Krönika: I väntan på vintern
Som en magnet blir man som skidåkare dragen tillbaka in i den speciella världen när den första snön faller. Kristoffer Frenkel försöker beskriva den dubbelhet han känner inför vintern.
Artikelförfattaren, ännu ovetandes att han ett par månader senare kommer bli kräkfärdig bara tanken på vinter
Foto: Ola Melin
Varje vår lovar jag mig själv; detta är sista gången. Sista gången jag står där i Riksgränsens hotellobby i slutet av maj efter ännu en misslyckad insats under NM. Det är också sista gången jag ska släpa på den förbannat tunga skidbagen till ännu en transferbuss och sista gången jag tar på mig mina stinkande pjäxor.
Varje år känner jag likadant. Hur våren kommer som en befriare och tar alla vinterns krämpor och negativa upplevelser och blåser dem bort långt långt ifrån sura underställ och blöta innerskor. Bort, långt bort från pjäxknölar, DIN-skalor och rockade skidor.
Sommaren kommer och jag njuter av inte behöva kolla vädret utanför fönstret innan jag går upp och stressar i mig alldeles för mycket ljummen gröt. Sommaren är som en hjälte och räddar mig, skidprinsen, från den stora onda vintern.
Vissa år har det gått så långt att jag givit bort mina skidor för att jag bestämt mig för att detta var sista jävla gången jag någonsin åker igen. Känslan av att vara klar med något är sällan som starkast i gränslandet mellan verkligheten och framtidens horisont rusandes närmare och närmare.
Det kan kännas motsägelsefullt. Att få göra något man älskar i den mängd att det till slut står en upp i halsen. Att vara utpumpad på all vilja att göra det mer. Istället för att längta efter ännu en dag på berget, ännu en meter fallhöjd under fötterna, ser jag bara problem, svårigheter och olust. Jag längtar till kvällsgrillningen när jag vaknar och om det inte är sol så struntar jag helt sonika i att åka mer den dagen. Därför är det alltid med delade känslor jag känner att våren kommer in i mitt liv. Jag vet att det innebär gängåkning, slaskföre, leende vänner, klippor som ska hoppas, peppning utan dess like, snösprutning på turister, sena kvällar och sena mornar. Tyvärr inser jag också att vintern börjar ta slut och att oavsett om jag vill det eller ej kommer vintern, min stora kärlek, att lämna mig.
Innan midsommar blir jag kräkfärdig av tanken på vinter. På sensommaren fnyser jag åt alla vänner som pratar om planerna för vintern. I början av hösten kan jag komma på mig själv titta på naturen och tänka ”det där hade det blivit en ball bild”.
Sen kommer frosten och den första snön. I november är jag fast. Jag trillar alltid dit i november, det spelar ingen roll. Hur jag än försökt driva ut skidanden inom mig under våren, står jag där i november och fantiserar om vintern; resor jag vill göra, orter jag vill besöka och vänner jag vill åka med.
Kanske har det att göra med när löven faller från träden och stammarna står där och fullkomligen skriker att de vill bli rundade av en skidåkare? Kanske har det att göra med att det överallt ploppar upp små mellanstadieklasser som med hjälp av sina Audipappor säljer av sina skidutrustningar och får mig nostalgisk? Kanske har det att göra med att det ligger i mitt blod? Eller kanske så är det så enkelt att jag vill ta revansch på allt det där jag inte hann göra under våren innan jag tog avstånd från kung Bore?
För när november kommer, hur absurt det än är, börjar jag snegla mot skivstången på gymmet. Jag provsitter till och med benpressen och ringer något gammalt skidess för att fråga hur man gör sådana där utfall, benböj, ryck, stöt och allt vad det nu heter. Det verkar inte gå att hejda.
Förvisso har jag inte alltid lagt manken till men det är kanske dags att inse att skidåkningen är en del av mig? Måhända är det inte förvånande att några av mina bästa minnen också är från åkning tidigt på säsongen. Sent i november eller tidigt i december då det är det är kallt, kroppen fortfarande ovan och man behöver gå in och dricka kaffe efter vartannat åk på grund av ömmande fötter och sträv kyla. Där i kaffestugan, i gränslandet mellan försäsong och förväntningar inför vintern äventyr, trivs jag som allra bäst. Just där i det ögonblicket då allt går ut på att ljuga, umgås och skoja är känslan av den tomhet som infinner sig i maj så långt bort det går.
Så nu i november finner jag mig åter med att stå och dagdrömma om pudersvängar i januari och vårhäng på Åreskutan en slaskig aprildag. Samtidigt som mina händer är kvar i diskhon, drömmandes om att jag denna vintern kommer få göra allt det där jag inte hann göra vintern innan. Denna vinter ska det ske! I år ska jag göra allt det där jag inte gjort tidigare. Men en sak är säker. Om du är sugen på ett par nya skidor i maj kan du ringa mig, för det är nämligen sista gången jag åker – någonsin!
