Med helikoptern som lift

Helikopterskidåkningen i den svenska fjällvärlden är en höjdare. Till skillnad från Alperna får man flyga fritt här. Alla toppar är potentiella åk och helin är liften dit. Freeride gav sig upp i luften runt Riksgränsen.

Utsikt in mot Kebnekaise.
Foto: Peter Dahlhof

Det här med att greppa tjusningen med heliskiing är egentligen ganska enkelt. Du släpps av på en optimal plats rent åkmässigt. Sedan åker du ner i fallinjen där snön är som bäst och mest orörd. Vi traskar in på Sportexpeditionen i Riksgränsen kvällen innan vi ska flyga och kollar väderutsikterna med bergsguiden Andreas Bengtsson som driver Heliski Riksgränsen. Han har fullt upp med det logistiska att planera ihop morgondagens grupper. Att tavlan med gruppindelningen börjar bli full är ett gott tecken på att det väntar finväder imorgon.
– Ni har hamnat i första gruppen på morgonen så det blir tidigt frukost imorgon, berättar Andreas.

Vi fastnar framför kartorna på väggen där de olika topparna i Riksgränsenfjällen, Abiskoalperna, Kåtotjokta och Kebnekaise-massivet är markerade med en röd nål. Varje nål är en potentiell snödröm i morgon bitti.
– Vi har nog bäst förutsättning i Sverige och kanske i hela Europa för heliskiing här uppe eftersom vi fortfarande får flyga fritt. Nere i Alperna har regleringarna begränsat heliskiingen ordentligt. I Schweiz finns till exempel 42 förbestämda platser där du får landa, det tar ju bort poängen med helikopter lite grann tycker jag. I Frankrike är det totalförbjudet och så är det i Norge också, säger Andreas och pekar ut sitt favoritåk på Knivkammen mellan Kebnekaise och fjället Nallo och vi börjar få bilder i huvudet som vi tar med oss in i sömnen.

Piloten Jan kollar den så kallade Jesusmuttern. Om den lossar är det helikopterpiloter bara att be till högre makt.
Foto: Peter Dahlhof

Morgonen därpå är hela jag klarvaken på mindre än en sekund. En tallrik gröt senare står vi i Sportexpeditionen igen som små barn som vet att det är lördag och att det kommer lördagsgodis närsomhelst. Efter att alla som inte har egen lavinsäkerhetsutrustning har utrustats med ryggsäck, spade, sond och transceiver, knatar vi ner till helikoptern som står runt knuten. Strax är vi i luften. Det är få saker som är vackrare än den svenska fjällvärlden, särskilt i maj när vintern och sommaren fortfarande tävlar lite om herraväldet och klippor och mossa sticker upp som små öar i snön. I alperna ser du en dal bort, här är horisonten obruten med fjäll som glimmar lite i morgonsolen.

Men vi är inte här för att kolla på utsikten, så vi hoppar ur uppe på toppen av Riksgränsens hemmafjäll Vassitjokka och styr utför nordsidan ner mot Vassijaure, ett klassiskt uppvärmningsåk här uppe. Snön är vindpackad längst upp men övergår snabbt i några få meter med kallsnö innan vårsnön ligger där och svettas. Vi stannar halvägs ner.
– I den här branten är det rutten snö ute till vänster och lite för hårdpackad snö till höger i skuggan där, så ni hittar bäst snö genom att välja linjer som balanserar mer i mitten av fältet, millimetertipsar Andreas.

Artikelförfattaren är så ivrig att han glömmer knäppa upp säkerhetsbältet. Foto: Peter Dahlhof

Uppe på första toppen, Vassitjocka Nord. Foto: Peter Dahlhof

Äntligen! De första svängarna nedför i vårsnön.
Foto: Peter Dahlhof

Nere i dalen står redan vår röda fågel och väntar, så vi ställer skidorna rakt ner och släpper på så att sorben sprutar. När vi är på väg upp igen har det vindat på. Piloten Jan tar en sväng nere i dalen och smyger sedan upp helikoptern nära klipporna med vinden i ryggen för att kunna ta sig över toppen – en ganska imponerade precision i den här liften med andra ord.

Stark vind gör att vi tvingas ta oss över topparna genom att smyga upp från rätt håll
Foto: Peter Dahlhof

Glädje nere i dalen efter första åket.
Foto: Peter Dahlhof

Uppe på Korsatjokka ser man ut över hela Kåtotjokta-området och längst bort i horisonten, Kebnekaise. Nu är jag nära min pojkdröm – som är just att få åka på Keb. Men idag blåser det för mycket och när piloten säger nej till att flyga in mot Sveriges högsta berg blir jag inte alltför ledsen ändå. En skidåkardröm ska uppfyllas under perfekta förhållanden, inte halvbra. Så att drömmen verkligen blir, ja en dröm. Och det är ju ganska trevligt att ha något att drömma vidare om när man svettas under skivstången på gymmet. Det blir en till nordsida nedför Korsatjokka istället och gruppen sprids ut i över det stora snöfältet i stora crusingsvängar som hade gjort vilken Rättviksraggare som helst avundsjuk.

