Krönika: Snösäkra Kanada, yeah right…

Ibland har man oflyt. Som när man bränner hela sitt sparkapital på puderresan till Kanada, men som just den säsongen får mindre snö än Vallåsen. Årets snöfattiga vinter tvingar Freerides redaktör Fredrik Tacacho att bearbeta sin mardrömssäsong i Kanada.

Jag har ett behov av att sticka ut, gå den smala vägen, mot strömmen, you name it. Ibland, okej nästan alltid, får jag betala ett högt pris för det. “Plankstek är ju ett säkert kort men det vore kul att prova den här lokala specialiteten: Nässelinbakad flundra med ingefärsslungad potatis”. Ridå. “Den här filmen har ju fått riktigt bra kritik men det vore kul att se den här slovakiska rullen som man inte har hört något om”. Ridå 2. “Det vore smidigt att välja en iPhone men det har ju alla andra så jag håller mig till Nokia, det har funkat bra hittills, vem behöver alla de där apparna liksom?” Ridå 3.

Vi kunde ha gjort det enkelt för oss och följt den svenska strömmen ner till St. Anton eller Engelberg men så var det det här med behovet att gå sin egen väg. Vi ville hellre ”pionjära” på andra sidan Atlanten och fokusera på hardcore-skidåkning istället för ljummen öl-afterski. Men framförallt ville vi borra ner oss i den där lätta snön som vi tidigare bara läst om i Edge och sett i filmer som Focused och White Trash. Men inte ens när vi bestämt oss för att åka till det där lönnlövet var vi trendkänsliga nog att välja hajpade Fernie, Kicking Horse eller Whistler. Nej, Red Mountain kändes så där lagom alternativt, bohemiskt och hemligt. Visst hade vi läst några rader om det röda berget på Freeride.se och i Åka Skidor men den stora massan verkade ändå inte ha fattat grejen med Red Mountain än. Vi skulle upplysa dem.

Fallhöjden verkade inte vara något att skriva hem om, inte heller skidsystemet. Skogsåkningen och branterna kunde vara värt några rader men det vi framförallt skulle sitta på det lokala internetkaféet och skriva allt för långa mail och inlägg i resedagboken om var snön som tycktes falla i stort sett dagligen. Och inte vilken snö som helst, det sas att den var extra lätt over there, champagnepuder kallade de den. Som vi skulle vaska. Några dagar innan avfärd, i mitten av januari, möttes vi av transatlantiska rapporter om ett metersdump i Red Mountain. Allt var i sin ordning.

Men lagom till att vi landat i Spokane och satt i vår pick up-van på väg till Rossland (byn som ligger i anslutning till Red Mountain) och vårt chansartade boende, som vi hittat via en annons i en lokalblaska på nätet, hade det börjat töa, big time. Vi intalade oss att det var en tillfällig svacka i det förlovade landet och höll humöret uppe. För att försäkra oss om att bättre och snöigare tider stundade ställde vi ledande frågor till den übertrevliga chauffören. “Visst kommer snön snart?” “Är det sant att det faller åtta meter snö per säsong här?” “Behöver man verkligen snorkel ibland?” Chauffören svarade jakade och vi var nöjda, han hade alla rätt.

Men en månad senare, när solen lyst dagligen och vi inte sett en flinga falla av den där snön som vi hade åkt dit för började vi tvivla på om vi hade gjort rätt som valt bort fallhöjdsmeter, lärkskog, snabba liftar och allt det där andra i Alperna och istället satsat allt på ett kort – den kanadensiska snön. Att Alperna dessutom levererade snömässigt just den vintern fick oss att tvivla än mer. Vi följde väderleksrapporterna slaviskt, tog rygg på fronterna och lindrade den värsta abstinensen med gästspel i Whitewater, Rogers Pass och Kootenay pass. Men inte heller där gick den här vintern till historien, inte i närheten. Den skulle glömmas bort redan nästa vinter då allt var i sin ordning igen.

Efter mina säsonger i Åre hade jag blivit luttrad och var jag van vid att vänta in snön. I Kanada bidade vi vår tid med att gå en tredagars lavinkurs så att vi skulle vara väl förberedda när dumpet väl kom. Och så en kväll, en dryg månad in på vår vistelse i Kanada, öppnade sig himlen. Vi tofflade ut på trappen till vårt fallfärdiga grönskimrande hus i Rossland och njöt av ögonblicket. Imorgon skulle en lång månads väntan vara över. Då skulle vi äntligen få uppleva det vi kom hit för. Vi high-fivade, planerade morgondagens stordåd och gick och skrattade oss till sömns. Innan vi somnade såg vi framför oss hur vi nästa morgon skulle pulsa fram till backen i meterdjup snö, ta första liften upp och äga berget hela dagen. Köra igen all den puderåkning vi gått miste om den inledande månaden. Morgonen efter låg det ynka tio centimeter på backen. En besvikelse, inget att hymla om, men med en dryg månads vårskidåkning i konstant solsken på kontot var det bra mycket bättre än inget. Och har man säsongat på Åres blåis så var det ändå en sann glädje bara att se insnöade granar.

Vi fick inte mer snö den vintern, inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Ett taffligt dump på tre månader i Kanada kändes som ett dåligt skämt. Jag har inte satt min fot i Kanada sedan dess. Jag har inte vågat chansa. Med en månad kvar innan flyget skulle gå hem till Sverige brände vi våra skidor på bål, gick ihop med några andra uttråkade svenskar och köpte en ful gråaktig klumpig van som läckte olja, köpte skateboards och drog på roadtrip längs med USA:s västkust. Inte så alternativt kanske men just där och då följde vi gärna med strömmen, bara den gick på behörigt avstånd från torrlagda Red Mountain. Bilen gick på spillolja, vi sov åtta fullvuxna karlar i vanen (sex på golvet och två i förarsätena), åt vitt bröd med majonäs och åkte skateboard. Det var den bästa tiden på hela vistelsen i Nordamerika. 

Text: Fredrik Tacacho
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
9 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (9)