Närkontakt med Everest nordsida
Rapport från Tomas Olsson inför toppförsöket på Mount Everest.
I måndags var jag så nära att jag nästan kunde ta på Everest gigantiska nordsida som vi har som ambition att åka skidor nedför. Vi gick på söndagen från baslägret på 5200 meters höjd och in i den sällan besökta dalen där Rongbuk-glaciären breder ut sig hela vägen fram till Everest nordsida.
Just i år är det dock större aktivitet än tidigare inne i dalen. Det är nämligen så att den brittiska armén är på expedition till Everest för att försöka klättra uppför en spännande led på nordsidan. De visade oss bästa vägen in i dalen och efter fem timmars marsch i högt tempo nådde vi deras läger och blev mycket gästvänligt inbjuda att spendera natten hos dem. Vi var nämligen de första besökarna, och då hade de ändå varit där i fyra veckor. Och snabbt insåg vi att det här är en stor expedition, totalt var de cirka 30 personer. Vi blev under glada tillrop bjudna på en rejäl middag och fick massor av information angående förhållandena på nordsidan. Stort tack till hela gänget!
(Kolla in mer om dem på: www.armyoneverest.com)
Vi startade mycket tidigt från britternas läger måndag morgonen då vi visste att vi hade en mycket lång dag framför oss. Nu skulle vi hela vägen in till nordsidan och sedan förhoppningsvis hela vägen tillbaka till baslägret. Till en början var det mycket kallt när vi hastade fram i gryningsljuset. För att klara hela turen på så kort tid som vi bestämt oss för var det tvunget att våra ryggsäckar skulle vara mycket lätta, därför hade vi lämnat det mesta av tjocka kläder och annan vinterutrustning i baslägret. Så nu var det mycket enkelt, på med alla kläder men ändå var enda sättet att hålla sig varma att sätta av i full fart vilket vi gjorde. Vi jobbade oss fram i mycket kuperad terräng i dryga två timmar innan vi klev ut på den rejält snötäckta Rongbuk-glaciären. Sakta men säkert kröp solen upp över horisonten och vi bjöds på fantastisk soluppgång när solen letade sig fram på allt lägre toppar.
Men det skulle ta ytterligare en halvtimmes pulsandes i snön på glaciären innan vi äntligen träffades av solens strålar. Och då hade vi bittert ångrat att vi bara hade med oss löparskor och inga vinterskor. Det var med rejält kalla tår som trampade till en hård yta i snön där vi kunde värma våra kalla fötter och börja kika ordentligt på nordsidan. Nu hade överblick över precis hela nordsidan, en fantastiskt imponerande bergssida som är knappa tre kilometer hög, brant och enormt vidsträckt. På nordsidan finns allt; överhängande bergväggar, enorma isfält, hängande glaciärer och ett par tunna snökorridorer. Tyvärr lite väl tunna för tillfället. Det har varit en mycket snöfattig vinter så när vi först kom till baslägret för knappa tre veckor sedan så såg det ut som vi hade en helt omöjlig uppgift framför oss, nordsidan var i princip helt svart. Men sen så snöade det ordentligt för ungefär en vecka sedan vilket gjorde att nordsidan blev betydligt vitare och våra chanser gick från noll till något bättre.
Nu när jag tog en närmare titt på nordsidan insåg jag att vi behöver ett eller två snöfall till som det senaste för att vi ska ha en chans att åka skidor nedför den. Men om det kommer ett par rejäla dump med snö till så vet vi exakt vilken väg vi ska åka från toppen.
Efter att ha studerat nordsidan i ett par timmar var det hög tid att tänka på refrängen. Det var cirka sju timmars marsch tillbaka till baslägret så det vara bara att sätta igång. Först kämpade vi nedöver i snön på glaciären, sen backe upp och ned på moränen vid sidan av glaciären, vi stannade till och käkade upp lunchrester hos britterna innan vi stormade vidare nedöver och strax efter solnedgången stapplade jag än en gång utmattad men mycket nöjd efter ännu ett rejält dagsverke in i baslägret, fick i mig lite mat och försvann sedan i ljuva drömmar i dunsovsäcken.
Idag är det en mycket lugn dag i baslägret för att slicka såren efter gårdagens maratonmarsch. Och otroligt nog har vårt modem per satellit börjat fungera igen så jag har läst email från nära och kära. Tack för alla lyckönskningar! Och så en annan kul överraskning; lastbilen med våra prylar som tidigare hade fastnat i en tibetansk by på 3700 meters höjd på grund av snö på vägarna, rullade i helgen in i baslägret. Det var rena rama julafton när vi kastade oss över paketen med vår utrustning: dunjackor, stora tält, små tält, kläder och en hel del annat var resultatet! Men givetvis, med tanke på de fraktproblem vi haft än så länge, så var inte allt med, sovsäckar och liggunderlag saknades. Men det allra viktigaste var med, de superlätta och vindtåliga tälten samt dunjackorna var på plats, så vi är ändå mycket nöjda!
Om jag känner mig hyfsat återställd imorgon bär det av upp till det framskjutna baslägret på 6400 meter och därifrån ska vi försöka nå så högt som möjligt på berget, förhoppningsvis når jag hela vägen upp
till 7500 meter den närmsta veckan.
