Kossor & Kabiner i Engelberg

Små kabinliftar, stora berg och härliga bondkaraktärer. I schweiziska Alperna är det aldrig långt till nästa ”Buurebähnli” som de privatägda miniliftarna kallas. Vi gav oss ut på liftbaserade toppturer för att lyssna in ljudet av bond- och bergslivet.

MUUUUUU! råmar de bruna kossorna. De stirrar skrämt och nyfiket på oss medan vi passerar en hårsmån bakom dem. De står tjurade i sin lada på var sida om mittgången där vi kliver fram med pjäxor mot det skitiga betonggolvet, skidorna över ena armen och stavarna i den andra. Det luktar lantliv här i ladan – komockor och hö. Kreaturen verkar lite stingsliga och ovana att se friåkare som oss i färgglada skalplagg.

Deras bakdelar är så nära att jag är fullkomligt övertygad om att den mest nervösa kossan kommer att
1) bajsa på mig, eller
2) dra till med en spark.
Sista kon som vi passerar glor slött på oss, medan den idisslar med underkäken i rund rörelse från sida till sida. När vi slår upp ladugårdsdörren mot de snöiga bergen och toppturen framför oss flödar dagsljuset in och bländar för en sekund. Jag kliver ut i friheten utanför bondgården, ett stenkast från bergsstationen, vid Oberalp 1 413 meter över havet med en känsla av att just ha överlevt ett gatlopp flankerat av oberäkneliga och hornbeklädda djävulsbestar. Långt där nedanför ligger Engelbergs dalgång och den lilla röda fyrmanna kabinliften Diegisbalms dalstation där en gul flagga med ett svart tjurhuvud med en röd ring i näsan vajar. Det är kabinliftens ägare Anita Wyrsch som flaggar för sin hemmakanton Uri.

Så här enkelt är det: Jag gillar inte djur. Jag kelar aldrig med dem. Jag äter dem inte. Katter som stryker sig mot mina ben föser jag vänligt men bestämt undan, hundar som vill leka och skäller för att påkalla min uppmärksamhet ignorerar jag. Ärligt talat önskar jag bara en enda sak i relationen till djur – att vi lämnar varandra i fred. När den sedan långt tid tillbaka vännen och kollegan Fredrik Schenholm släppte lös tanken att göra liftbaserade toppturer med några av de schweiziska Alpernas ”Koliftar” var jag därför minst sagt skeptisk. Tyvärr måste min hörsel blivit extremt selektiv när jag lystrade till hans säljsvada för de enda begripliga argument som nådde in i mina hörselgångar var ”det blir ett litet äventyr”, ”vi behöver inte tura helt nedifrån från dalen eftersom liftarna lyfter oss till 1 100 – 1900 meters höjd, ”massa orörd offpist-terräng”, ”roliga bönder som bor uppe på berget” och ”extremt liten eller ingen konkurrens om pudret från andra friåkare”. Att vi bland annat skulle behöva gå igenom ett kostall för att nå en av toppturerna nämnde han ingenting om.

Europas bästa skidåkning finns i Alperna. Men denna 1 200 kilometer långa och upp till 4 810 meter höga (Mont Blanc, Chamonix i Frankrike) ansamling av berg drar också till sig en hel del turister – cirka 100 miljoner per år. Några av Alpernas absolut bästa skidorter som Zermatt och Verbier ligger i sin tur i Schweiz och hit strömmar penningstarka bergsentusiaster. Till lite mindre kända friåkningsparadiset Engelberg mitt i Schweiz är det färre som kommer, men potentialen hos framförallt skidberget Titlis är som bekant välkänd i skidåkningskretsar.

