Kaj och Sverre i Argentina
Kaj och Sverre är nyss hemkomna från en två veckor lång resa till Argentina där de klämt lagg, sovit i minusgrader och ridit häst. Hör Sverre berätta med egna ord om en oförglömlig resa.
Jag och Kaj har känt Seb Michaud sedan slutet av 90-talet. Han gjorde stort intryck på oss då vi för första gången skulle köra IFSA Big Mountain World Tour i Snowbird. Jag och Kaj stod med resten av svensk ligan i målområdet och kollade upp då en liten man kom flygande högt över trädtopparna.
– Shit, är det DET som krävs för att hävda sig i dessa sammanhangen, tänkte jag för mig själv, och än idag är stora bakåtvolter den 36-åriga lilla mannens signum.
För lite drygt ett år sedan frågade den franske skidlegen Seb Michaud mig och Kaj om vi ville haka på hans event i sydamerika nästa år (läs; detta året). Vi var smickrade över av att få haka på till Argentina där han skulle hålla sitt event. Kaj och jag, två schweizare och tjugo fransmän skulle umgås, hänga och åka skidor i två veckor. Inte helt lätt med språket och så men eftersom vi haft koll på varandra så länge och upplevt så mycket tillsammans var det inga problem. Och vilken resa det blev.
På ett lite annorlunda sätt tog man sig upp till lägret den sista biten
Foto: Kaj Zackrisson
Vi lämnade Arlanda för lite drygt två veckor sen där vi startade vår resa med att flyga Paris-Sao Paulo-Santiago och slutligen Mendoza. Vi kom fram till Argentina ett par dagar i förtid för att kunna uppleva lite av vad sydamerika har att erbjuda. Mendoza ligger uppe i bergen i Argentina och är världskänt för sina fina viner. Vi hittade ett skönt upplägg som vi genast anammade; Bikesandwines. Vi hyrde cykel för en dag, fick en karta till ett tiotal vingårdar i området och sen var bara att trampa på, smaka av, lyssna på fakta om allt från druvor till framställning och lagring. Tio timmar senare och en ganska vinglig cykelfärd hemåt i skymningen med ett skevt leende på läpparna så var en av våra första dagar på sydamerikansk mark över.
Två dagar senare mötte vi upp resten av gänget och bilade vidare tills vägen slutade där hästar väntade till var och en. Fyra timmar på hästryggen och med ett ömmande bakparti nådde vi snön. På med stighudarna för att knata den sista halvmilen fram till vår lodge, Cajon Grande.
Denna lodge (läs; stenhus utan värme) drivs av fransmannen Serge Cornillat och hans argentiske fru Erika. Inga bekymmer där inte utan det var bara att lasta av vår packning och få sig ett skrovmål argentinsk hemlagad mat, som sedan under kommande åtta dagar skulle visa sig att bli varje dags höjdpunkt. I huset fanns inget varmvatten men däremot varma källor utanför dörren så det var bara att hoppa i efter dagens åkning, skynda sig upp och på med ull och dun för att klara nattens kyla.
 Klassiskt skidåkarhäng Foto: Kaj Zackrisson |
 ”Hej, välkommen till mitt crib” Foto: Kaj Zackriss |
De första dagarna var det riktigt fint väder men inte mycket till snö då det mer eller mindre var blankpolerat på bergssidorna. Vi tolkade med skoter, gick och klättrade upp på topparna för att få lite sköna åk och när vi kom hem väntade kanonmat, kortspel, vin och massor av skratt, vilket gjorde att dagarna flöt på fint.
Tredje dagen drog det in ett riktigt Argentinskt oväder. Vinden ökade och man blåste mer eller mindre omkull utanför dörren. När det dessutom började regna också kändes det uppgivet. Bruno, som vi delade rum med, fick sovsäcken fylld med isande vatten en natt när taket gav vika. Samma morgon började det snöa och det höll verkligen i sig i tre dygg och hela tiden hoppades vi att snön lagt sig på bra ställen så det kunde bli lite åka av.
Ett av Seb Michauds fikarum
Foto: Kaj Zackrisson
Morgonen efter dagen var stilla. Solen kom fram och det var gnistrande lugnt. Nu var det full aktivitet och det behövdes verkligen i den ca -10 gradiga kylan. Stela kroppar böjdes igång, och vi fick uppleva två dagars fantastisk åkning. Det var inte midjedjupt men fullt tillräckligt för att vi skulle kunna ösa på för fullt. Skotrarna gick på högvarv och när de branta partierna skulle erövras körde killarna med rygga och skidor bak för att själv kura ihop sig man framför föraren, inklämd under styret. Fullt ös uppåt, burka järnet i kurvorna, inga bekymmer här inte.
Sverre lägger högersvängar som aldrig förr
Foto: Kaj Zackrisson
Någonstans i bakhuvudet fanns tankarna att vi var ute i vildmarken på riktigt här – ett brutet ben skulle inte kunna fixas i en handvändning liksom. Men våra dagar gick bra och inga skador, bara mer garv. Inget tjafs om linjer och vem som skulle köra var. Filmare och fotografer hjälptes åt, och åkarna delade upp sig. Det är inte vanligt att det flyter på så bra när man har med fransmän att göra men tack vare Seb fungerade allt
Tanken med detta event var att samla ihop ett gäng skidpolare, åka till ett exotiskt ställe, uppleva ett äventyr tillsammans och se till att det levererades fina bilder, reportage och foton från resan och jag måste säga att det verkligen var lyckat. Sista kvällen tillsammans var vi tillbaka i Mendoza med en stor traditionsenlig middag med typ 600 gram kött och en pava fint rödvin per gubbe.
Som krona på verket hade gängets gladaste skit, Thoma ”Bichon” Diet tjatat hela veckan om att vi skulle ha mustach-fest denna afton, så det vara bara att ta fram rakhyveln och skona allt utom överläpppsbehåringen. Fy fan vi såg ut, men det var en grym avslutning på en grymt bra resa.
Foto: Kaj Zackrisson
