Hemliga liften i Engelberg 3 – Bannalp

”Schwengelberg” är även vintern 2014 en schweizisk favoritskidort för många svenska friåkare. Men vad göra när Titlis är sönderkört, solsidan Brunnis snö är ett minne blott och Salistock inte längre är hemligt? Häng med till Bannalp där det ännu finns orörda och oanade topptursmöjligheter.

Det hänger ett gäng mössor och t-shirts uppnålade på en av dalstationens väggar. På de ovanligt omoderna och anskrämliga souvenirerna sitter ett tryck med med texten ”Bannalp” och ovanför syns en logotyp med ett spetsigt, lätt Matterhorn-liknande berg där toppen böjer något åt vänster. När vi päjxar fram mot kassan och betalar 21 schweizerfranc (cirka 150 SEK) var är det varken för mössor eller t-shirts, utan en tur- och returbiljett med åttamanskabinen härifrån Bannalps dalstation 908 meter över havet upp till bergsstationen på 1 716 meter över havet.

Sex minuter och drygt åttahundra fallhöjdsmeter senare, kliver vårt sällskap ur den lilla kabinliften ledda av den sedan sju vintrar Engelbergsbaserade skidåkaren Oscar Hübinette. Himmelen ovanför våra huvuden är blå. Solen skickar sina värmande strålar mot oss och den vitgnistrande snön utan att hejdas av särskilt många moln.
– Shit vad varmt det är, slipper det ur Oscar Hübinettes mun.
Sedan tar vi rygg på honom när han stakar sig bort längs en knappt skidbar betongväg med ett centimetertunt is- och snölager. Vägen är en skoter- och transportled som ligger i halvcirkel höger bort några hundra meter över dalgången och slutar vid en liten husklunga där Berggasthaus Urnerstaffel är huvudattraktionen med sina tre våningar i grå betong, bjärt kontrasterade av fönsterluckor i rödrosa trä. Vi korsar en av Bannalps två släpliftar, som står tyst och stilla så här en torsdagsförmiddag i slutet av mars efter en relativt snöfattig säsong. Den handfull enkla blå pister som finns här uppe är ingenting att enkom åka hit för. När vi skidar bortåt syns Bannalp-sjön fortfarande frusen och snötäckt långt ned till höger om oss. Jag föreställer mig en högsommardag här uppe: en djupblå och stilla sjöyta som klyvs av en spikrak, dykande människokropp som är stekhet efter en lång dags krävande vandring bland bergen. Detta medan Walenstöckes över 2 500 meter höga och soluppvärmda bergssidor avundas den pyttelilla människans svalka långt där nedanför.

Framme vid betonghuset Urnerstaffel, som både har restaurang och övernattningsmöjligheter, är det dags för det vi har kommit till Bannalp för – att gå topptur. Mellanlagerströjor hamnar inuti ryggsäckar och stighudar fästs under skidbelag. Någon smetar in sitt ansikte med ett extra lager solskydd. Det är märkligt tyst här uppe bland bergen. Knappt en människa syns till, trots att vi bara är en halvtimmes bilfärd från haussade schweiziska svenskfavoriten Engelberg. Antingen har den gemene Engelberg-besökaren inte koll på topptursområdet Bannalp ovanför Wolfenschiessen, eller så är det ett fullkomligt logiskt och medvetet val att inte besöka Bannalp i och med att Engelbergs friåkningsmässiga signum just är liftburen och lättåtkomlig utmanande off pist-terräng. Vem sjutton vill svetta sig upp för berget för egen maskin när det går liftar upp till liknande eller till och med bättre skidåk?

Detta klientel fullkitat med färglada Gore-Tex ställ, feta rockerskidor och lavinryggor är svåra att se som något annat än motståndarlaget.

Det första svaret är enkelt: För att undvika horderna av andra skandinaviska och övriga nationaliteters friåkare i Engelberg. Detta klientel fullkitat med färglada Gore-Tex ställ, feta rockerskidor och lavinryggor är svåra att se som något annat än motståndarlaget – de är fullt fokuserade på att göra exakt samma sak som du: pumpa pudersnö tills mjölksyran stiger från låren hela vägen upp i skallen tills ansiktet är blekare än en isbjörn. I Engelberg kryllar det av dem, här i Bannalp är de mer utrotningshotade än nyss nämnda polarbjörn. I Bannalp är det tech-bindningar, smala lätta turskidor och tajta kläder som regerar.

