blöt, och eftersom vi är tuffa freeriders och aldrig vallar var det ett helvete att ens ta sig framåt. Men väl ute på sjön igen kunde vi konstatera att det varit en väldigt bra dag! Hade bara Robin haft kaffe istället för örtte i termosen hade den varit perfekt.

Ett par dagar senare träffade jag Micke Af Ekenstam på Narviks bästa restaurang, Linken, och han sa att det självklart är svårt att veta hur ofta Novatindsrenna körs. Men han gissade på ”Förmodligen en eller två gånger per år.”

Hur som helst var det värt svetten, och från botten av våra svenska hjärtan tackar vi landet Norge för att det är så otroligt vackert! Vi kommer snart igen.

På väg hem över sjön igen. Rännan är bakom molnen.