Laila Peak Base Camp

Fredrik Ericssons andra rapport från Pakistan Ski Expedition.

Vi är nu i Laila Peaks basläger på 4150 meters höjd. Från Skardu har vi åkt en lång sträcka med jeep på smala guppiga vägar, genom samhällen och militära vägspärrar, för att slutligen komma fram till Hushe. Hushe är ett litet samhälle med bönder som på sommaren är bärare åt vandrare och expeditioner. Det är intressant att prata med dessa människor som har arbetat som bärare i åratal och hjälpt legender som Reinhold Messner och Hans Kammerlander under deras besök på Karakoram. Enligt lokalbefolkningen i Hushe har det bara varit två lyckade klättringar på Laila Peak, totalt bara sju personer som har tagit sig till toppen. Ingen har åkt skidor.

Vi har haft två dagars trevlig vandring i omgivningarna av de mäktiga Karakorambergen vid Dalsan, som också är känt som Laila Peaks basläger. Det är fint här i Laila Peaks basläger; vi är alldeles ensamma här och har satt upp våra tält vid en liten sjö. Vi har ett kökstält där vår kock Muhammed Ali serverar oss mycket god pakistansk mat. Eftersom vi inte kan se bergen från vårt basläger, så gick vi igår på en kort tur upp till Gondogoroglaciären, för att för första gången få se Laila Peak. Det är ett fantastiskt berg och jag kan förstå varför ”Balti” folket gett toppen namn efter en vacker kvinna.

Vi tillbringade några timmar med att undersöka berget för att hitta en väg att klättra upp och en väg att åka skidor ned. Förutsättningarna på berget ser bra ut och vi ser verkligen fram emot att få börja klättra. Men först måste vi bli av med våra magproblem. Vi måste ha ätit eller druckit något vi inte skulle eftersom vi båda två Jörgen och jag har sprungit fram och tillbaka till toaletten. Tack för ” Double Horse Toilet Tissues” (toalettpapper) vi håller fortfarande på och springer. Förhoppningsvis så är vi bra så att vi kan börja klättra om några dagar.

Text: Fredrik Ericsson