Det andra svaret är: snöläget. Alperna har drabbats av värmebölja. Föhn-vindar har härjat de senaste två veckorna. Detta väderomslag har smält mycket av vinterns snö och gjort att Engelbergs lite lägre och södervända skidberg Brunni helt gått över från vitt till nyanserna grönt och brunt redan i mitten av mars. På den högre nordsidan Titlis ligger snön ännu kvar, men är illa åtgången. Sammantaget krävs det både en positiv inställning och lokalkännedom för att fortfarande hitta kul skidåkning i Engelberg.

Det tredje och vettigaste svaret är: det ena inte behöver utesluta det andra. Det går alldeles utmärkt att göra en avstickare till Bannalp under sin Engelbergs-vistelse. Och det är så vi jobbar när vi denna långhelg besöker änglabergen i hjärtat av Schweiz: Vi börjar med denna fullkomligt fantastiskt vackra och sköna topptursdag i ett på förmiddagen soldränkt och molnfritt Bannalp. Följer upp toppturandet med ett par dagars slushsnö-letande i rännorna under Stand-kabinen, benträning nedför det stora och, för tillfället stenhårda, facet Laub samt rekognosceringsturer i det vidsträckta Sürzli-området mellan Klein Titlis och Jochstock. Näst sista skiddagen rullar molnen in över Engelberg och vill sedan inte sluta släppa sina vita snöflingor. Ett dygns ymnigt snöfall ger oss en sista skiddag i en halvmeter puder och dålig sikt, vilket vi förvaltar genom att loopa Joch-liftarna. När vi rullar ut med tåget från Engelberg mot Zürich och flygplatsen är det med en känsla av att vi är långt ifrån klara med denna skidort och att charmen med skidåkning delvis ligger i naturens nycker med snabbskiftande väderförhållanden.

Men när vårt tåg lämnar Engelberg är det söndag och nu är det torsdag. Vi blickar uppåt och ser Bannalp-logotypens verkliga förebild Bietstöck. Bergstoppen som blivit synonym med området ligger brun, spetsigt böjd som en smurf-mössa i solljuset. Från Bietstöck löper en mäktig rygg som letar sig bortåt och uppåt mot Chaiserstuel 2 440 meter över havet och det är mot denna topp vi tar sikte. Vi har knappt åttahundra höjdmeter att tillryggalägga härifrån, enligt turkartan ska detta ta två timmar.

Jag slår följe med Oscar Hübinette och språkar om vintern som varit och vintrar som ska komma.
– Har de kontorskondition, frågar Oscar. Han syftar på våra två medresenärer som sackat efter.
– De njuter nog bara av omgivningarna och utsikten, svarar jag.
– Ja, det är ju inge stress idag direkt, replikerar Oscar.
Det är lätt snö att gå i, ingen blåis utan lätt uppvärmd snö som ändå inte är rutten. På höger hand och bakom oss har vi höga och stora bergssidor. Till vänster löper kammen från Bietstöck upp mot Chaiserstuel som en mäktig mur av sten. Vi går i en vid dalgång sakta men säkert upp för snöfälten som tar oss mot passet Bannalper-Schonegg på 2 250 meters höjd, som länkar samman kammen på vänster sida och branterna till höger. En dryg timme senare är vi uppe vid detta mellanstopp och tar lunch.

