Lika barn leka bäst?

Kristi Leskinen, en pionjär bland kvinnliga jibbers, har under det senaste året aktivt jobbat med frågan om skador bland hennes medtävlare. Nu presenterar hon sin rapport och hoppas på det sättet kunna skapa debatt och vilja att förändra sporten.

Kristi Leskinen var en av de första och största stjärnorna när twintipskidåkningen slog igenom i början av 2000-talet. Kristi var tillsammans med framlidne Sarah Burke, de enda tjejerna som frekvent medverkade i filmer, tävlingar och i skriven media.

Leskinen planerade och genomförde sin egna tävling, Kristi Leskinen Homecoming invitational, första gången 2009 och hennes önskan med tävlingen var då skapa ett event som var bättre anpassat för tjejer. En av punkterna för tävlingen var att ha mindre hopp så att tjejerna skulle känna sig mer bekväma än i de större hoppen och för att uppmuntra till att utvecklas och våga testa nya saker.
– På tävlingen såg jag någon av den mest progressiva åkningen jag sett under min karriär, skriver Kristi Leskinen i sin rapport.

Förra året var dock halva startfältet skadat och tvingades tacka nej till Kristis inbjudningstävling. Detta gjorde att hon ställde sig frågan vad detta berodde på. 
– Jag försökte komma på någon annan sport där så pass många av de bästa åkarna var skadade redan halvvägs in på säsongen. För mig kändes det som en ohållbar situation och jag hade svårt att tro att någon annan sport inte skulle känna likadant, berättar Kristi.

Tillsammans med Sarah Burke och Kaya Turski, samt med hjälp av olika organisatörer, skickade hon ut en undersökning för att ta reda på hur tankarna gick angående storleken på hoppen och skadefrekvensen. Antalet åkare som svarade på undersökningen var många och man kunde besvara frågorna anonymt.

Kristi (t.v) tillsammans med Candide Thovex och Sarah Burke under X Games 2003
Foto: Filip McCririck/Shazamm/ESPN

Kristi har arbetat med undersökningen under det senaste året med förhoppningen att kunna hjälpa arangörer och nästa generations åkare att lättare förstå vilka behov de har.
– När jag är på tävlingar har man alltid åkarmöten dagen innan tävlingen börjar men då är banan redan byggd. Ingen arrangör kontaktar oss i förväg och frågar vilka behov eller önskemål vi har. Åkarmötena främjar inte diskussion. Framförallt inte om man har en avvikande åsikt, kritiserar Kristi.

Graferna visar att killar föredrar större hopp än tjejer. 

Ett av målen med undersökningen var att få bättre förståelse för skador. Var och när de inträffar och hur statistiken ser ut för både tjejer och killar inom skidor och snowboard.
– De som bestämmer inom sporten vill ha så mycket fakta som möjligt för att verkligen kunna gå till botten med problemet och eventuellt kunna slå hål på myten om att det inte är skillnad i skadefrekvens, förklarar Kristi.

Foto: Peter Morning/ESPN Images

Den största skillnaden mellan de olika grupperna fann hon när hon undersökte och jämförde vilken utformning på tävlingsbanorna man föredrog samt skadefrekvens mellan killar och tjejer. Killarna svarade att de föredrog hopp som var cirka 21 meter, medan majoriteten av tjejerna istället svarade runt 16 meter. Det betyder att tjejerna känner sig säkrare när hoppen är 20 procent mindre än hoppen som killarna föredrar.
– Majoriteten av tjejerna (67 %, reds anm) tycker att de skulle vara mer motiverade att pröva nya trick och utvecklas mer på mindre hopp. Samtidigt ville en majoritet av de tillfrågade killarna istället ha större hopp än vad de kör på idag, säger Leskinen.

Hälften av kvinnorna visar oro över att inte få tillräckligt med fart

Många kvinnliga skidåkare har svårt att få tillräckligt med fart till hoppen, vilket kan till skador
Foto: Ola MelinVidare visade undersökningen att kvinnliga skid- och snowboardåkare skadas 3.5 gånger oftare under tävlingar än vad herrar gör (inom skidor var skillnaden fem gånger så stor, reds anm). Skadefrekvens mellan killar och tjejer utanför tävlingar var mer eller mindre lika.
– Olika banor eller takeoffs för herrar och damer på tävlingar skulle vara fördelaktigt för utvecklingen av sporten i stort. Det skulle ge killarna möjligheten att få den air-timen de behöver för att kunna genomföra sina dubblar och tripplar samtidigt som vi kvinnliga åkare skulle få möjlighet att utvecklas successivt i en takt som minskar risken för skador och rädslan att prova ett nytt trick, berättar Kristi.

Inom andra sporter är skillnaden mellan män och kvinnor förhållandevis odramatisk. Kvinnliga och manliga gymnaster tävlar i ett par olika grenar och inom basket har tjejerna en mindre boll och spelar kortare matcher.
– Tjejer som tävlar inom skidor och snowboard skulle, utifrån vad vi kan se i vår undersökning, utvecklas snabbare och mer om förhållande på tävlingsarenorna skulle vara bättre anpassade efter våra behov. Jag hoppas att informationen som vi lyckats presentera i den här undersökningen skall kunna användas för att fortsätta utveckla sporten och att nästa generation åkare skall ha roligare och känna sig säkrare på grund utav det, avslutar Leskinen.

Text: Kristoffer Frenkel