PLONG! ljöd mobilen. MMS:et kom igår morse från skidåkaren och Engelberg-bon Oscar Hübinette. Han hade tagit en skärmdump från webbkameran vid dalstationen på Titlis där det var knökfullt med friåkare som väntade på att liftarna skulle öppna och dra upp dem på monsterberget med dess fantastiska off pist-åk på upp till 2 000 fallhöjdsmeter. Denna hord av skidåkare hade förmodligen ingen vetskap alls om de små privatägda bondkabinerna på ömse sidor dalgången nedanför. När nu snön äntligen hade fallit över bergen i regionen var det därför dags för oss att utforska mer än själva skidorten. Vi tog bil ned och ut från själva turistorten. Till vår förvåning var det även knökfullt på bilparkeringen vid bondkabinen Rugisbahn – fem bilar på ena sida och lika många på den andra. Det var högsäsong för de två på varandra följande fyrmanskabinerna som leder upp till Eggen 1 418 meter över havet. På mittstation, där vi bytte kabin, berättade den äldre tandlösa bondkvinnan att det var tjugo personer som hade kommit upp med liften. Om hennes söner sägs för övrigt bland ortsbefolkningen att om man skickar iväg dem med en skruvmejsel i handen rakt in i djupaste djungeln så kommer de tillbaka med ett tåg. Och självklart är det samma söner som har byggt både kabinen som vi just har åkt och den som vi ska sätta oss i.

Här på den västra delen av dalgången med skidintressanta bondkabiner som framförallt Rugisbahn och Oberalp är det flest lokala skidåkare som kommer. På andra sidan av dalen finns de något kändare och populärare liftarna Niderrickenbahn, Haldigrat (stolslift) och Bannalp. Nog för att dessa normalt sett inte drar några ofantliga mängder skidåkare så kan ändå Bannalp under högtrycksdagar på vårkantens helger vara hyfsat packat med toppturande schweizare. Härifrån de västra sluttningarna syns också ”Bergens prinsessa”, 2 400 meter höga toppen Briesen, som är ett av de berg som solen lyser upp sist på kvällen – en syn som får de boendes hjärtan att klappa några extra slag för sin hembyggd.

En vars hjärta klappar för denna alptrakt är lokale hjälten Thomy Vetterli aka Senf. Senf jobbar med turismen i Engelberg och Wolfenschiessen, som är en av de större byarna i dalgången. Han fick förra året i uppdrag att få med bönderna som ägde kabinliftar att marknadsföras under skidortens flagg. Det var ett blött nyår för Senf den gången och han var hemma vid fyra på natten. Klockan åtta dagen därpå hade han några möten inplanerade i den västra delen av dalgången. Det började hos den ovanligt karske bonden som ägde bondliften som går mellan Geiss Mattli upp till Büelen. Bonden pumpade fram kaffe ur en teve-kanna, ställde fram kaffemugg och ett glas med schnaps till kaffet, ost och kött. Han dunkade sedan Senf i ryggen och sade:
– Ät och drick!
Efter tre kopar kaffe och lika många schnaps – det är obligatoriskt att dricka minst en schnaps per kaffe – sade bonden:
– Du säger väl till om du vill ha en öl?
Strax efter nio var Senf vimmelkantig när han tog liften ned igen, dock hade han ett påskrivet kontrakt i handen. Han ville hem och sova, men det var inte aktuellt – nästa möte var på Rugisbahn. På mittstationen hälsade bonddamen honom välkommen och ställde fram kaffekopp efter att ha pumpat den full från sin stora termos. Senf letade oroligt och illamående efter schnaps-glas men såg till sin lättnad inga. När han skulle ta den första alkoholfria klunken kaffe sade bonddamen:
– Ja, och schnapsen är redan i kaffet så klart!
Senf berättar detta för oss när vi träffar honom på ett lagom after ski-stökigt Hotel Ski Lodge inne i Engelberg. Jag frågar hur han har fått sitt smeknamn?
– På dagis fanns det två Thomy. Det finns en schweizisk senap som heter Thomy, senap heter Senf på schweizertyska och sedan dess är det det folk kallar mig.

KLONK! Smällde det till i den lilla metalpengaboxen när vi släppte ned mynten för att betala kabinfärden upp. Från bergstationen tog vi sedan en vid C-formad travers med bergstoppar ovanför, sedan vidare över några kullar och en vy bort mot Engelbergs fula vädertorn uppe på Klein Titlis. Slutligen kom vi genom ett litet pass där det brantade på och bokstaven Z:s form beskriver bäst hur vi plockade de sista höjdmeterna upp mot Salistock. En enkel uppvärmningstur på två timmar – några grader under nollstrecket, soligt, ingen vind att tala om och klar sikt. Snön verkade perfekt och vi anade ett storartat åk nedför. På toppen tog vi lunch jämte en grupp schweizare som nått upp strax före oss. De var lite reserverade till en början, men vår lokale skidkompanjon Jannicke Svedberg som var med oss småpratade med dem lite på sin perfekta schweizertyska och fick deras ansiktsuttryck att gå från ”Hur och varför har fyra svensk friåkare hittat hit?” till ”Vad kul att utländska gäster hittar hit upp!”. Norsk-svenska skidåkaren Jannicke, sedan några år är bosatt och arbetande i Schweiz, berättade under lunchpausen att hon gärna tar bondkabinerna som finns i närområdet för att göra skidturer och leta orörda puderåk.