Vi sitter ned och vilar. Klunkar vatten. Matsäcken i ryggsäcken hamnar i magsäcken. Sedan klipper vi otåligt de sista hundra höjdmetrarna upp till Chaiserstuel, varifrån vi ser hela vägen ned till staden Luzern och dess sjö. Vi kan inte se Engelberg härifrån – det ligger ett antal toppar med ändelserna -berg eller -stock som är nära tre tusen meter höga mellan oss och byn. Vi gör oss klara för att åka ned i dalen som vi kom upp i. Åttahundra fallhöjdsmeter ligger under våra skidspetsar och förväntningarna är relativt låga.
– Undrar hur bra snön kommer att vara, säger Oscar Hübinette.
Han tar täten ned. Det är dock förvånande bra snö, pudrigt längst upp och längre ned slush som är precis lagom tempererad likt en mästerkock som tajmar sina vita torskrygg med stektermometer. Vi svävar ned i öppna stora svängar, och kommer sedan till ett lite brantare parti där det är kuperat med små rännor. Det öppnar sig längre ned och vi passerar ett fält med stenbumlingar knappt täckta av snö. Ett område som måste vara en fantastisk lekplats med kuddar i alla tänkbara storlekar efter ett större snöfall. Sista biten mot bergsrestaurangen är det full sula som gäller.

Betongklumpen Urnerstaffel med sina rosaröda fönsterluckor ser otroligt stängd ut. Med stor förvåning känner vi på dörren som är öppen och går till uteserveringen. Först är vi ensamma med våra beställda iskalla cola och öl, sedan kommer ett par hundägare med en stor golden retriever och en labrador-liknande svart hund, som viftar sina svansar så glatt och ivrigt att de skulle kunna trilla av. Medan vi sippar dricka och pratar om Bannalps toppturer med Oscar Hübinette kommer det som från ingenstans ned schweiziska toppturare – en efter en. Hundarna skäller varje gång och går sedan nyfiket fram för att lukta och bli klappade. Till slut är vi elva personer på uteservering och det känns som rush hour.

Vi får åka Bannalp-kabinen ned tillbaka till vår bil. Hade inte den senaste tidens värmebölja tagit sin snötribut hade vi istället kunnat skida hela vägen ned. Från toppen av Chaiserstuel hade det då varit 1 600 fallhöjdsmeter och insatsen: en relativt kort tur på cirka två timmar, samt några franc för kabinliftsbiljetten. Inpackade i bilen på väg tillbaka mot Engelberg kikar jag i sidospegeln mot Bannalps dalstation. En riktig hemlig lift i Engelberg som ingen annan känner till. Kan det bli bättre? Sedan kommer ångesten – jag borde ha köpt en Bannalp-mössa och t-shirt.

Fakta Bannalp

Vad?
Bannalp är ett skid- och turområde som mest inhemska schweiziska turister tar sig till, knappast resten av ortens säsongande ”schweden packe”. Bannalps liftar börjar nere i den lilla byn Fell på strax över 900 meters höjd där en liten kabin lyfter skidåkare upp till Chrüzhütte som ligger på 1 717 meter över havet och är utgångspunkten för toppturerna i området. På plattån finns också två enkla släpliftar.

Var?
Drygt en halvtimmes bilfärd nedanför Engelberg. Ta serpentinvägen ned till Wolfenschiessen, vik av höger upp och följ skyltningen upp mot Bannalp och byarna Oberrickenbach och Fell.

Hur?
Betala 21 CHF för t/r med Bannalp-kabinen som tar 6 minuter upp. Från bergsstationen väljer du någon lämplig tur: Chaiserstuel 2 440 meter över havet som tar två timmar att gå (utmarkerad som nummer 1 med orangea punkter på kartan), Lauchernstock 2 639 meter över havet tar tre timmar (2 på kartan) eller kanske Brunnistock som är ett lite ambitiösare projekt och tar fem timmar och når 2 952 meter över havet (nummer 5 på kartan).

När?
Om du inte vill köa till turerna – undvik helgdagar med högtrycksblå himmel eftersom det är många schweizare som då nyttjar Bannalps möjligheter att topptura.

Varför?
Få andra friåkare (än så länge), stora turmöjligheter (mycket mer att göra än på exempelvis Salistock) och Berggasthaus Urnerstaffels som serverar iskall bärs och läsk när du är klar med dagens etapper.

Bergsguide?
Bannalp är högalpin terräng i vilken du bör gå med bergsguide, alternativt att du har egen snö- och lavinkunskap och via lokalkännedom kan minimera riskerna.

Info?
htttp://www.bannalp.ch (lär dig tyska eller nyttja Google-translate)

Här är fler hemliga liftar i Engelberg
Hemliga liften i Engelberg
Hemliga liften i Engelberg 2 – Salistock

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.