K2 Skidexpedition 2009: Update 4

Fredrik Ericssons äventyr på K2 tog ett hemskt slut när hans kollega och nära vän, Michele Fait, avled efter ett fall. Läs Fredrics egna ord om vad som hände på K2 och dagen för den tragiska fallet.

Ibland blir inte vissa dagar som man har tänkt sig. Den 23 Juni, 2009 var just en sådan dag. Vi var på vår andra acklimatiseringstur på K2. Denna gången kände Michele och jag oss bättre än under vår första tur och ingen huvudvärk. Efter att ha spenderat två nätter i vårt Camp 2 på 6350 meter var vi på väg ner till Base Camp på skidor. Vi hade redan passerat den branta och steniga passagen, som jag trodde var den svåraste biten av nedfarten, och var ute i en stor öppen bit av berget. Det var fortfarande väldigt brant och vi åkte väldigt sakta med kontrollerade hoppsvängar.

Under en sväng tappade Michele sin balans och föll baklänges nedför branten. Han tumlade runt och gled hundratals meter. Eftersom branten planade ut längre ner var jag helt säker på att han skulle stanna där. Men det gjorde han inte. Allt jag kunde göra var att stå och titta på när Michele föll. Till sist gled han över kanten till ett stenparti och försvann. Det var fruktansvärt att se!

Jag tänkte att om han överlevt fallet så måste han vara allvarligt skadad och jag behövde ta mig ner till Michele så snabbt som möjligt. Jag började åka nerför branten men eftersom där var ett stenparti som avdelade branten kunde jag inte åka raka vägen utan behövde istället åka ner en bra bit för att sedan klättra upp till platsen han befann sig på. Det tog mig en halvtimme att nå Michele och under min klättring upp var allt tyst. När jag såg klipporna han fallit över insåg jag att chansen att hitta Michele vid livet var väldigt liten, men jag gav aldrig upp hoppet. När jag nådde honom visade han dock inga livstecken, ingen andning, ingen puls, han var död!

Eftersom kroppen låg i ett väldigt farligt läge, med risk för laviner, så tänkte jag inte mycket på vad som just hänt utan började förflytta Micheles kropp nerför branten. Genom att traversera en bit kunde jag nå en någorlunda säker plats nedanför några klippor. Jag flyttade sedan Michele ytterligare cirka 200 meter innan jag behövde traversera ännu en gång.

En ny expedition hade anlänt till Base Camp dagen före olyckan. Bland dem hade Fabrizio Zangrilli, Gerlinde Kaltenbrunner och David Göttler sett Micheles fall och tagit sig upp för glaciären för att hjälpa. Eftersom det redan var eftermiddag denna varma och soliga dag så var snön väldigt blöt och tung vilket gjorde lavinrisken stor. Att förflytta Micheles kropp över den farliga branten skulle ta oss ett bra tag och eftersom vi då skulle få spendera så mycket tid i ”danger zone” tog vi beslutet att lämna honom på berget över natten.

På vägen tillbaka till Base Camp slog det mig plötsligt vad som just inträffat. Michele och jag åkte skidor nerför våra drömmars berg, vi hade ett leende på läpparna och kunde inte haft det bättre. Och inom några sekunder slog tragedin till och Michele var borta. Jag har aldrig upplevt något liknande, det var den värsta dagen i mitt liv. Dagen därpå hjälpte David, Fabrizio och deras team mig att transportera Micheles kropp nerför glaciären. Vi grävde ett hål i snön där vi kunde förvara kroppen i väntan på vidare transport. Nästa morgon, två dagar efter olyckan, anlände en helikoper. Micheles kropp flögs då till Skardu och sedan vidare hem till Italien. 

Efter olyckan tappade jag all motivation att fortsätta bestiga K2 och beslöt därför att bege mig hem. Alla mina tankar går till Micheles familj, jag kan inte föreställa mig hur det är att förlora en son.

Michele var en bra man, jag kommer sakna honom.

Text: Fredrik Ericsson