Åket ned efter matrasten blev en lektion i hur viktig tajming är när man rör sig på dessa lägre altituder. Medan vi åt hade en varmfront kvickt dragit in, snön hade gått från kall till kleggig. Det var tung och sugande vårsnö vi försökte hitta fart ned i. Terrängen var kul och jag föreställde mig det hela draperat i mer lättflygande, kallt puder. En rutinerad retsticka som inte hade någon anledning att leva i en låtsasvärld dessa januaridagar var Per Jonsson. Samma kväll sammanstrålade vi för att supera, varpå han nöjt konstaterade att han och hans skidsällskaps strategi att gå fort upp på Salistock och åka ännu fortare nedför var ett snömässigt prickskytte i Wilhelm Tell-klass, eftersom varmfronten aldrig hann komma in och förstöra snön. Vi lämnar denna fadäs och tar oss tillbaka till en annan obehaglig upplevelse – kossorna vid Oberalp.

En sekund efter att vi har klivit ur koladan har ögonen vant sig vid det skarpa solljuset. Verklig panik sprider sig i min kropp när vi där utanför möts av nio kor, som dessutom är lösa. De glor och råmar, hornen på deras huvuden ser livsfarliga ut. Jag rör mig så långt som möjligt från korna och så nära elstängslet som jag vågar – bättre en elkyss än att bli slickad av en sträv och slemmig kotunga. Väl förbi djuren sätter vi på stighudar, släpper lös hälarna. Börjar gå. Mina medresenärer fnissar åt min korädsla.

SVISCH, SVISCH, låter stighudarna mot snön. Vi följer en sommarväg upp och in mot stugan Lochhütte 1 575 meter över havet. Där inne finns en långsmal och utdragen bowl inramad av toppen Gräfimattstand 2 050 meter över havet längst in, Kernalp på vänster hand och branta kammen Araoigrat som en drakrygg på höger sida – en lekplats fylld av ett otal 400 höjdmetersåk av varierande svårighetsgrad. Försöker föreställa mig hur ljudet av mina skidor som skär genom pudersnö låter. Bäst att knata upp och lyssna.

Fakta småkabiner Engelberg, Schweiz

Vad
Små kabiner som drivs av bönder eller andra privata ägare.

Var
Bond-, ko- och småkabiner finns över stora delar av Schweiz. Vi valde att pröva några av kabinerna i dalgången nedanför skidorten Engelberg; Rugisbahn ca 600- 1 400 meter (från Mettlen via Rugisbalm och vidare till Lutersee, två små blåa fyrmannakabiner efter varandra), Oberalp 530 – 1 413 meter (Nächimatt- Diegisbalm-Oberalp, två kabinliftar först en röd och sedan en blå) och Brändlen från byn Wolfenschiessen upp till 1 188 meter, samt kabinen från Dallenwil upp till Niederrickenbach 1162 meter och till fots 20-30 min vidare till sittliften Sesselbahn upp till Haldigrat på 1 937 meters höjd.

Galleri

Hur Bil till dalstation, lyft luren & tryck på knappen, åk upp med den lilla kabinen, betala de 5-7 schweizerfranc som turen kostar vid bergstation, ta nästa lift upp (ofta är det två efter varandra) eller gå ut och på med stighudarna. Kan du snö och navigering själv är det bra, men vill du ha en bättre och säkrare upplevelse – hyr bergsguide (de kan i många fall också hjälpa till med transporten om ni inte har hyrbil på skidorten).
När Kabinerna ligger på väsentligt lägre höjd än de stora skidorterna, därav känsligare snöläge. Att tajma snön är därför ett måste. Bra att kombinera ett par dagar med bondliftar och topptur, med några dagar liftbaserad offpist i skidort.

Vem
Du som gillar småäventyr och delvis liftbaserade toppturer.