Det tredje lyftet går till Korsatjokka men från det långa fjällets lägre topp och sedan ner i dalen Hojganvagge. Här lutar det på lite mer och snön här är en form av mjukt packad slasksnö som påminner om manchestersnö i pisten, fast helt slät och djupare. Lite av en ny känsla för mig som tar bort några spärrar till i huvudet och ger ett stort åk som är ett av mina bästa säsongsavslutningsåk all time.
– Skön snö, bekräftar Andreas väl nere i dalen. Hade vi börjat här i morse hade det varit för hårt. Men solen har gjort sitt för snön den senaste timmen.

Inte puder, men grym sorbé. Ibland är det näst bästa helt enkelt bäst.
Foto: Peter Dahlhof

Andreas håller kontakten med andra grupper uppe på fjället denna morgon. Foto: Peter Dahlhof

Rekning/andpaus/titta på utsikten. Foto: Peter Dahlhof

Där tar det slut. Jag tittar på fotografen Peter lite snopet: ”2,5 timme, har det redan gått 2,5 timme?”. Vi styr tillbaka mot Riksgränsen och landar uppe vid den tillfälliga heliplattan bredvid Nordalsköket uppe i backen. Vi tackar gänget för förmiddagen och sladdar ner till knappliften och vidare ner mot hotellet.

Heliski i Riksgränsen är inget nytt. Utanför det klassiska skidhotellet har helikoptern tagit med sig skidåkare till områdets toppar i mer än tjugo år. Andreas Bengtsson tog med sig en hel del nyheter när han tog över i vintras, bland annat fanns det ingen förbokning tidigare vilket kunde ge ett trevligt men lite tidsödande kaos i Sportexpeditionen på morgnarna när det var flygväder. Topparna i Kåtotjokta och Kebnekaise kom också som nyheter på menyn.

Fotografen höftar ett shot bakåt medan Dan-Marcus åker i fallinjen.
Foto: Peter Dahlhof

Helikoptern landar och ta oss sedan med mot hotellet igen. Foto: Peter Dahlhof

Andreas byter ut skidguidessvängen mot lite gigant slalom-turns. Foto: Peter Dahlhof

Andreas sluter upp nere i puben på Grönan senare på kvällen. Efter några fiskarhistorier kommer vi tillbaka till förmiddagens åkning.
– Vi vill skapa Sveriges bästa heliskiing här uppe. Därför satsar vi på att ha auktoriserade bergsguider som leder grupperna uppe på fjället. Det ska vara säkert men inte kosta mer för det, säger Andreas.

Heliskiing är inte billigt, det påstår nog ingen. Tre toppar i Riksgränsen kostar 2 400 kronor. En enkel privatekonomisk kalkyl borde tänka utifrån hur många fallhöjdsmeter man får per lyft, inte hur mycket man får flyga helikopter. Där ligger topparna runt Riksgränsen bra till. Ner mot Kebnekaise finns åk som bjuder på upp till 1400 fallhöjdsmeter (Selmatjokka). Här finns glaciäråk och tighta ränner för den som vill ha det. Det enda som egentligen saknas här uppe är skogsskidåkningen.

Helinord flyger både i Riksgränsen och i Kittelfjäll.
Foto: Peter Dahlhof

Andreas vill att bergguidens kunskap i hur man läser väder och var den bra snön finns just för tillfället, ska vara en självklar del i heliskiingen.
– Grupperna sätts samman efter åkskicklighet så långt det går, men givetvis måste vi lyfta med en så fylld helikopter som möjligt. För de som är ute efter helt skräddarsydd heliskiing finns Private Pro-upplägg där hela helikoptern hyrs, säger Andreas och fortsätter:
– Samtidigt kan jag tycka att mycket av snacket kring heliskiingen bygger på en myt att offpist måste vara extremt. Helikoptern är en lift som alla andra och betyder inte att man ska åka jordens hårigaste åk även om de finns här uppe för de som vill.

Nu planerar Heliski Riksgränsen för nya paket med standby-upplägg. Här bokas 3-6 dagar med ett visst antal höjdmeter som flygs upp när det är bra flygdagar. När vädret surar till (något som kan hända i Riksgränsen med omnejd då och då) kan man komplettera med toppturer och åkning i liftsystemet under tiden. Just toppturer är något som lätt kan hamna lite i skuggan uppe i Gränsen. Bortom pjäxvandringen uppför Nordalsfjället finns mängder av fina toppar att ta sig an. Traditionen med både 7- och 12-toppsmärken infördes av stamgäster på hotellet långt innan det började hoppas över malmbanan. Det finns gott om skidåkartraditioner uppe i Gränsen och det här med att ta helikoptern upp på berget är en av dem som vi gärna upplever igen.

Foto: Peter Dahlhof

Text: Dan-Marcus Pethrus
Foto: Peter Dahlhof