Varför
En skid- och turupplevelse att minnas, mindre konkurrens om snön och kabinerna ger tillgång till oexploaterad skidterräng.

Information
www.engelberg.ch sök på ”Buurebähnli”

Mer om Haldigrat: ”Hemliga liften i Engelberg 4 – Kurts sittlift
Mer om Salistock: läs här
Mer om Bannalp: läs här
Mer om skidorten Engelberg: Läs ”72 timmar Engelberg”

Johan Jonsson edit om Engelbergs mindre kända sida

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
  • Gilla4   Kommentera (7)
  • Bra artikel? Mer av detta? Freeride prioriterar innehåll efter vad ni som läsare vill se på sajten. Sprid och dela med dina vänner så ökar chanserna för fler liknande artiklar!
  • KATEGORIER: , ,
  • TAGGAR: , , ,
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. TStyle
    0
    TStyle | 2018-09-10 10:24          

    Ja åk gärna norrut och reka. Jag har själv inte varit norrut på 20år, det kanske hänt något som skulle kunna locka upp folk, eller så är det lika öde som innan vilket också kan locka. Win-win :-)

  2. AndersWingqvist
    0

    @TStyle Toppen! Vi tar med oss dina förslag, samt kritik och beröm! Nu håller vi tummarna för att vintern 2019 blir minst lika bra snömässigt som 2018, ja och även då för Riksgränsen och orterna allra längst norrut!

  3. TStyle
    0
    TStyle | 2018-09-10 09:49          

    Äsh, det är väl överlag inget fel med Engelberg. Känns kanske bara lite fantasilöst att älta denna ort om och om igen.
    Finland har jag aldrig läst om. Eller kör en studie i vitt med Abisko, Björkliden, Riksgränsen, Narvik och vidare norrut. Kanske finns något att skriva om Sochi? Inte vet jag, ni gör ett bra jobb, men Svenskorten Engelberg kommer säker överleva och fortsätta att vara Zlatan för många skidåkare i just Sverige även om inte fler artiklar publiceras på ett tag om orten :-)
    (Norge låter lovande, topptur finns det väl en del gömda pärlor av i Sverige också).

  4. AndersWingqvist
    2

    @TStyle Hej! Vi ser, trots ganska bra täckning tidigare, ett fortsatt starkt intresse för att läsa om Engelberg. Det finns ett antal skidorter i Alperna som på något sätt liksom aldrig slutar locka, det är platser som St Anton, Chamonix, Engelberg och Verbier för att nämna några. Många skidåkare har också varit på dessa skidorter själva och har därför en egen relation till platsen. Då är det ofta spännande att läsa om platsen och se bilder. Från redaktionellt håll försöker vi i möjligaste mån att hitta nya vinklar och historier om dessa Alpklassiker. Just detta reportage kände vi passade ganska perfekt in i dettta: en klassisk, väldigt populär ort i Schweiz som får en ny, ladugårdsluktande, lite schnapsstinkande och - som alltid - puderindränkt story om sig. Samtidigt vill vi givetvis också bryta ny mark och skriva om nya orter, redan nu kan jag lova att så kommer att ske under vintern med reportage från bland annat Grönland, några små okända orter i Japan, Slovakien och tidigare hos oss icke särskilt omskrivna topptursställen i Norge som Vattnahalsen, Førde, och Romsdalen-Isfjorden-Molde (sistnämnda ligger live nu!) samt Kirgizistan.
    "Tyvärr" kan jag också meddela att vi redan beställt ett par saker om... Engelberg. Hoppas att du håller ut! Och om du, eller någon annan, har tips på något som ni vill läsa om - må så vara personporträtt, reportaget, produkt eller annat - dra ett mail till vår redaktion redaktionen (a) freeride.se

  5. TStyle
    0
    TStyle | 2018-09-09 20:09          

    Börjar inte allt vara skrivet här nu om detta Engelberg?

  6. AndersWingqvist
    0

    @Rajden Härligt att höra, vi tuffar vidare! Om du inte är livrädd för kor, som jag, så är det en sjukt cool avstickare nån eller ett par dagar i Engelberg.

  7. Rajden
    3
    Rajden | 2018-09-07 07:27          

    Riktigt inspirerande artikel, kvalité rakt igenom! 👌

Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer